Klapp

St Nicholaus vägrar dricka sin mjölk

 De här underbara mellandagarna. Man spinner vidare på saker som man har gjort, kylen är nästan tömd på julmat och pyntet hänger litet på sned under det lägrande dammet. Att fundera ut stora planer passar sig dåligt dessa dagar av tomgång. Istället kan man få fundera litet bakåt och tänka, att även om året har varit mörkt ur så många perspektiv ändå visade sig innehålla guldkorn. Saker som man kan få vara litet nöjd med. För även om världsläget är oroväckande och nyheterna randas av katastrofer och allt verkar dystert och tungt, så gillar jag personligen när saker i mitt eget liv förändrar sig. Inom rimliga gränser förstås.

Förnyelser som är hållbara och goda kommer stegvis, det är de sömlösa övergångarna som bygger på erfarenhet och kunskap som är bäst när man vill nå resultat. Men för det krävs tålamod, detta otidsenliga lilla ord. Tjugosjutusenettundramiljoner maskor med varmt och hundraprocentigt ullgarn i knäet är ett bevis på det. Att jag, som metall- och träutbildad konstvetare, på egen hand skulle klara av att gå utanför min comfort zone och skapa små tekniska underverk med hjälp av två pinnar och ett snöre är inget mindre än en bedrift. Den första tröjan bär jag stolt och nog oftare än jag borde, den andra är levererad till mamma av tomten under jubel, och den tredje är till en vän och växer stadigt. Med lönen har jag inte bara kunnat köpa fint garn och en resa till Grekland ihop med vännerna, nej, garderoben har fyllts på med saker och ting som jag har trånat efter i flera år, som vandrarkängor och örhängen att bära när jag själv vill, och jag har köpt mig ett helt och olappat duntäcke så att jag slipper kalla fötter, åtminstone nattetid. Jobbet som ändå till viss del matchar min utbildning har skänkt mitt nya, ensamstående liv en äkta guldkant. Men viktigast av allt är att jag kan få äga det livet. Att vända på slantarna och tycka att slöseri är en elak sak kommer alltid att vara viktigt, för jag har lärt mig att kreativa lösningar med små medel resulterar i mer än döda ting (prylar i all ära). Hantverk är en fantastisk grund för personlig utveckling om man är intresserad av det, men för att kunna testa vingarna och göra ett språng ut i det okända utan risk för kostsamma eftergifter, krävs en trygg grundplåt. Det är tyvärr så det ser ut och inte mycket att göra åt (inte på kort sikt i alla fall), för det krävs pengar för att vara fri i ett samhälle som vårt, där orättvisor är inbyggda i systemet. Min chans inföll nästan samtidigt med en utflugen unge och möjligheten att kunna arbeta som en relativt hel människa. Detta är få förunnat och absolut inte en självklarhet - särskilt inte som kvinna - och inte ens i ett land som kallar sig jämlikt.

Trots att jag avskyr romantiserande berättelser kring fattigdom - eftersom allt i livet verkligen är relativt - och för att jag starkt ogillar självgodhet, så kommer ändå slutklämmen med något i den vägen. Orden är riktade till mig själv och till alla och envar som läser detta: Man måste komma ihåg att klappa sig själv på axeln ibland, och vara tacksam över det man har fått. Att inte gråta över spilld mjölk, men om man mot förmodan skulle ångra sig, ska man ångra sig i tid eftersom nästan allt går att reparera. Att alltid göra det bästa man förmår och att tillåtas att få vara nöjd med det, och därmed kunna vara snäll. För snällhet är ett annat förvanskat och gravt underskattat ord som jag alltid tänker slå ett extra slag för. Så, slutligen: gnäll inte över småsaker, gör dig aldrig mindre än du är och särskilt inte om det är obefogat.

Med detta önskar jag ett Gott slut och ett Gott Nytt 2024.

Knocking On Heaven's Door - Antony and the Johnsons

Mannen från Billeberga

 Där som Kvärkabäcken och Skårån förenar sig har en bro slagits upp. Det är en ganska oansenlig bro, men ändå tillräckligt stadig för att vandrare skall kunna ta sig över ravinfåran och fortsätta åt det håll som skyltarna visar. Just idag sitter det en mansperson där, han har just börjat inta sig en macka och litet kaffe eftersom han har varit på väg ett tag. Fem timmar var det visst, det är litet oklart hur länge, och eftersom han har dåligt lokalsinne och saknat mobiltäckning hade han irrat rundor för att hitta platsen vars namn han nu kunde läsa på skylten där han satt. Han borde kanske känna att han är på rätt väg, men samtidigt är han litet lättad över att det kommer en person från det håll som han tänkt ta efter pausen. För han är litet osäker. Visst var det åt det hållet där alla träden låg huller om buller, och han hade fått ta en omväg som fört honom en bra bit uppåt och sen hade han hamnat i en okänd dalgång och måst vända tillbaka. Fem timmars vandring var ändå en ganska ansenlig tid, och snart skulle det ju bli mörkt också. - Jodå, kunde den mötande bekräfta, jovisst var det rätt väg. Han skulle bara fortsätta stigen fram längsmed bäckfåran tills han kom in i ett kvillområde som var mycket vackert, och där som bäcken grenade sig och bildade en ö skulle det finnas ytterligare en bro som skulle föra honom över bäcken igen, och sedan måste han ta till vänster där stigen delade sig. Så sa hon, vänster sa hon. Eller var det höger... Det var viktigt att tänka på att han skulle följa bäcken, ta bron över, sedan följa bäcken tillbaka och därefter ta sig uppåt, och att platsen han letat efter sedan 09.00 låg där uppe, på bara en halvtimmas vandring härifrån. Så sa hon. Han tog en tugga på mackan, tittade sedan upp mot skylten igen och funderade över vad det var han skulle tro. Hur enkelt kunde inte en sådan skylt kunna vridas. Och kunde han lita på en kvinna, som påstod sig komma från en plats som han han själv hade passerat för några timmar sedan, men utan att se några fallna träd. Han hade inte sett någon bro där för tre timmar sedan däremot, men ett stort antal fallna trädstammar. Han visste inte vad han skulle tro.

När jag bara en halvtimma senare passerade blåsippegläntan och gick förbi platsen där gråhägern brukar flyga upp, det var alldeles innan bäckstenarna som strömstaren gillar att dyka från, och ungefär i höjd med stigen där vattnet hade stått upp till knäskålarna förra vintern och blivit ett vadställe, där ungefär låg nu mitt minne av den täta skogen istället som en ansenlig mängd omkullfallna trädstammar. 

 

Det finns en sensmoral i denna lilla vandringsberättelse och den handlar om ontologi. När vi saknar ord som kan definiera vår omvärld försvinner det där som är mycket specifikt i den, och det blir inte bara svårt för oss att navigera, utan det som har uteslutits tystas också, mycket effektivt. Det är litet som berättelsen om två personer som gick in i en skog, där den ene hör näktergalen hör den andre absolut ingenting annat än brus. Finns det inga begrepp kan vi heller inte få access till världen. Och om begreppen abstraheras och förenklas i alltför hög grad kommer innebördernas exakthet och mångfald att suddas ut. Detta är en medveten strategi inom politiken. Ord som Nation, Medborgarskap, Kriminell. Eller Kvinna. Och Skog? Äger definitionen konsensus, anses det vara en överenskommelse, något för alla att hålla med om, eller finns det gråskalor här? Var går gränsen mellan den som tillhör eller inte, och vem har bestämt demarkationslinjerna? Den medvetet dolda avsändaren arbetar med grova drag och grovt tillyxade tilltal. Förvirringen blir total för den som vet att verkligheten är sann, men saknar hen ord för att förtydliga sig eller en röst för att göra sig hörd är det omöjligt att förklara sig. Ord är makt, den som är medveten om det kan genom att äga begreppen påverka andra utan att det märks. Det gäller politiker såväl som lärare. Så var på din vakt, särskilt du som är privilegierad nog att inte behöva tänka på om dina påståenden är en del av konstruktionen. Var ingen floskelmaskin. Vackra ord som demokrati, rättvisa och människorätt har olika innebörder beroende på vem som yttrar dem. 

I slutändan kommer alla kanske att nå fram, men omvägen kan bli både onödigt kostsam och farlig - och med tanke på sensmoralen - farlig för demokratin. Jag hoppas verkligen att mannen från Billeberga hittade hem till slut. Om han lyckas lita på någon.

Emotionell kapitalism

 En besökare som just gått ut med sin fru vänder sig plötsligt om vid bilen och går tillbaka in igen. Jag ser att han är i tankar och frågar om han har glömt något. Namnet under texten han läst i konsthallen, säger han, hade påmint honom om en tid när han gick i realskolan i Örkelljunga, så han undrar om jag vet vem Staffan var. De två hade varit bästa vänner. 

Kanske att det var sättet han sa det på, så vänligt men rakt på, eller att han nämnde namnet på min pappa, en person som de flesta har glömt idag. Eller var det närvaron av en person som har känt någon i mitt förflutna, en påminnelse om något jag förträngt, som en hastigt förlorad barndom. Det som gjorde att jag fick en klump i halsen, fick svälja och trycka tillbaka. Där framför mig står en man som är lika gammal som min pappa skulle varit, och som delade minnen med honom från en tid långt före min, och vars bild av honom skulle bestå av en över tjugo år yngre version av mig. Jag kände att han letade efter spåren i mitt ansikte, trevade efter något som var bekant i mina ögon. Den där undrande blicken som man får när tiden har blåst bort minnet och man greppar efter halmstrån för att förstå vem man är.

Jeff Buckley - Grace

 

energisparmyndigheten rapporterar

Après nous, le déluge

 Jag undrar om det verkligen inte är fler som undrar över framtidens eskalerande energibehov. För att tänka som jag gör, över hur fördelningen ser ut över världen, och på vad som krävs för att få fram billigt material till tekniska lösningar, krävs ingen doktorstitel i antropologi eller humanekologi. Den gröna omställningen och särskilt den "förnybara gröna industrin" innebär en massiv omdirigering av alla tillgängliga resurser för att kunna fortsätta med svensk stålframställning - en industri som vi redan vet är på fallrepet. Stålet har brädats av alternativa, lätta och starkare material, och det effektivaste, inhumanaste och mest förödande sättet att kriga på - för att vara med och leka krig (och att tjäna pengar på det) är väl själva grejen med att gå med i NATO - är med AI och drönare. Gubevars. Och att koka vatten med kärnbränsle, va? I Norge gavs idag klartecken för gruvdrift på havsbotten. Den gröna omställningen kräver dylika mineral. Det är fördömt.

 

För litet mer än två hundra år sedan startade industrialismen, och se vart det fört oss; Krigsindustri. Bilindustri. Urbanisering på bekostnad av naturmiljöer. Klimatet förändras. Miljoner år av evolutionära sammanhang rubbas. Matbrist, vattenbrist. Snabbare och fortare ska det gå, det är som om hastigheten har gått mänskligheten på hjärnan. Ja, en del av mänskligheten. En pytteliten del. Resten får bara åka med, kosta vad det kosta vill. 

Jag behöver inte gå över ån efter vatten för att peka ut orättvisor, inte heller behöver jag göra det för att se korruption, maktfullkomlighet och ren och skär ondska*. Om man kan välja livsstil, vilket många i vårt pyttelilla land med enorma energikrav faktiskt kan och bör, så ska vi vara jävligt försiktiga med hur vi prioriterar. Det gäller alla. Att skala ner sina krav, få mer tid för annat hänger intimt ihop. Det som Hartmut Rosa kallade resonans innebär tid för kvalitetstankar. Vi måste lära oss att ställa de kraven.

Vårt viktigaste livsmedel fick upprättelse med domen som föll idag. Grattis till Pfasföreningen. Och för egen del fick förtroendet för det goda samhället en liten knuff i rätt riktning. Det var på tiden.

Jag läser Nakba av Bernt Hermele med foton av Cato Lein. 

 

Regina Spektor - Après moi

 

*DN: Regeringskansliets nya direktiv: Den som arbetar för tidöavtalet kan få högre lön.  Om politiseringen av svenska tjänstemän.

*Ekonomibyrån SVT Play:  Gängmiljarderna, om hur gängen använder sig av anställda infiltratörer på bankerna.

*DN: Hur kommuner och regioner kan infiltreras av dömda brottslingar med (lagenliga) ekonomiska upplägg

*DN:  Hur kriminella nätverk kan äga samhällskritiska byggnader, (Domstolen i Södertälje)

Vakuum

 ...är ett fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls. Så står det på nätets visserligen bristfälliga men ännu så länge tillgängliga informationskanal. Ordet vakuum kan man som kulturintresserad applicera på litet alltmöjligt - inte minst på samtiden. Opportunisten ser tomheten som en möjlighet, och sådana finns det gott om idag, opportunister. Jag har själv hävdat att det är i gråskalorna det spännande sker och att det är där som allt det som verkligen är värdefullt bor. Eftersom jag är benägen att i hög grad se på världen ur ett existentiellt perspektiv, vilket såklart beror på min utbildning, som är grundat i ett livslångt intresse för hur människor tänker, funderar jag ofta i antimateriella och metafysiska banor. 

Men även en fullödig materialist ser värde i det som ingen annan ser, det kan då kallas saker som finansbubbla och avvecklingspolitik. Ett flagrant exempel i nutid är hur bankväsendet skapar pengar ur luft för att ge bolån till de som verkligen inte har råd med lån, och som jag tidigare nämnt - våra politiker som ser till att detta och så mycket värre ting sker. Detta är människor som aktivt arbetar för att skapa missämja och hat där det inte ens är nödvändigt, och enbart för att nå personlig framgång. Framgång genom materia, vill säga. För den som vill att poängen med att bli betraktad som framgångsrik ska nå fram, måste framgången visas upp och bevisas. Och när denna materiella värdeskala har blivit satt i system, och många övertygande arbetar mot samma destruktiva mål, ja då är det ännu svårare (om inte omöjligt) för gemene man att fråga sig varför vissa skall ha i överflöd, men andra får sakna det mesta och måste betala för kalaset. Sammanhanget är ganska enkelt. Killen som dödar en annan för att slippa skulder, och bankchefen och politikern som vet att deras beslut kommer att påverka många andras framtid i uppenbart negativ riktning, de vet att det är fel men gör det ändå. För att de kan och för att de tjänar på det. Kortsiktighet ingår i paketet.

Men hur är det med måendet?

Där ute lyser min värld upp av snön som föll i natt, och det har varit riktigt bisterkallt några dagar. Det är gnistrande tyst, bara stickorna hörs. Att få sitta framför brasan efter en lång dag, se på hur elden sakta äter upp veden och blir till värme, och känna den nedlagda energin från våren och sommaren, det är grejor som värmer både fötterna och själen. Brasan får mig att varva ner och fundera på saker och ting och detta enkla ringar in allt som är gott med att vara människa. Sköna tankar kommer med mättnad, värme, litet lugn och ro i en egen vrå. Det tomrummet är det värdefullaste som finns.
Ett annat fint tomrum är hoppet om att det politiska vakuumet en vacker dag kommer att fyllas med substans och goda gärningar. Men det får bli en ny berättelse. 

Kurt Vile - Back To Moon Beach

Ett spartanskt liv i Lakonien

 Av den minskade arbetstiden med mer egentid blev det tvärtom. Resorna, arbetsbördan och det minimala intellektuella arbetet gjorde att tankarna på framtiden mörknade. Jag såg hur min semesterledighet skulle få klämmas in under en beordrad vecka i taget på senhösten, och hur solljuset och sommaren skulle gå förlorade för all framtid. Ju mer jag tänkte på att mina fritidsintressen, vännerna, huset, trädgården och allt det praktiska måste klämmas in på dagar när vännerna arbetade, och då jag sneglade på vandrarkängorna som jag hade köpt inför den tänkta fjällturen tyckte jag att allt varit förgäves. För det kändes som att mitt lilla liv hade krympt för att realisera en annan människas dröm, och när jag slutligen fick nog en dag sade jag upp mig för en struntsak - åtminstone tror jag att det var vad jag gjorde. För när chefen sa att det skulle vara en katastrof för honom kom vi överens om att "titta på saken". Jo, nog var allt en enda sörja, dagarna flöt ihop och jag minns knappt hur jag kom hem efter jobbet. Mörkret är en välkänd fiende som brukar komma krypande. Under normala förhållanden går det att vänja sig successivt tack vare sommarminnen och något fint att se fram emot, men när vintertiden inföll blev mörkret kompakt. Det var som att livsglädjen rann ur mig och jag stod än en gång med nästippen på den där satans väggen.

Precis då hörde min vän K av sig och frågade om jag var intresserad av att följa med på en resa med sonen och jag sa -Wow... ja!!! Att göra en verklighetsflykt (en årstidsförändring fast i fel riktning dessa dagar), tillsammans med en likasinnad, den tanken var verkligen som en skänk från ovan, så jag ringde och berättade för tösen som hurrade på, och jag fixade kattvakt, besiktigade bilen (och fick tid för reparation och återbesiktning), ordnade nytt pass, bad en vän om hjälp med att kolla stugan, och sa till chefen att jag tog ledigt. Ungefär i den ordningen. Det finns fördelar med att sakna anställningskontrakt. 

 

En vecka tog det, sen satt vi, en nyligen arbetslös parkarbetare, en trött universitetslektor med avslutad kurs och en förvirrad kulturarbetare, på en hyrbil på väg mot Greklands mest glesbefolkade område: Mani som klon på den av fastlandets fyra tassar som klöser sig längst ut i Joniska havet heter. Här har Odysseus suttit och ätit manouri-ost och olivolja flera gånger, och hit hittar bara ett fåtal turister. Resvägen hit från Aten tar lika lång tid som det tar för en stockholmare att resa till Skånes kuster. Här är vikarna svårtillgängliga för nyseglare och mellan bergen växer taggiga ekskogar och stränderna består av vassa stenar men bland allt snårigt och otillgängligt klappar ett hjärta som är vilt och vackert. Vi har likt partisanerna, herdarna och olivbönderna känt phryganans väldofter och badat vid dolda stränder av perfekta marmorägg. Vi har hört sjakaler yla under den hisnande vandringen tillbaka ned från ett nunnekloster högst uppe på toppen av ett berg, sett två svarta landsköldpaddor para sig under olivdungarnas skugga, och vandrande ängstrollsländor flyga över solgassiga getstigar, och även om småviltet är fåtaligt har vi fått se hökörnen speja högt över de fuktiga ravindalarna, där som ekskogen gömmer svartbräken och dungar av trädljung och myrten, och vi har fått höra en minervauggla ropa från en av de många småkyrkorna i byn. Livet här är verkligen som en saga, och jag hoppas att jag får lov att återkomma. 

 

En vecka återställer naturligtvis inte en utbränd, jag ställer fortfarande saker på fel ställe, säger saker utan att tänka efter och får hjärtklappning och ångest utan orsak. Men jag är gladare och sover litet om natten igen. De dumma misstagen som har gjort att jag har isolerat mig för att inte riskera att göra bort mig och slippa förklara, känns oviktigare. Jag är mindre viktig och går att ersätta. Heureka för den friheten!

 

Aphrodite's Child - The Four Horsemen

 Socrates Drank The Conium - Death Is Gonna Die

now and then

 Trots att jag ännu bara har hört en bråkdel säger jag: Jag älskar den, älskar den, älskar att den ger mig sådan styrka att jag bubblar över och måste skriva ner detta. Lyriken, det smäktande omisskännliga beatlessoundet, Lennons röst med det varma budskapet, vemodet och allt det där kärleksfulla arbetet som ligger bakom publiceringen av ett gammalt knastrigt band. Vad jag älskar det. 

Tänk vad musik och genuin kärlek kan göra. Världen behöver mer sådant.

Tack!