Odysseus var också ute och seglade

Sofia Sandström
om cykloper och ambivalens

Storm i ett vattenglas?
det händer så mycket inom kulturdebatten just nu att jag inte vet var jag ska börja. Kulturman eller kulturkvinna?  påhopp eller försvar? om du frågar mig tycker jag förstås att både Ebba Witt Brattström och Karl Ove Knausgård både har rätt och fel och att ambivalensen skall regera. Ebba gör helt enkelt sådant som män har gjort så ofta före henne, tar sleven ur Victor Malms torra grötmyndiga akademikerstil ("det anstår inte en litteraturprofessor...bla bla bla") och slätar till honom med en rejäl dräpa. Det får hon naturligtvis sota för, för den som sig i leken ger... men visst har hon fog för att ge svar på tal och likaså Knausgård, även om jag kan tycka att hans harang blev en smula pinsam i sammanhanget, men det står för mig. Malm använde sig av EWB för att få kulturellt kapital, och så fortsätter det. En lavin av kränkthet som för med sig läsare, skribenter, tyckare och twittrare.

Många vill alltså vara med och ta del av kakan, än svänger svansen hit, än dit. Men viktigast är det livaktiga samtalet och att svansföringen är hög. Vore det inte för Witt Brattström så hade morgntéet varit lika ljummet trist som alltid. Hon vet mycket väl vad som krävs för att få igång mediadrevet, för det är här allt händer idag. Tonen har skärpts, dialogen är kladdig, eftersom det säljer.

Ebba Witt Brattström har anklagats för än det ena, än det andra, för att hennes debattinlägg skulle innehålla personliga kvaliteter och att hon anlägger en hätsk och mästrande ton, men hur är det då med de män som känner sig kränkta av hennes tigersprång? i högerns tidskrifter blir deras haranger omhuldade som klassiker, medan hennes bör stå vid skampålen. Hos vänstern är det tvärtom, här välkomnas hennes ilska medan kulturmannen liknas vid fascistisk monokultur. Någonstans mitt emellan - om man orkar och har tid att läsa mellan raderna av dessa spaltmetrar - kan jag tycka att alla har rätt, konst är och förblir fiktion och den som inte förstår det kanske bör ta om en klass. Men viktigast av allt är att vi äntligen har fått en kulturdebatt som glöder! för utan den skulle vi dö av törst i en öken befolkad av manliga kulturgenier.

Litet humor har väl ingen dött av, eller?

Satin Whale - Desert Places
Octopus - We Are Losing Touch

önskelista

idag lovade jag terapeuten-beteendevetaren att göra en sak jag borde gjort för väldigt länge sedan. Jag ska försöka fokusera på mina egna önskemål, på sådant jag behöver, vill ha och som får mig att bli glad. Genom livet har jag lagt fokus på andras trivsel, jag har tom nästan doktorerat i att förstå andras behov. Att ägna livet åt konstvetenskap och bildtolkning är i princip sådant jag har gjort annars med, bara det att jag som yrkesperson har kunnat fördjupa mig i saken teoretiskt och på så vis faktiskt fjärmat mig från mig själv, praktiskt.

Att tolka andra har alltid varit mitt sätt att förstå omvärlden. Jag har vid ett tidigt stadium fått klara mig på egen hand och egentligen alltid saknat någon att fråga om råd, det har gjort att jag även har blivit utan beröm från någon som noterat vad jag har åstadkommit och därför även saknat gränslinjer. Utan att ha någon som speglat mig, talat om mina styrkor och svagheter, har jag fått gå genom livet som en blindbock. Jag har trevat mig fram och testat, och eftersom jag aldrig har förstått hur jag skall bete mig eller ställa frågor har jag alltid fått söka efter svar hos mig själv. Det krävs en hel del kunskap för att kunna ställa rätt frågor... och det krävs självinsikt för att kunna ställa krav och sätta stopp, säga nej.

Jag kommer inte att kunna ändra på mitt beteende, men jag kan försöka ändra fokus. För jag vet mycket väl att det är lättare att förstå och gilla en person som vet sitt värde och kan ställa krav än en osäker människa, eftersom det är enklare att förhålla sig till världen med fasta gränser. Jag måste försöka, även om gränser, hierarkier och fasta, absoluta värden ger mig krupp.

Så många minnen väcktes till liv idag, det finns så mycket att göra och så sent i livet. Men jag vet att det lönar sig, för jag är värd ett liv där jag kan se mig själv i bilden, där jag inkluderar mig själv i en gemenskap och kan meddela mina behov. Med början idag.

En lista på vad jag gillar... hur sjutton beter man sig? detta är utan tvekan det svåraste beslut jag har fattat, någonsin.

det är faktiskt enklare att börja bakifrån,
som vad jag inte uppskattar

Mammas havre - Havets måsar

tur

jag mellanlandar i bokläsningen med en blogg. Läser om en lidande själ, om att skribenten måste ha det. En lidande själ. Jag har ofta tänkt på samma sak, och om varför det är så enkelt att lida och så himla svårt att njuta. Det finns så mycket vackert, ändå väljer en att beskriva det som gör ont i själen, och skriver man ner det så stannar det i minnet och kan plockas fram igen och igen. Dumt, men så funkar jag med.

Svärta är visserligen vackert men det får inte ta över. Just nu märker jag att jag kan vara farligt nära branten och tvingar mig själv att se till att jag inte halkar i.

Igår tog jag cykeln till Jällabjer för en vandring, ville titta på naturen och känna av lugnet under de gamla bokarna. Fick några bra bilder men de flesta blev kass, suddiga och oigenomtänkta, ointressanta. Ändå raderar jag bara ett fåtal av mina bilder, för jag använder dem som dagböcker. Inget röjer humöret bättre än foton, och när jag återkommer till dem vid ett senare tillfälle kan jag radera de bilder som inte talar till mig längre. Jag låter dem få några chanser först.

En liten kattuggleunge satt blickstilla vid stigen, jag tog ett par snabba bilder och skyndade mig undan. Strax innan stötte jag på flera orkidéer och årets första gulplister. Bilderna blev suddiga, jag tycker inte att glasögonen för 30 SEK gör något bra jobb. Eken blommar nu, på kvistar med blanka, rödkantade bladrosetter, och så fick jag rädda ett lamm som hade lyckats ta sig ut från hägnet. Mamman stod på andra sidan och ropade, det var hjärtknipande.

Solen höll i sig hela vägen hem och en bit in på eftermiddagen, så middagen togs utomhus. På ridskolan regnade det först, nu är badsäsongen slut så jag får titta på tills utebadet öppnar igen. Nästa termin får vi se oss om efter en ny ridskola eftersom ridläraren skall flytta verksamheten till Örkelljunga. Synd, för hon är väldigt duktig. T rider nu på skolans störste hingst, han dundrade förbi med långa, tunga steg och flög över hinderna. Jag blir alltid både rädd och sugen när jag ser på...

Idag har jag haft en bra tisdag, mina elever skötte sig, och min nya, mer fyrkantiga roll som lärare börjar ge resultat. Niornas killar tycker att det är ballare med färg och form än de vill erkänna, jag kommer att lämna efter mig en avgångsklass utan ett enda underkänt i bildämnet och det känns bra.

Nu ska jag se om vädret håller i sig för att grilla, jag har riggat parasollet och elden verkar ta sig.

kompensation

så var hela lilla familjen samlad igen, vi har just ätit en god söndagmiddag och T, som har haft vännen hemma på besök, är nöjd och säkert litet lättad med. Jag är också nöjd, även om vädret hade kunnat vara mer stabilt så att jag hade kunnat lämna dem ensamma en längre stund än det tog att köra och handla, och putsa samt marinera lammsteken. Nå, det finns mycket en hade kunnat göra annorlunda, men ytan vi bor på är inte en av dem. (Undrar varför jag alltid måste dra upp min trångboddhet, när det egentligen är vad jag är mest stolt över i mitt boendeval, det är som om jag måste rättfärdiga mig för omvärlden, ursäkta mig, jag slutar genast med det.)

Under en kort stund mellan regnskurarna och de vassa vindpustarna kunde jag sitta ute i trädgården och läsa. De två återstående hönorna hade lagt fem ägg idag, rabatterna är ganska snygga och jag har förlikat mig med att jag ändå klippte gräsmattan, trots att jag var så nöjd med hur det såg ut innan. Maskros, veronika, tusensköna, margeriter, kirs, mossa; R.I.P. För det är svårt att dra en klippare över högt, vått gräs. Jag vänjer mig vid svenssonmattan, den växer snart upp igen.

Nu är det en av de böcker en tjej som jag borde ha läst för mycket längesedan som gäller. Det finns åtskilliga sådana böcker som fortfarande står där olästa i hyllan och väntar. Jag brukar inte kalla mig för hamster eller samlare, men råkar jag på en bokaffär blir jag lätt knäsvag och får noga passa både plånbok och framtidsplaner och jag tror faktiskt att jag för närvarande äger åtminstone tjugo olästa romaner, avhandlingar eller faktaböcker, så den som inte tror att jag har några görbara framtidsplaner fick tji. Det jobbiga är ändå att det bland dessa olästa alster även finns flera såkallade klassiker, som exempelvis "Stjärnor utan svindel" som jag nu äntligen har åtagit mig. Kanhända att det beror på min rädsla för mainstream, att jag har valt bort den, för liksom i så många andra fall har jag tyckt det onödigt att gilla sådant som andra gillar. Jag har kompenserat bristen på svenska författare genom att läsa tyska, franska, latinamerikanska amerikanska och japanska författare - som jag är mycket förtjust i - istället. Kalla mig gärna för snobb, men jag kan inte med att läsa om sådant jag redan känner till, det tråkar ut mig; som svenska samtal kring samhällsproblem och relationer, vad är det i det stora hela, liksom?

Louise Boije af Gennäs skriver med ett lätt språk, det känns ibland som om hon författat ett filmmanus, för scener är minutiöst återgivna och jag undrar om en människa verkligen hinner registrera allt det hon beskriver. Detta irriterar mig faktiskt en smula, och läsningen känns ungefär som att titta på bilden av det gråtande barnet, inget lämnas åt fantasin. Nå, nu har jag inte kommit tillräckligt långt för att lägga den åt sidan än och hennes kärleksförklaring i prologen gav mig verkligen mersmak. Hoppas att boken anknyter i den stilen. Framtiden får utvisa.

Men nu ska jag fortsätta läppja på en alldeles utmärkt japansk whisky medan jag slötittar på en fullständigt outhärdlig version av Godzilla från 2014. Det ena får kompensera för det andra, för så ser livet ut.

PJ Harvey - A Perfect Day Elise
Courtney Barnett - Pedestrian at Best

Trots

jag har läst ut boken nu, slukade slutorden med en suck av längtan efter mer. Världen behöver berättelser av Almudena Grandes slag, fler modiga människor, fler kamper av den sorten som handlar om civilkurage; berättelser som handlar om de som stannat hemma under striden, som offrat sin egen säkerhet och liv för en människa med ett familjenamn.

Verkligt hjältemod är mödrar och systrar, halta och lytta, över- och underåriga, alla dessa modiga fattiga människor som inte kunnat fly utan som med hjälp av list och samarbete måste leva vidare trots ett förtryck som fascistregimer utgör.

I ett samhälle där våld göms undan och förtryckarmentalitet får råda blir människan underordnad makten.
Feghet föder ondska.
Kärlek, passion och åtrå växer i motvind. Likt drömmar.

Utan omsorg och värme dör vi, långsamt. Med omtanke och mod tänds livet. 

Astrid läxar upp ett skinhead utanför Fryshuset

SlowGold - Havet

tankar om våren

nu när vi är precis mitt emellan hägg och syrén känns det både härligt och litet vemodigt samtidigt. Jag vill stoppa tiden, innan allt har vuxit igen och skogen blivit sådär mörk och marken steril som den blir när fotosyntesen fått råda en stund. När jag har plockat bort vinterfönsterna och öppnat fönster och dörrar på vid gavel känns bostaden rymlig som en herrgård, trädgården är mitt vardagsrum och fåglarna min radio.

Jag läser igen, det har varit litet hipp som happ under våren med den saken; en bok om spanska gerillakriget. För ovanlighetens skull utspelar det sig i mitt älskade Andalucien och boken är författad av en kvinna. Väldigt välskriven, utan krusiduller, huvudpersonen är en elvaårig pojke och jag följer honom nyfiket, med hänsyn till kulturen, tiden och hans tankar, allt kretsar kring sådant som händer i hans vardag. Minns en annan bok jag läste av en spansk författare, men som gjorde mig oerhört irriterad. En advokat som hade skrivit om katedralbygget, allt var superlativt, huvudpersonen utan brister. En man förstås, som gärna uttalade sig om kvinnors tankar. Mansplaining. Undrar hur det skulle kallas om det är omvänt, som i min bok. Womanzing kanske (låter litet snarlikt womanizing, vilket får mig att tänka på saker som också har med vår att göra, på sätt och vis).

Plockade bort vinterfönster idag. I mitt sovrum blottades åter ett djupt ärr i fönsterbågen, från förra sommaren. Jacket har varit dolt under vintern och även om jag visste att det fanns där fick synen mig att sätta mig ner för en stund. I min nacke och bakom öronen finns liknande ärr, dock inte lika djupa som de som sitter i själen. Sådana ärr läker långsammare. Jag går på terapi igen, får tre gånger bekostade av skolan sedan jag bröt samman inför en klass. Själv har jag inte råd, så jag tackade ja.

Vid frågan om vad jag ska göra under ledigheten blir jag litet trött, som om den nödvändigtvis måste fyllas med saker. Våren är väl tillräcklig? Min är det i alla fall.

första kärleken

I undrade redan kl 8 när T kunde komma tillbaka idag. Han visade sig vara en rar och trygg påg, den yngste i en skara på fem och det blev en varm, om än kort stund framför farstun till den lilla gården i Aggarp vid Fågelsång, där familjen bor. Pappan höll på att rigga upp kameran och mamman tog emot med bara fötter när jag kom för att hämta tösen igår. Nervositet, som snart byttes mot värme. Tänk så mycket man kan ha gemensamt, även utanför sådant som fotografi, Vasastan, naturlängtan, enkelhet. Vi fattade tycke med en gång, så är det ibland.

Nu har jag följt med tösen med cykel en bit, vägen går genom de vackraste små samhällena, beteshagar och skogspartier, och kommit tillbaka hem. Kaffe och musik. Tankar på livet.

Jag är så himla glad över att se hur T ser på kärlek, att hon inte har blivit skadad av sådant som har hänt oss. Hon är en klok och trygg person, och brukar säga att vi två kompletterar varandra perfekt. Den bilden har hon använt för att bygga upp sin egen vision av tvåsamhet. Mitt hjärta smälter av att se dem ihop, där finns ömhet och förståelse, respekt och djup, innerlig längtan. Allt jag behöver veta.