Sakteliga börjar saker återgå till det normala efter sommarens extrema torka och långa värmebölja. Augusti har sköljt över oss med regn och ickeväder och jag har hunnit åtgärda sådant som aldrig orkades, hanns, eller ville göras under sommarmånaderna. Jo, Augusti har mer känts som höst, med sin höga luftfuktighet, svårighet att torka tvätt och blöta simhanddukar, och med sina äpplen, vindruvor, havtorn och humlekottar dignande från tungt böjda grenar. I bäckens vattenpussar tvättar sig nötväckan, han sitter sen och putsar sig fin på druvflädersgrenen som lade sig över bäcken i våras. Ibland brummar några högljudda blågröna och bruna mosaiksländor förbi, de varvar torpet surrande, jagande i solglimtarna.
På torpet har golven fått sin höstskrubbning, och jag har t.o.m. klippt gräset. Nätterna har blivit svalare igen och sömnen litet djupare. Vi har återtagit skogspromenaderna och slutat hämta vatten i Rönne å, men vi simmar fortfarande i utebadet som håller extraöppet, vilket har varit välkommet efter arbetspassen. Min kontorsplats saknar vädringsmöjligheter och ligger av säkerhetsskäl i en korridor mellan två slutna dörrar. En rådig kollega fixade fläktar i god tid innan de tog slut i affärerna, och de har gått varma under sommarens viktiga katalogisering av samlarauktionen. Kanske var det tack vare fläktarna som auktionen blev en sådan succé, hela branschen talar om rekord. Alla är nöjda och stämningen på topp.
I kammaren hänger ett nytt auktionsfynd, därför har jag fått göra totalrockad och hängt om alla bilderna, men är ganska nöjd med resultatet, faktiskt, fast jag vet att det är tillfälligt. Rätt vad det är snubblar jag över en bild som jag inte kan slita blicken från, det är litet som härskarringen, fast mycket billigare. Tänker på hur många vackra tavlor som slumpas bort till underpriser. Om du bara visste hur många svenska landskap som skeppas till Tyskland och Storbritannien, där de sedan beundras av ögon med större smak och självförtroende än våra ängsliga, svenska, blå. Det är verkligen ledsamt att se hur största delen av kulturarvet från det svenska 1900-talets förra hälft slängs i containers och slumpas bort för hundralappar. Hemma hos Svensson pryds numera den enda hängbara väggplatsen av massbilder från IKEA, eller överprisade amerikanska popkonstnärer, och där bokhyllan en gång stod har väggen slagits ut, eller ersatts av en flimrande storbildsskärm med surroundanläggning. Netflix, eller David Wallin, Folke Sinclair och Märta Rudbeck? HBO, eller Hamadan, Tekke och Beluch? För egen del är valet simpelt. Där fantasin och kulturen får råda gläds hjärnsubstansen, om det skrev redan George Orwell i 1984.
Right Down The Line - Gerry Rafferty
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar