tack och adjö, februari!

tranor, tofsvipor, sånglärkor, vårbrasa och en öl. Det kan inte bli bättre än så!

Under veckan har jag haft besök och igår en övernattande gäst på middag, T sover hos en vän så nu har jag bara mig själv att rå om. Rätt skönt. Dagen har gått åt för tankar, tankar om morgonen och tankar under trädgårdsarbetet. De liknar varandra inte det minsta, för ute i trädgården är jag upptagen med värdsliga ting, inomhus sysslar jag med motsatsen. Vetskapen om att jag snart måste gå in igen känns avlägsen, så himla avlägsen. Inte ens när elden sveder pannluggen och ögonfransarna och ögonbrynen krullar sig och får vita toppar känner jag att det är dags att gå in. Jag stilbildar! Det är cool! tar en sipp öl till och letar efter fler grejor att mata elden med. Björkris, ett gammalt bord, nedblåsta grenar och mögliga brädor från garaget förkolnas tillsammas med trasiga badmintonrack och utslitna flagglinor. Elden renar.

Nu sitter jag i alla fall inne igen, för nu har brasan brunnit ner och mörkret lägrat sig. På spotify sjunger Luther Allison kapp med Damnation of Adam Blessing, magen är nöjd av gårdagens lammrester och snart ska jag Facebooka en smula innan jag tittar på en film, läser en bit av boken och släcker lampan. I morgon är det mars.

Sehnsucht

riddarsporre

det pågår en ständig diskussion på nätet. Den handlar om hat.

Om jag vill ändra på livet, universum och allting måste jag börja med mig själv, utgå från att jag är kärnan till ont och gott. Att skapa sig ett universum är enkelt, man väljer position och målar dit den sanning som passar.

Jag vill inte bli identifierad med stigmata, jag är ingen Jesusfigur, för som moder kan jag känna jordens kraft och helande förlåtelse. Som förälder vet jag att tiden läker sår.

I min trädgård odlar jag glömskans blåa blomma, och då sommaren kommer kan jag se in i kalken och längta. Igen. 

farstukvist

snart inte det enda som är grönt

vilken jävla lyckoträff! idag, på min lediga dag, kom solen och jag har varit ute i trädgården nästan hela dagen. Humleriset, gullriset, aklejorna, kungsljusen och boklöven förpassades till komposten tillsammans med annat trist som har skyddat småfåglarna och mössen under vintern. Jag har fått lägga band på mig, så rosorna fick vänta, de ska inte beskäras förrän björken har fått musöron.

Till hjälp och mentalt stöd hade jag en sjungande herr Koltrast och Snorrekatten som smög omkring i min närhet. Hade jag inte missat att handla öl till farstuhänget vore dagen fulländad, så kaffe och hummusmacka fick fungera som plåster på såren.
Epic fail! bättring, skärpning...

Skylar Grey - White Suburban
Siena Root - We Are Them

une petite soupe à l'Oignon, bien somptueuse!

den oumbärliga löken

i veckan lagade jag nödsoppa som respons på Londonexcessen. En nödsoppa innebär inte att den smakar illa, inte heller att den gör avkall på mänskliga rättigheter, såsom vardagslyx eller mättnad. En nödsoppa ska däremot vara billig utan att för den skull spä på känslan av fattigdom eftersom du kommer behöva tid att tillreda den. För, låt mig citera min franska bibel: "Löken måste puttra länge och sakta i smör och olja och sedan sjuda länge och sakta i buljong för att utveckla den djupa, fylliga smak som karaktäriserar en perfekt löksoppa. Man bör därför räkna med att det tar 2 1/2 timme från det att man börjar tills soppan är färdig. Den förberedande fräsningen i smör kräver en viss övervakning, men själva kokningen kan försiggå utan tillsyn". Själv tittade jag på första avsnittet av "Stora Barriärrevet" på SVT Play och hämtade tösen hos vännen under tiden. Varför begränsa sig liksom?


6-8 portioner
750 g lök, ungefär 12 dl tunt skivad gul lök
45 g smör
1 msk olja
Du behöver en tjockbottnad 4-literskastrull med lock. Själv använder jag min gamla 5 liters gjutjärnsgryta från Kallinge, en av mina käraste ägodelar som jag fyndade för 10 SEK på ett fotbollsloppis när jag bodde i Karlskrona. Locket är litet skevt, vilket har gjort att maten aldrig kokar sönder och ångan puffar ut den goda matdoften i stugan och marinerar både mig och hemmet. Inget ont som inte för något gott med sig.

Låt löken puttra sakta i smöret och oljan under lock i 15 minuter. Tag sedan av locket, öka värmen till måttlig och rör i 1 tsk salt och 1/4 tsk socker som gör att löken bryner lättare. Bryn i 30 - 40 minuter och rör om flitigt tills löken får en jämn, mörkt guldbrun färg. Ha tålamod, men god mad tar lang tid at lave, som det stod på Gamle Humlebaek kromeny en gång för längesedan.

Strö sedan över 45 g mjöl (ca 2/3 dl) och rör om i 3 minuter.

2 l kokande mörk buljong, gärna oxbuljong
1 dryg dl torrt vitt vin eller torr vermouth. I nödfall fungerar 1/2 dl vitvinsvinäger.
Salt och nymald vitpeppar

Tag kastrullen av värmen och rör i den kokande vätskan. Tillsätt vinet och smaka av. Sjud med locket på glänt (en billig gammal gryta med skevt lock är alltså perfekt) i 30 - 40 minuter eller mer och skumma av då och då. Smaka av så ofta du vill, gärna ofta.
Nu är soppan klar att serveras för vardagsbruk! men om du vill kan du nu sätta den åt sidan, utan lock, tills soppan skall serveras. Värm upp igen tills soppan sjuder.

3 msk cognac
Hårdrostat vitt bröd
lagrad ost, gärna långlagrad prästost men traditionellt skall det vara en blandning av parmesan och gruyère... för ska det vara lyx så ska det. Ös på ost på bröden och grilla dem gyllenbruna.
Rör i cognacen alldeles innan soppan serveras. Häll upp soppan i terrin, eller i soppskålar över de ostade bröden och bjud med extra ost till, om du önskar en riktigt mättande rätt. Bjud med en mustig och lätt bitter ölsort, en vanlig pilsner fungerar fint.

Denna soppa har räddat mig åtskilliga gånger och den blir bara godare med tiden, så skäms inte att göra en stor omgång för veckan. Just nu är vi tre kring bordet och soppan räcker då gott och väl för tre goda middagar som varieras med hjälp av olika tillbehör. Men den fungerar alldeles utmärkt som bjudrätt, väldigt uppskattad är den om jag har hunnit baka brytbröd till. Inget gör hjärtat varmare än en rykande het och mustigt lyxig soppa. Jag säger som Rut på Skäret; jag äter hellre en skål kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

Rut

tyngden av en handväska

Hans Runesson/Susanna Arwin

det är mycket som händer kring konsten just nu, och dess politiska gränser ses som suspekta minfält från olika mediala håll. Min första uppsats inom konsthistoria handlade om provokationer i konsten och jag använde mig bl.a. av Lars Vilks författande för att få en teoretisk tyngd i resonemanget. Detta var första gången jag närmade mig Vilks som konstnär och konstprofessor och våra vägar har korsats några gånger sedan dess, dock utan att vi har träffats i verkligheten. Än.

Att diskutera konst handlar om att tala om något eller någon utan att ha föremålet närvarande. Det anses alldeles adekvat, eftersom diskussionen berör principer och historiska paralleller, inte detaljer eller personangrepp. Inom humanvetenskaperna idag är det underförstått att vi talar om tillfälliga tankar, subjektivitet är ett redskap som ses som en samtida historisk länk och skall därför inte betraktas som absolut sanning eller fast princip. Tjatar jag? bra! därför att jag kan inte nog betona skillnaden mellan diskussion och polemik.

Elisabeth Ohlson Wallin

Det är alldeles för få som inser att när konst och konstnärer diskuteras måste vi inträda i konstens fält, och spela med konstens regler. Precis som när vilken yrkeskår som helst diskuterar saker sker detta inom värvets ramar, och förutsätter att du är insatt i tal, språk, bild och övrig kommunikation för att kunna förstå. Så när Vilks målar, talar, skriver och anser, är det med denna helhet som bakgrund vi måste förstå honom och inte den detalj som media för tillfället väljer att blåsa upp för att sälja lösnummer.

Låt mig citera mig själv, ur ett utdrag från min B-uppsats ("Synpunkter på provokationer i konsten. Carl Johan de Geers "Skända Flaggan från 1967 i jämförelse med skandaldebatten i Dagens Nyheter, mars 2000") som jag skrev år 2000:

Enligt Lars Vilks sjunger den konstnärliga överlägsenheten på sista versen, och konstens forna uppgift, att vara samhällets upplysare, har en avklingande roll.

Vilks anser att konstnärens roll utan tvekan har genomgått en enorm förändring alltsedan sextiotalet. Fram till dess hade konstnärens roll varit oantastlig, ett "geni" eller bohem som skapade svår och viktig konst. Genibegreppet upplöstes mot slutet av modernismen men visst måste man säga att såväl Jackson Pollock som Andy Warhol varit föremål för en slags kultdyrkan. 

Mot sjuttiotalet blev konstnärsrollen kontroversiell och ett föremål för kritisk distans, som Lars Vilks uttrycker det. Detta hänger samman med den kontrovers som skedde i samband med avkommersialiseringen av konsten. Bildkonstnären saknade nu en godtagbar ursäkt och en egen identitet. Mot åttiotalet hade geniet ersatts av "den idéarbetande konstnären", och konstnärsgeniet hade blivit ett skällsord. Sedan utvecklades konstnärsrollen mot en alltmer intellektualiserande person som problematiserade och ställde frågor genom att bedriva undersökning. 

Idag kan man nog påstå att konstnären i mycket är lik en entreprenör, skriver Vilks vidare, genom att konstnären planerar projekt som denne inviteras till eller själv startat. Marknadsföring och kontakt med media är väsentliga delar av den konstnärliga verksamheten. 

Konstnären har enligt Vilks raderat rollen som ensamt geni eller bohem, och tagit steget ut i samhället. Detta har inneburit ytterligare en svårighet för konstteoretiker att ringa in konstnärsrollen, och ge konstvärlden substans. 

Vad det sociala engagemanget anbelangar är det lätt att påstå att konstnären genom 'steget ut i verkligheten' tagit ett kliv närmare en demokratisk syn. Men ser vi till verket så har konsten blivit allt mer verklighetsfrämmande. Värdet av konsten ligger just i det intellektuella djupet, som har blivit en garant för verkets status och mening. Det är just i diskursen som konstverket blir till idag, menar Vilks. Videokonstnärer tävlar sålunda i att skapa debatt för sin överlevnad, och för att märkas i mediabruset används allt mer intrikata och kontroversiella metoder.

[--] Vad jag har sökt klargöra är att en komplicerad apparat bestående av medialt skolade konstteoretiker idag styr både tillkomsten av, och hur vi bör betrakta konst. Att den diskursiva nivån skall vara hög innebär nämligen att kunna mobilisera de mest namnkunniga konstteoretikerna som oftast är knutna till dagspressen. Skillnaden mellan sextiotalet och dagens konstprovokation ligger på denna diskursiva nivå och att dagens konstär till stor del använder sig av media för sin konstnärliga existens. [--]

Lars Vilks

Nu skrev jag visserligen texten för femton år sedan, men att Vilks fortfarande arbetar med den teoretiska metod han själv beskriver i "Det konstnärliga uppdraget" från 1999 står tämligen klart. För att kunna diskutera en konstnär eller ett konstverk är det viktigt att inse vad vi står inför, och det är lika olämpligt att kritisera Vilks med samtida politiska ögon som det är att utföra kirurgi med hjälp av en skrivmaskin.

Anna Odell

Det ska vara en intellektuell för att förstå vikten av konstnärlig frihet. Tack, Lena Andersson för din idag så ovanligt skarpa iakttagelse, för sedan jag skrev uppsatsen har det skett en trist förändring i kulturskribentutbudet hos våra dagstidningar. Jag tyckte då, för 15 år sedan, att utbudet dikterades av ett fåtal tunga skribenter och att det var svårt att få rösten hörd. Idag har tidningarna reducerat antalet kunniga anställda inom kultur till nära nollgränsen, vilket fört med sig att debattklimatet är sämre än någonsin. Alla möjliga tyckare får idag ta del av kulturdebatten och det är svårt att definiera kultur som nödvändigt, annat än som ekonomiskt eller etiskt försvarbart... I bästa fall.
Nej, låt konst få vara fri från nödigheter och återge den sin status som kulturbärare genom att värna om kultursidorna.

Makode Linde

Sun in Splendour

årets andra nyårsfirande smakade fågel

hej hej, jag har varit i London! en hastigt påkommen resa har gjort mig litet fattigare på guldpengar men mycket rikare på intryck, för en resa hjälper mot gråhet och annan åkomma orsakad av allmän tristess. Det är bara att prioritera om en vill spara till en regnig dag eller inte.

Tekla hade ett par önskemål och sedan beslutade vi oss för att ta dagen som den kommer. Vi hade en sanslös tur med vädret, våren hade kommit igång på allvar så det var inga problem att ta sig fram till fots.

morning stroll in Hyde Pk

Eftersom vi bodde i Notting Hill (till tösens stora glädje) och gick hela tiden; kors och tvärs, hit och dit till våra olika mål, har jag fått en toppenuppdatering på stan som hittills har varit ett svart hål för mig. Nu vet jag t.ex. hur lång tid det tar att promenera tvärs igenom Hyde Park och stanna till för att ta bilder på hundar, fåglar och hästar och jag vet även hur lätt det är att gå i cirklar, för hur en än går kommer en alltid tillbaka till Piccadilly Circus eller Trafalgar Square eller China Town och skulle detta inte vara fallet så finns det hundratals kända arkitekturprofiler och vattendrag till hjälp. Och oss emellan - GPS... visst är det en underbar uppfinning!

Grand Funk Railroad är engelsk!

Om jag skulle summera trippen skulle temata som litteratur, (Harry Potter, Streetcat Bob, Sherlock Holmes), fågelliv och musik ligga nära till hands, men vi hann även in en sväng på National Gallery och snubblade på en Banksy, så konst fick ta en stor andel av vår tid, utöver god mat och en massa god öl, såklart!

"Sun in Splendour"

Jag har alltid gillat London och nu vill jag bara ha MER. Sicken tur att jag lever billigt övrig tid och får ledigt i juni...

New Bond St

Grand Funk Railroad - E Pluribus Funk [ja, jag vet att bandet är amerikanskt]

Teardrops - Massive Attack [ett band från Bristol]

Kosmos i Kaos

Francis Bacons ateljé

jag har verkligen fantastiska vänner på fejsbook, både behövande och givande. I dagarna skrev jag med en gammal vän som sedan två år lever i ett destruktivt förhållande men som inte vågar sig ta sig ur av olika skäl. Hon befann sig i en livskris innan de träffades och kände sig i behov av någon som kunde ge hennes liv mening sedan hennes man plötsligt hade avlidit, bara ett halvår innan.
Det hade gått fort, hon kände skam över sin nya lycka och då den nye mannen plötsligt började ställa krav på henne och bilden av deras gemenskap började att rämna talade samvetet till henne, mot allt sunt förnuft. För trots att hon vet att det som sker med henne är fel, håller hon kvar vid honom. När han inte är elak är han snäll, en ångerfull hund.

När kärleken övergår i manipulation och kontrollbehov är den inte lika vacker längre.

Vännens nye man hotar, granskar, bevakar henne och ändå väljer hon att inte anmäla honom, varför? Jo, för man skäms, ovanpå allt riskerar man att bli misstrodd och dessutom har man ett samvete som vill förlåta och förstå. Det är så mycket som händer med psyket i en trängd situation men en sak är säker; det är aldrig ditt fel om du blir slagen eller hotad. Har du dessutom barn är det extra viktigt att ta dig ur, för du vill inte att beteendet skall prägla ditt barns vuxenliv. Anmäl, du gör dig själv och framtida kvinnor en tjänst och det är dessutom enda möjligheten att hjälpa förövaren, för utan sjukinsikt kommer han aldrig att bli bättre.

Skammen är förödande, den utnyttjas av människor med maktbehov och fjättrar dig till en inre monolog där samvetet bromsar dig. Du vågar inte av rädsla för vad andra skall tänka, hur samhället skall reagera. Socionomer och etnografer skulle beskriva fenomenet som grupptryck. Den sociala koden kan komma från ett håll men upprätthålls från ett annat, därför kan kvinnor vara de mest högljudda när det kommer till omskärelse eller andra sociala koder som inbegriper just kvinnor som grupp. Allt sådant är svårt att förstå, det är också därför så många väljer att förlåta och vränga sig ut och in för att försöka förstå. Och när det är försent vet vi att det aldrig fanns något att förstå.

Sorgligt, när man bara kunde älska varandra. Kravlöst.

Det tar ett tag innan bilden blir klar, när skammen har klingat av och en orkar ta tag i oordningen för att kunna utskilja ett klart mönster. För det finns alltid där, mönstret. På bilden av oordningen framträder en alldeles speciell ordning, där allt som behövs finns inom räckhåll.

I lugnet kan du hjälpa och själv gå vidare.

Helene Schmitz

6 Phrases More Important than I Love You - HuffPost