På teatern i Landskrona idag var salen knappt halvfull, men musiken ljöd över stolraderna som om den ville ge igen för försumligheten, och det kändes som att vi satt på en helfylld arena. Jag hoppas att bandet kände det med. Vackra stadsteatern hade lagt ut röda mattan och i teaterbaren på andra våningen kunde man få förfriskningar och prata litet, om man ville det, med andra gäster. En kvart före spelningen släpptes vi in i salongen och fick sätta oss ned i prydliga fällstolar av ek. Inramningen i jugend med den förgyllda lyran på krönet satte stämningen och under en och en halv timme varvades nytt med gammalt material. Jag tror faktiskt att alla låtar från den nya skivan var med, och blandningen kändes inte haltande. Enligt de recensioner jag har läst skulle Slowgolds senaste album spegla Amanda Wernes nya glädjefullare liv, men jag vet inte, för visst är det samma svarta Amanda jag ser i lyriken och hör i musiken. Att kalla ett album för Kärlek är som att ropa varg. Jag har nu lyssnat två gånger på skivan och ångesten finns där, kanske inte som den klaustrofobiska Aska eller mörka Mörkare, men den sitter liksom i väggarna som ett gammalt stampat tuggummi. Det är skönt, jag gillar att känna igen mig, även om det är tragiskt att en ung kvinna ska behöva känna så. Men så är det väl. Vi som söker kärleken stöter ständigt på problem, det är som en olöslig gåta det där, men vackert blir det i konsten. Oändligt vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar