Tab is fab

Sergei Parajanov

det är lördag igen och T sitter och övar på sin gitarr. Hon är envis och vill få mig att förstå, men jag märker att hennes tålamod har begränsningar, inte genom en höjd röst utan på darret på fingrarna hon sätter på gitarrhalsen för att visa hur en Tab fungerar. Vi pratar så olika språk ibland och jag gör mitt bästa för att förstå genom att översätta på mitt språk. Tab var på tapeten idag alltså och jag som aldrig har spelat ett instrument, undrade om det kunde översättas till en slags musikaliskt språksystem, ungefär som grammatik. Hon såg undrande på mig och visade handgripligen genom att söka på internet och överföra schemat vi såg där fysiskt på instrumentet.

När jag hade googlat orden "tab+music" fick jag naturligtvis upp ordet tablature och så gick det upp för mig. Så enkelt! Ett musikaliskt schema för stränginstrument... ja, så är det när man är van vid att tänka abstrakt och har blivit beroende av ord för sin existens. T är handfast, hon lever genom att pröva sig fram och är inte alls lika beroende av ursprung, hänvisning eller av att förstå sammanhang som jag är. Mitt problem (om man nu ska kalla det problem, för kulturvetare ses ofta som ett sådant och vi är på grund av kravet på bevislig nyttoaspekt ofta mycket splittrade i vår självkännedom...) är att jag alltså måste gå till botten med ett problem innan jag kan ta itu med det. Detta är kulturvetarens dilemma medan en modern och mer naturvetenskapligt inriktad person kan se regelverk som något absolut, orubbligt och även universellt - och på så vis, all form av relativism som ett slags hot mot detta fasta, orubbliga.

Idag läste jag Johanne Hildebrandts kolumn i SvD och gillade för första gången på mycket länge något hon har skrivit. Jag håller inte med om allt hon berättar, men relativt, i förhållande till hennes konservativa förhållningssätt till omvärlden i stort- så håller jag med om hennes slutsats i kolumnen. Att som Hildebrandt helt oförblommerat "objektivt" skriva om demokrati, mänskliga rättigheter, lagar och förhållningssätt utan att inse att allt är förankrat i en universalistisk åsiktsmaskin som utgår från en kolonial aspekt och grundar sig på att allas värde kan ses från en punkt, en tillvaro, en åsikt och en religion - är för mig som ultrarelativist fullständigt omöjligt. Däremot håller jag med om den övergripande innebörden i hennes resonemang, nämligen att genom att så split och nära meningskiljaktligheter genom att skapa utanförskap, skördar konstellationer som IS, Al-Qaida och SD framgångar. Det är genom att nära ett onyanserat hat som dessa organisationer kan leva, detta håller jag fullständigt med om. Och här kommer jag tillbaka till stumpans och min diskussion igen.

Genom att diskutera, ge varandra tid och utrymme kommer man alltid fram till att en meningsskiljaktighet ofta beror på onödiga detaljer och väldigt sällan på grundläggande värderingar. Alla sitter i samma båt, alla vill den andre väl. Hon fick visa sin förklaring, i sitt praktiska musikbyggande och jag i min förvissning om att vi är överens genom att förklara mina tankar. Strider är onödiga, kontraproduktiva.

The Colour of Pomegranates
(Death of a Poet)

...och håll med om att det finns en idéhistorisk poäng i att jämföra Tablatur med den västerländska språksystemet och Notsystemet med det arabiska... å ena sidan (Tab) ges frihet för att uttolka betoning, takt och rytm medan å andra sidan (Not) betonas en fast och definitiv evig, klassisk ursprungsform. Ena traditionen har skapat å ena sidan jazzande kulturrelativister som gillar improvisation, å andra sidan marscherande strukturalister som gillar absolutism medan den andra traditionen har resulterat i en delvis förstockad tolkningstradition som ofta har mynnat i en överto på detaljer som överskuggar helheten, men även i en fantastisk poesi som balanserar denna textuella filosofiska tradition med en oöverträffad känsla för feeling. Improvisation kontra fundamentalism och omvänt.

med mustaschen
 som norm

Med en ironisk blick på samtiden slår man världen med häpnad, för hur vi än vänder på saken är det omöjligt att dra absoluta demarkationslinjer mellan det ena eller det andra. Tankens flykt från religion, geografi, kön och samhällsklass är en Frihet som ingen kan beröva oss.



Det står ju inte i noterna!

en omöjlig definition

det är en svår sak, det där att definiera kärlek. Musik hjälper alltid för att komma i stämning och just nu kommer jag inte på något bättre än sundtracket till den mest makalösa kärleksfilm jag har sett, Brokeback Mountain. Tösen och jag är trollbundna, hon övar på sin gitarr och vi bölar ikapp, varje gång.

Kärlek sitter djupt inne i oss, det är den vibrerande tonen som får oss att lägga ner garden och vilja kramas tills solen gått ner. Kärleken är som en varm vind eller en ljuv sommaräng, som en mjuk sandstrand. Den finns där, tröstande och ömsint och överger dig aldrig. Kärleken är det som finns kvar när allt annat har övergett oss, hoppet och tron. Kärlek går utöver livet självt, den är energin som gör att vi andas, att hjärtat slår och att vi vaknar varje morgon och sluter ögonen var kväll. Kärleken saknar riktning, mål, orsak eller medel. Den är, helt enkelt.

Till skillnad från hatet.

sagolik feminism

sålt smöret?

idag känner jag mig stark. Jag sitter med datorn i knät, med en kopp kaffe, den första efter frukostteet, müslin och de hembakta bullarna, ihop med stumpan. När alla fåglar och katten har fått mat och brasan värmer upp torpet kan jag vila en stund och se tillbaka på första dagsetappen. I folkmun kallas ritualen "fikapaus" och fyller en viktig social och samhällelig funktion... jag ser framför mig den lilla lilla gumman med den lilla lilla katten i den lilla lilla stugan och känner igen mig, för den lilla lilla gumman var troligen i samma ålder som jag själv är nu, kanske i samma situation som jag och möjligen lika nöjd.

Här hade jag tänkt avsluta tankepausen men kom under tiden jag rullade bullar och diskade att fundera litet mer kring jämförelsen. Den är inte så dum ändå, för precis som en liten liten gumma kan jag känna mig nöjd och glad i det jag själv utför och klarar av. Att som en liten liten gumma ses som ett nederlag och outcast är en ensidig bild. Under Beskows tid var hon säkert en dam man kunde se upp till, för hon levde ett liv fullständigt skapat av hennes egna rutiner och behov. Mitt eget lilla liv är som ett företag och kräver både beslutsamhet, ekonomiskt sinne och sinne för planering och ordning - utöver fantasi och en sjujädransanamma vilja förstås. Ett liv som en liten liten gumma är inte så långt ifrån verklighetens entreprenör eller företagsschef och så slipper en ha någon som beslutar över ens huvud - Till skillnad från tomtebobarnens mor är en som liten liten gumma sin egen chef, och så länge jag har ekonomi att ge hönsen och katten, tösen och mig, mat och värme så har vi det gott. Riktigt gott!

Och när jag är mätt på mitt liv i skogen kanske jag flyttar in till staden och skapar mig ett kollektiv, likt tanterna Grön, Brun och Gredelin... men det är en annan saga. Och vad Farbror Blå anbelangar så finns han på landet med (det ska gudarna veta) men han får vänta på sin tur. Var sak på sin plats, en sak i taget.

Sir Lord Baltimore - Lady of Fire

en lever farligt på landet

Full Moon Fever

Stefan Karlsson

jag vaknade med ett skratt i morse, i drömmen satt jag vid ett köksbord tillsammans med vänner och vi skämtade och jammade. Tårar rann, hjärtan dunkade, ögon strålade. Värmande gemenskap, delad humor. Jag kan inte minnas när det drabbade mig senast. En glad dröm ser jag som ett omen, en påminnelse om livet och om allt det som väntar mig, bara jag är mogen.

Jag saknar skratten och de hjärteglada ögonblicken och blickarna ihop med vänner, och jag ser på saknaden som ett uppvaknande. För nu vet jag vad som måste åtgärdas och att jag ska arbeta på att ta itu med livet på den ljusa sidan. Det är dags.

Att sörja måste ta tid, annars är risken stor att känslorna kommer tillbaka och brister som ett oläkt sår. Ett halvår verkar vara en vanlig tid för den insikten, jag har jämfört med författare och vänner. Personligen har halvåret inneburit en insikt som har förädlat mig. Jag har mognat, djupnat, halvåret har lagt till några grå hår och djupare veck mellan ögonen men jag är fortfarande jag.

Jag älskar livet för mycket för att slås ned och ta till ytterligheter som droger eller destruktiva metoder. I vetskapen om att beslutet jag fattade för snart 6 månader sedan har varit rätt, kan jag vila i trygghet om att färre kvinnor kommer att behöva utsättas för samma sak som jag. Bara den insikten har varit värd ett halvår av mitt liv.

Pink Floyd - The Nile Song
Monster Magnet - Dopes to Infinity

Truism

Durga

på promenaden idag pratade tösen och jag om makt, om varför så mycket har kommit att handla om just destruktiv makt, tävling och tvång, när det uppenbart finns många andra och mer behagliga sätt att manifestera inflytande på. Tag Gandhi som exempel, eller Elin Wägner.

På sätt och vis fortsatte diskussionen med en vän via chatt och då handlade det mer om religion- vännen är i Indien och vi inledde med att diskutera hinduiska gudar, gick över till prat om sanskrit och vediska och om språkens makt över tanken. Jag hävdade att så länge en tro håller sig på embryonalt stadium (sekt) så kan den vara en god sak, som tröst och styrka för ett förtryckt fåtal, medan vännen mer resolut tyckte att religiositet enbart är av ondo. Vi var dock båda överens om mycket (det är vi visserligen alltid), bl.a att Vishnus alla avatarer är lik oss komplexa människovarelser och att även om godhet endast gynnar ett fåtal kan det vara en etisk regel. Altruism må vara en självgod handling, då den också handlar om att utöva makt över andra och därigenom ge ett känslomässigt övertag, men så länge en handling inte skadar en annan människa måste den ses som god. I slutändan är det viktigt att tycka om sig själv för att kunna gilla andra. Vetskapen om att oavsett vad en gör så påverkar det en annan, men ändå våga och vilja sträva efter handling när språk, ursprung, intryck och förutfattade meningar ställer till kommunikationerna ibland, är ett evigt dilemma.

Nu ska jag och tösen titta på Tudorsserien som jag köpte en gång för en evighet sedan, a propos makt. Kanske jag denna gång kan förstå varför makt kan ses som ett afrodisiakum, men tills dess säger jag; krossa patriarkerna! och njuter av en ung och vacker irländare så länge.  Sláinte!

Prioritaire

jag skriver för att jag måste. På senaste tiden har det varit ganska mycket tankegods kring det som händer i nuet och det beror på att jag helt enkelt inte kan förmå mig till annat. Nuet tränger sig på genom summariska tankar, påstridiga känslor och inne i mitt huvud pågår en polsk riksdag. Detta kaos gör att det är svårt att välja sida ibland, mitt jag har aldrig tidigare ställts inför så många olika moraliska beslut, aldrig så många etiska ställningstaganden heller för den delen. Kanske detta är en allmän trend, för jämfört med det politiska läget - både nationellt och internationellt, ekologiskt och humanitärt - visar sig kriser som något normalare än det omvända. Men om man inte kan ge yttring för sina känslor, hur ska vi då komma underfund med dem. Om vi inte klär oron i ord, hur ska vi då någonsin få tröst eller hjälp.

Historiskt har människan alltid funnit på vägar att ta sig ut ur ångest och rädsla under oroande tider. Ibland har dessa medel institutionaliserats och blivit tradition. Karnevalen är ett bra exempel, julen likaså. Människans hjärna är utvecklad till att minnas och vi har därför förmågan att planera och organisera det vi kallar tid. Under den moderna mänskliga tidsåldern har tidsbegreppet fått ett oerhört grepp över oss, realistiskt sett är vi slavar under begreppet och det som en gång varit vår styrka har kommit att bli vår svaghet. I takt med att tiden har kunnat styckas upp i allt mindre enheter har vi blivit både övervakade, kuvade och beroende av den. Stress kontra mindfulness och åldrande kontra förlängt liv är konsekvenser av tidsbundenheten. Det som hade kunnat bli så bra (vi hade kunnat förutse saker genom att se historiskt på oss som artefakter) har istället blivit så dåligt (vi är slavar under vårt egocentriska åldrande).

Som offer för tiden roffar vi åt oss av sådant som vi anser vara viktigt att fylla dagen med, objektet ändras i den mån vi kan och har råd. Idag har penningekonomin och valutan sett till att vi prioriterar lyxvaror. Den franska definitionen av lyx är överflöd och ontologiskt sett något som går utanför det immediata behovet. Definitionen går att tolka in absurdum, likt så mycket annat, och en mer vardaglig beskrivning handlar om konsumtionsvarans prislapp som skiljer konsumenterna åt genom vidden på deras plånböcker. Lyxkonsumtion kan därför handla om allt som skiljer oss åt genom såväl handling som mål. Lyxkonsumtion går på djupet, och sitter långt inne i vårt medvetande.

Vi prioriterar alltså väldigt olika beroende på ekonomisk möjlighet. Under den historiska karnevalen gavs människor med mindre medel möjlighet att dansa och dricka sig berusade. Ursprungligen sågs med magisk blick på våren, som en möjlighet att förvandla den gamla tiden genom metamorfos. Folket klädde ut sig, och blev kung för en dag. Under medeltiden såg vasaller och borgmästare genom karnevalen till sina undersåtars välmåga och glädje, och stävjade ett eventuellt jäsande missnöje hos pöbeln genom allmosor. Än idag kastas det godis åt barnen från borgmästarens balkong och folket narrar makten offentligt genom karnevalsupptåg. Anledningen kan ses både med sociala och Foucaultska maktögon, men summan är att dessa smulor ändå stärker ett förhållande.

Stefan Karlsson

Idag är Den upp-och-nedvända världen inte längre fiktiv... och då USA sträcker ut sin långa arm mot hela kontinenten kan jag bara ana oråd. Kanske jag är färgad av min ungdoms USA-revolt, kanske Castroregimen ger folket allmosor i form av dokusåpor och fotboll för att stävja ett jäsande missnöje hos den nya generationen, möjligen ser jag med alldeles för rödkantade ögon på utveckligen; att konsumtion av lyxprodukter (enl definitionen ovan), handlar om en ekonomisk orättvisa som främjas av turism och hetsjakten på utveckling som jämställs med ekonomism. För när goda värden (ekologi) annekteras av ekonomi (ekoturism) står sig humanismen platt som en pannkaka. Pött-pött-pött, sa Storpotäten.

Faith No More - King For a Day, Fool For a Lifetime

god fortsättning!

livsmönster

Nyåret firades i torpet ihop med en vän som fyller år på nyårsdagen. Vi har firat nyåret ihop de senaste åren och det har blivit en riktigt bra tradition. Det är skönt att slippa planera eller oroa sig, om någon är ensam klämmer jag bara in en stol och fäller ut bordet och drar fram extrasängen, mitt hem är litet men har förvånansvärt gott om plats när det gäller. En nyårsnatt ska ingen behöva känna sig ensam, inte på en födelsedag heller. I år var vi bara tre och den sinnebilden stämmer bra överens med mitt sociala liv för tillfället. Det är litet men gott, opretentiöst.

Stämningar, känslor, färger och dofter... T och jag tittar på En ung Jane Austen, jag dricker upp den sista vinslatten från igår och smälter nyårsdagspizzan. Vi har vi varit på skymningspromenad och lyssnat på skogen och känt doften av den fuktiga vintern. Färgerna där ute är dova, mossan som täcker sten och bark lyser i skymningen, på vattenpussarna efter skogsmaskinerna ligger det ett tunt isskikt som krasar under stövlarna, en lätt vind ruskar om grantopparna och över alltsammans välver sig en fantastisk vinterhimmel, dramatisk och vidunderlig.

Idag har jag beställt ett nytt gardintyg, William Morris "Honeysuckle and Tulip" från 1876. Jag ser fram emot att få se på mönstret, varje dag om jag önskar det. För första gången på länge lever jag mitt eget liv och kan stå för mina val. Även de omedvetna.