Hon avbryter arbetet med att flytta grangrenar från sydöstra tomten till nordöstra, tar en klunk av kompisens svartvinbärssaft som hon har fyllt på en petflaska och ställt på verandan, och kliver in i stugan. Snart är alla avknipsade vresrosorna täckta av barr. Tanken är göra platsen sur, skuggig och så outhärdlig att de sakta tynar bort. Wish her luck.
På radions P1 hör hon - utöver nya rapporter från platser som för ganska exakt ett år sedan varit mer eller mindre okända - på kulturradion. I Hannover har en balettchef vid namn Marco Goecke attackerat en kritiker vid namn Wiebeke Hüster, med hundbajs. Tilltaget skedde vid premiären av hans uppsättning Glaube - Liebe - Hoffnung. Hon hade vid ett tidigare sammanhang sågat en av hans uppsättningar genom att tycka att den var trist, och han såg det absolut nödvändigt att beväpna sig med hundbajspåse och därmed försvara operan som nu riskerade att tappa medlemmar, allt på grund av henne.
Det visar sig att Hilma af Klints större verk är ett samarbete mellan flera kvinnor, några av dessa är Anna Cassel som får upprättelse i en ny antologi, och i viss utsträckning även i en resande utställning kurerad av en känd kulturman. För säkerhets skull under täckmantel Swedish Ecstacy. Och för att inte förminska det ekonomiska värdet hos konstverken, som vi vet styrs av en häpnadsväckande och väl utbroderad story om konstnärens unicitet och genialitet, visas dessa verk med andra, lika unika konstnärer, flest män.
I Ukraina uppvärderas ordet feminism. Det tidigare negativt laddade uttrycket har visat sig äga nationella förtecken, och de anonyma kvinnonätverken har det också visat sig, äger kvaliteter som politikerna kan dra nytta av. Traditionell vård och sorgearbete i all ära, men de verkligt heroiska insatserna som media har kallat det Ukrainska undret har i mycket berott på de hemliga smuggelvägar för information och materiel som dessa tysta kjoltyg har bidragit med. Och i filmfestivalen i Berlin toppmöts skådespelarkollegorna Sean Penn och Volodymyr Zelenskyj för att tala om filmen "Superpower".
Besattheten vid att hänga upp historiska skeenden på en person, att tänka på en sak i taget som hon också har lärt sig göra, får konsekvenser. Personkulten riskerar att placera utvecklingen av både idéer och vetenskap i en petriskål, så att allt som produceras bara är repetitioner och direkta kopior av redan känt material. Eller är det nödvändigt med ett visst mått av reduktion och kontroll, kanske särskilt under tider som känns splittrade och kräver fokus? Den tanken ligger mycket, mycket långt från hennes hållning om armlängds avstånd, hon får fundera vidare på saken en stund, snart kommer en hjälpande hand med motorsåg och timmersaxar. Det är enklare så, och mycket roligare.
 |
| Anna Cassel omgiven av två av sina verk. Montaget är lånat av SR. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar