Tidsdag

Utsikt från en antagen galgbacke

 Det är en utmärkt höst, mild och lagom våt. Färgerna sprakar och det växer ymnigt med karljohan och blodsoppar som får pimpa pumpagrytan eller hamna i en pastasås. Pumpa varierar man med olika påhittade recept, det blir bra ihop med allt. och matigt. Till och med de ideella sammanträdena har gått smidigt i höst (bör man oroa sig?) och jag har dessutom sluppit komma hem till en alldeles för råkall och utkyld stuga. Tid finns det för att göra utflykter till ställen där jag inte har varit förut. Jag har mat, värme, lugn och ro, vackra omgivningar och en egen täppa, och så en kikare med. Tänderna är hela, bilen är besiktad, veden räcker kanske hela vintern och jag har en förvisso osäker men ändå befintlig framtidsplan. Jag ska aldrig någonsin klaga mer, inte idag i alla fall.

Utsikt över en försvunnen galgbacke

Idag blev det en tur till Ask för att göra några fynd på loppis. Jag anlände i alldeles för god tid innan öppningstid och hann därför kolla in ett område med hålvägar och en galgbacke i närheten, före. Hålvägarna ligger på ett ställe med det lockande namnet Myren och är koncentrerade kring ett mycket litet skogsparti. Jag räknade åtminstone fyra tydliga vägar och alla låg parallellt med väg 108, en sträcka som måste ha använts under lång tid. Strax intill den lilla dungen låg det ett inhägnat område med äldre och yngre stensättningar, täta snår och buskage och några gamla aplar, och ytterligare ett stycke bort låg ett litet fint kärr. Där bjöds jag på en jaktuppvisning av en ung blå kärrhök som flög över fältet intill, medan en gröngöling ropade och några järnsparvar visade sig. Vid ett yngre vildvatten låg en liten bit kågerödssandsten som var stor nog att få följa med hem i ryggsäcken. Man vet väl aldrig när en sådan kan komma till pass. Men inga lyckade utflykter utan strapatser. För när jag var i färd med att undersöka kärrpartiet lyckades jag fastna i en slånbuske och höll på att bli hängande där eftersom busken hade fattat ett resolut grepp om min skalp och det ömmade illa vid minsta rörelse. Jag hann tänka flera onda och ödesmättade tankar innan jag slutligen, på något vis ändå lyckades nästla mig ur den prekära situationen. Bilden av ett gråhårigt lik i en slånbuske hade kanske inte varit så snygg i lokaltidningen tänkte jag. Litet pinsamt med, och alltsamman på en tisdag. På andra sidan om väg 108 är en galgbacke utmärkt på Min Karta. I samma riktning men litet längre bort från vägen höjer sig en märklig trädbevuxen kulle, ca 100 m i diameter och med ett kraterliknande hål i mitten. Av stenarna att döma verkar det vara en av alla de små vulkaner som finns häromkring, men denna saknar namn och är inte märkt på kartan. Av galgbacken syns idag inget mer än en mjuk höjd över det övriga, lika anonymt böljande landskapet. Kanske kartan visar fel, och att det egentligen är stenkullen som är galgbacken, sådant kan man ägna sina tankar åt när man är på utflykt. Tanken avbröts dock plötsligt av en morkulla som med ett missnöjt grufflande flög upp framför mig. Ett märkligt ställe att gömma sig på, tyckte jag, hon tyckte nog detsamma. På loppmarknaden var det ovanligt utplockat, till och med herravdelningens klädställningar såg ut som på NK-rea, men jag fick med mig tre böcker i vanlig ordning. Westö, Tokarczuk och Thorvall blev de första inköpen inför sommaren, för till skillnad från de flesta, normala människor, läser jag mindre under hösten och vintern. 

 

Här öppnar sig tidkapseln

 

Vägen hemåt gick via de mycket små vägarna och förbi Släbo fälad, Vindfälle, Kongaö, Vega och Gillastig. Ställena har nog döpts efter traktens umbäranden och drömmar, orterna ligger i ett lätt kuperat och småbrutet område, ett lapptäcke av skog och betesmark med mindre inägor där gårdshusen är mattröda och ännu inte helt förstörda av nyrikedom. På några håll har marken visserligen upplåtits till fritidshus under sextiotalet, men i övrigt är intrycket ytterst nådigt. Efter en stunds vindlande körning genom mjuka kullar, dalgångar och små trädpartier kommer man in i Söderåsens nationalpark, och avslutningsvis tar man den branta serpentinvägen ner till väg 13 mellan Röstånga och Ljungbyhed. Jag valde Röstånga för att handla litet på ICA och växla ett par ord med den glade handlaren där, sen passade jag på att ta en tur runt Odensjön för att titta på fantastiska rasbranter och tjusiga rödbruna bokbackar i höstskrud. Det är ett märkvärdigt geologiskt ställe jag har landat på här. Nackarpsdalens kullar är äldre än istiden, och Odensjöns underjordiska källvatten är förmodligen från en tid för 400 miljoner år sedan, när Skånes diagonala spricka uppstod. Samma vatten har släckt törsten på dinosaurier och amöbor sedan dess. Hemma igen blev det bullbak före middagen och därefter skrevs några minnesrader på bloggen, allt med elektricitetens hjälp, men jag avslutar nog dagen på höstvis med en brasa på traktens fjolårsved. Kanske att jag tar mig en droppe lagrad whisky med, men eftersom vräkighet inte är min grej så får det nog vänta till torsdag. 

 

Hålväg i Myren vid Fridhem

CCR - Tombstone Shadow

Vaggad

 När jag behöver ett uppåttjack måste jag ta mig till en plats dit allt är sig likt och inget liknar något annat. Igår visste jag redan på förhand att det skulle kunna bli en sådan dag, så jag hade förberett en liten matsäck med kaffe och macka som bara kunde slängas på ryggen efter samtalet som jag hade väntat på i två månader. Med en utflykt i sikte orkade jag dessutom göra ytterligare ett besök, och ta ett jobbigt samtal till, som normalt skulle ta hela dagen i anspråk att smälta. Inställningen, att eftersom det ändå inte spelade någon roll längre, var rätt. Väntan, denna eviga väntan. Det är som om min tid inte räknas i förhållande till myndigheternas dyra digitala system och mätbara anställningar. Men man lär sig, man finner sig. Man vänjer sig, men är det värdigt... Min inre värdighet återupprättas genom extraordinära naturupplevelser, det är enda sättet.

Väl på väg, bort från den grå tristessen, kan jag börja se på saker ur en mer humoristisk vinkel. Efter en stund ser jag hur allt jag utsätter mig för är så vansinnigt absurt, och snart är mina bekymmer bortblåsta. Vägen bort går via milsvida, hisnande vackra utsikter, med vatten och vind, bränningar och klippor, vyerna sköljer effektivt bort den sista unsen av meningslöshet. Vågornas vaggande och ständiga nötande, fram och åter, fram och åter, som har förvandlat berg till salt, förenar det som varit med det som kommer att ske. Här på stranden är verkligheten skuggan i en klippskreva, känslan av berget under fötterna och på händerna, smaken av salt kaffe, och med stenarna i ryggen och havet i blicken blir jag återfödd. På stigarna går jag så som jag gjorde den första gången jag var här, för åtminstone femtio år sedan. Sökande och lyssnande, obrydd över tid och rum, låter jag solen värma och vinden kyla min kropp och det är så skönt. Så obeskrivligt skönt det är. Jag vet inte hur länge jag vandrar, varje skreva undersöks och varje stig. Trots att vädret är milt för årstiden möter jag bara ett fåtal andra. Ett par i lågskor ser lyckliga ut, nere i ravinerna klättrar ett par, några dricker kaffe i solen och sträcker armarna för att få en omfamning av vindarna. Jag gör likadant, det känns i hela kroppen.

På vägen hem har jag på radion. Ett program om världens vanvettigheter och drastiska beslut där någon med glättigt glad röst annonserar fasa och bekymmer. När jag kommer hem har jag fått ett mailsvar på mitt nedslagna besked från morgonen, en röst på andra sidan skärmen som säger att det inte spelar någon roll, att allt går att lösa. Och när jag lägger mig är jag ännu vaggad av havet. 

Den fysiska verkligheten är inte den enda verkligheten, men den är den enda jag kan påverka. 

 

 Fleetwood Mac - Love that burns

Jag läser om Sent i November av Tove Janson

äntligen!

Hilma af Klint fick upprättelse, men postumt

Jag kan inte tänka mig ett mer romantiskt val för nobelpriset. Nu tänker jag inte ens försöka att förklara det som alla insatta fysiker menar är omöjligt att förstå, men att se ett slut på positivismens framtåg och kausalitetens ensamregim är bara så underbart skönt i min lilla bok. Hurra för den numera accepterade tanken på att vi kan kommunicera bortom tid och rum, och hurra för dig, som liksom jag innerst inne också har tänkt tanken på hur begränsande de såkallade naturlagarna är. Telepati behöver inte sorteras in i skämskorgen längre, inte heller känslan av stark närvaro som gör att du måste stiga upp mitt i natten för att upptäcka att någon som du har tänkt på också gjort det. Oförklarliga ting är bra för oss. De får oss att tänka annorlunda kring vår tillvaro. Jag minns en tid när mitt intresse för Bergson avslogs som ointressant flum av doktoranderna, liksom mitt engagemang för miljön och klimatet. Man kan slå undan fötterna på forskningen, men man kan inte döda drömmarna. Rätt vad det är är tiden mogen för galenskapen.

Grattis! 

 

dansk ironi är bäst

Dungen - Om Det Finns Något Som Du Vill Fråga Mig

Elitist, jomänvisst

 Ute på ängen har kossorna kalas, det doftar tryggt av kobajs och solen bryter fram ibland. Kanske det blir idag som jag får se den, scharlakansvaxingen. Letar sedan dagar på samma ställe men utan att få napp, kanske det är kossorna som har kalasat på dem, eller så är det på grund av bondens infall i höstas när han tog ner de grövsta ekarna. Ljust är det i alla fall, och fint. Jag sätter mig på en sten och drar fram dagens första kopp kaffe ur den lilla ryggsäcken. Kossorna närmar sig nyfiket. Jag låtsas som att det regnar. I blickfältet står det en årsgammal stubbe, jag noterar åtminstone tre olika, nej fem olika sorters svampar som växer vid den. Hättor och broskingar, vaxingar och laxskivlingar, så fina de är där de står. Mossorna och lavarna tycks inte ha tagit skada av sågen heller, de bildar en liten snårskog med gläntor och dalgångar, ja en hel liten värld står där vid stubbens fot. Vackert. 

Jag har nog aldrig förr känt att jag kan så litet som nu. Allt jag ser bär en berättelse som jag borde känna till. Kanske dagens svamp inte finns här längre? När kaffet är urdrucket tar jag min lilla ryggsäck och går runt stubben, sneglar mot kossorna ibland, och hukar mig för att ta den tionde bilden på en vaxnavling, den lyser så fint mot mossans gröna i sin veckade, gula hatt. Den har jag åtminstone viss koll på, den, och gråbrokingen, som lyfter sig så störtskönt och stolt, till och med i den tråkigaste av granplantager. Jag sätter mig på en annan, ganska så torr sten och drar fram kaffet igen, med ena ögat på kossorna kan jag notera att de börjat samla sig och avancerar nu mot mitt håll. Jag bestämmer mig för att inte vara rädd, reser mig upp ett tag, men sätter mig ner igen. Resolut. Ena kalven flemar mot mitt håll, jag tror att den tycker att kaffet luktar räligt och kanske det är därför de beslutar sig för att stå kvar där, fem meter från mig. Vi glor på varandra, nyfiket avvaktande. När jag är färdig med dagens andra kopp reser jag mig upp och kossorna flyttar sig. Jag var inte så värst farlig ändå, inte kalvarna heller. 

 

Jag noterar en karljohan som får stå kvar, den är ganska stor och när jag klämmer på foten känns den svampig på ett misstänkt vis. Dessa nedbrytningsprocesser, vad vore vi utan dem. All kobajs, alla döda träd, allt as. Vilka bakteriehärdar och sjukdomsrisker vi sluppit bara på grund av alla dessa små renhållare. Rynkhätta. Ametistskivling. Svamp kan till och med bryta ner plast. Polymerer. Radioaktivt nedfall. Vilka kingar! Här går man omkring på två ben och snubblar på taggtråd som en treåring. Har man över huvud taget lärt sig något nyttigt under sina dryga femtio år?

Jag hittar en knasig sten. Den ser konstgjord ut, ena sidan är helt knottrig och skrovlig och den andra sidan alldeles slät, som ett hölje som kasat av och stelnat. Jag vet att den kommer från en geologisk tidsperiod före kossor och däggdjur men långt efter svamparna, undrar hur liv såg ut när den formades. Vulkaner. Tornqvistzonen. Så mycket att lära sig. Så litet man kan. 

 

Oktoberfest

 Hösten kom med besked. Än är träden gröna och täta, men lönnen börjar skifta i topparna och asparna bakom huset glöder guldgula i morgondimman och luften är frisk. Just nu faller det ett tungt regn som hörs genom de dubbla rutorna. Jag har eldat i köket sedan jag kom hem från mossvandringen tidigare idag och det är varmt och torrt i stugan. När jag bara behöver sätta en brasa på kvällen, håller sig värmen bra en bit in på förmiddagen dagen därpå. Det räcker lagom för att arbeta en stund och fixa sig något att ta med ut att äta. Igår gjorde jag höstens första tur ner till Rönneå-deltat. Brännässlorna har lagt sig nu och vattennivån är låg, och kossorna som går och betar vid strandbankarna längre uppströms är vuxna nog att hålla sig lugna. Jag letar efter rara svampar, ett intresse som jag har odlat ett tag, och patrullerar därför nästan dagligen förbi ett ställe där det har vuxit scharlakansvaxskivlingar en gång. Än har de inte synts till, men vaxingarna är luriga och kan plötsligt dyka upp där de aldrig varit förut. Det passar mig rätt bra, jag gillar att söka litet planlöst, och kan då samtidigt se fåglar och växter och litet annat kul. Ibland sätter jag mig ner med en kopp om vädret tillåter. 

 

Igår fick jag hjälp av en vän att såga upp en björkstam. Trädet hade lagt sig över vägen i vintras och grannen hade i all hast fått stuva in alltsamman i gläntan med traktorn. Grenarna tog jag hand om med bågsågen, och fick sen även tillåtelse att ta resten. Fallen ved är guld värd för den som har tid men saknar medel. Nu ligger det ytterligare en dryg kubikmeter kapade rundbitar på tomten i väntan på att klyvas, men ryggen behövde vila idag så jag tog ledigt. Vad gjorde man utan snälla vänner? Litet rädd är jag att jag sliter ut dem, och även om de säger att det räcker med ett snack och en kopp kaffe så vet jag att det inte är så. Vi pratade bland annat om skånskt trugande och om gemensamma bekanta från orten, och fick några riktigt goda skratt. Och så blev det litet allvar med förstås, det är viktigt med balans. Det är härligt med vänner som kan prata om allt, ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter är skönt för humöret. Jag övar mig på att bli mer förtrolig, det går väl sådär. Egentligen skulle jag må bra av att träffa någon varje dag, jag är socialt ringrostig och litet rädd för att bli en enstöring, men det kommer tids nog. Man får ta en sak i sänder.

Det finns en mängd forskning som hänger upp mänskligt agerande i matematiska termer. Terrorforskningen exempelvis, ser mönster i trender som uppstår vart fyrtionde år. Enligt den amerikanske forskaren på området, David C. Rapoport, går det att se ett vågmönster i nutid, från en religiös terrorvåg som idag håller på att ebba ut, mot terrorismens femte våg - den högerextrema. Enligt Rapoport är stormningen av de Förenta staternas kongress en milstolpe. Det finns en hög risk att sådana forskarrön tenderar att lägga ensidigt fokus på trender som angår den egna statens intressen, men att de därmed får en självförstärkande effekt. Jag har själv nosat litet i trenders uppgång och fall, i arbetet gjorde vi analyser och diskuterade enskilda människors påverkan i olika riktningar. Kanske har jag byggt upp ett mer känsligt förhållningssätt till toppar och dalar än det stora flertalet, men det är viktigt att komma ihåg att trender aldrig någonsin uppstår av sig själv. De formas av människor, enstaka individer som kan kallas karismatiska eller har en lyskraft nog för andra att vilja lita på dem - och vågmönstret följer samhällets tendens att lyssna på människor i ekonomiskt fertil ålder. Det beror naturligtvis på faktorer som har med andra trender att göra, som begreppsligen är knutna till ordet framgång. Flertalet människor önskar oftast inget mer än att ha det lugnt och skönt, och det är i den grogrunden motsatsen gror. En oro som väcks av någon som säger just det värsta tänkbara. I min situation, som ensamstående kvinna med ett ungt kvinnobarn, är framtidens värsta scenario ett som vill krympa hennes självständighet och självagens. I en annan persons situation kan det handla om priser på bensin eller gas, som i lika mån avgör personens förmåga att förflytta sig. Men då jag vet att det är färre individer som styr, än som inte gör det, kommer trenden vara en central del hos vissa men mindre avgörande för andra. Att placera ett högernationalistiskt parti på utskottens ordförandeposter (bl.a. järnrörsmannen Jomshof som sådan på justitieutskottet!) var ett misstag som vi kommer att äta upp. Fullständigt makabert. Men rädd är jag inte. En rädd person är inget mer än en liten lort.

Faller hellre - Slowgold

Det svåra med ironi 2022

en högst oironisk bild från min morgonpromenad

 Det är snurriga tider, milt uttryckt. Någon kläckte uttrycket politisk depression, detta något som skall läggas ovanpå allt annat som händer i livet. Stora saker sker även på personlig nivå, och även om den som överlever alla motgångar aldrig kommer att få lika många likes som hatet som spys ut och sköljer över allt annat, så har de i alla fall en kämpaglöd och mod som diskbänkshatarna och bänkgeneralerna saknar. 

Man kan välja. Vill man vara verklighetstrogen genom att dela andras påståenden, så fine. Vill man vara det genom att dela vardagsupplevelser, går det lika bra. Jag tänker inte moralisera, bara tycka att det handlar om ett ansvar man tar genom att trycka på knappen: sänd. Någonstans där på andra sidan sitter det någon som tar emot, någon som är skör, arg, hudlös, eller som saknar koncept nog för att greppa ironin - om det nu skulle vara fallet. Ja, jag brukar själv kalla mig ironisk och är nog ofta det, men att ständigt åberopa ironi när det handlar om att maskera dåligt omdöme är inte ironi. Det är falsk marknadsföring. Det är att segla under falsk flagg. Det är att tala med kluven tunga. Det är en feg lögn.

Ironi användes felaktigt redan under 90-talet, när det förväxlades med sarkasm. Idag har ironin förvanskats ytterligare, och den används nu ofta för att maskera en uppenbar sanning som är så otäck och svårsmält att den borde vara otänkbar. När "Hell Seger" uttrycks inom en grupp, finns det en medveten diskrepans mellan vad som sägs, och vem det är som lyssnar. Ironin - om man så vill - gäller enbart om den som uttalar det har råkat ut för beskyllan om, låt oss exempelvis säga rasism. Det omvända gäller för en huvudduk som bärs i ett högtidligt sammanhang. Klär du dig i en historisk klut utan att anpassa den till hur regelverket för kluten ser ut, kommer du snart att bli attackerad av kännare som raljerar över hur fel du har klätt dig. Saken är den, att huvudduken inom kretsen signalerar en ironisk, och annan sanning, och påvisar därmed att den som attackerar inte tillhör kretsen, eftersom ironin inte begripits. Och ju mer etablerad en sanning är, dess bättre verkar denna nya ironi, men det blir svårare ändå. Den som kräver hårdare straff för överträdelser, och vet att detta med tiden kommer att generera fler fall av överträdelser och våldsamheter, har snart vunnit den ironiska kappseglingen. Om fyra år har våldet eskalerat, och den som tjänar på det idag kommer med stor sannolikhet att tjäna på det då. Om det är ironi eller en strategi låter jag vara osagt. 

På söndag är det val i Brasilien. 

Slowgold på Landskrona teater

På teatern i Landskrona idag var salen knappt halvfull, men musiken ljöd över stolraderna som om den ville ge igen för försumligheten, och det kändes som att vi satt på en helfylld arena. Jag hoppas att bandet kände det med. Vackra stadsteatern hade lagt ut röda mattan och i teaterbaren på andra våningen kunde man få förfriskningar och prata litet, om man ville det, med andra gäster. En kvart före spelningen släpptes vi in i salongen och fick sätta oss ned i prydliga fällstolar av ek. Inramningen i jugend med den förgyllda lyran på krönet satte stämningen och under en och en halv timme varvades nytt med gammalt material. Jag tror faktiskt att alla låtar från den nya skivan var med, och blandningen kändes inte haltande.  Enligt de recensioner jag har läst skulle Slowgolds senaste album spegla Amanda Wernes nya glädjefullare liv, men jag vet inte, för visst är det samma svarta Amanda jag ser i lyriken och hör i musiken. Att kalla ett album för Kärlek är som att ropa varg. Jag har nu lyssnat två gånger på skivan och ångesten finns där, kanske inte som den klaustrofobiska Aska eller mörka Mörkare, men den sitter liksom i väggarna som ett gammalt stampat tuggummi. Det är skönt, jag gillar att känna igen mig, även om det är tragiskt att en ung kvinna ska behöva känna så. Men så är det väl. Vi som söker kärleken stöter ständigt på problem, det är som en olöslig gåta det där, men vackert blir det i konsten. Oändligt vackert. 

På gräset