 |
| dubbelt upp |
Solen! efter en tid med gråväder kom den så äntligen. Hon hade längtat efter detta, och efter att få sträcka ordentligt på de där ringrostiga benen igen. Hon hade förberett en ärtsoppa som hon värmde upp på kaminen under frukosten och sen packade ner i ränseln med litet vatten och en skiva fläskpannkaka. När stövlarna, halsduken, mössan och vantarna, hela köret i påklädningen som tog så lång tid, var klar, häktade hon slutligen av kikaren från kroken, hängde den om halsen och stegade ut. Nu bar det av. Det hade blivit en hel del utflykter på senaste tiden, hon och kompisen hade tagit sig till både större städer och mindre orter med bilen, men även till otillgängligare platser. De hade som vana att spana in ställen med en blandning av både kultur och natur när de var ute, och belönade sig ofta med något gott på vägen. Mixen av sinnen och kunskaper gav en lekfull udd till diskussionerna under resan. Vindlande vägar skänkte vindlande tankar, plötsligt uppdykande ting skapade hastiga tankesprång, allt som hände på vägen vävdes in i värderingar och funderingar kring sådant som kunde handla om antropologi och humanekologi, kultur och ekologi, ja allt som fördjupade förståelsen för omvärlden och tände fantasignistan.
Till och med ett grått vattenreningsverk kunde förvandlas till en tableau vivant. När den blåvingade årtan äntligen visade sig vid deras andra försök låg han och vilade alldeles intill den lilla stigen, bakom gick en solgul forsärla och pickade på gräset bland olika sim- dykänder och lustiga rörhönor, så det var visst menat att de behövde ta om alltihop och starta i rätt ordning; Först måste de ta en semla, se på senmedeltida klosterkonst, och sen betrakta en loj trädgårdsträdkrypare som klättrande uppför ett parkträd mitt inne i Lundagård under värsta middagstumultet där sången blandades med domkyrkoklockor, trafikbuller och en dåres deliriumvrål, innan de verkligen kunde ta tillvara på tillfället och uppfatta hur unik hans närvaro var. Plötsligt gick det upp för henne hur fantastiskt rik den grå omgivningen faktiskt var, och hur viktiga detaljerna varit för att uppfatta allt detta. Tavlan hade faktiskt ändrats, nu såg hon utöver en blåvingad årta även att han var på väg att bli fullt utfärgad, och hon såg tydligt skillnaden mellan snatteränderna, bläsänderna, och skedändernas profiler där de simmade runt och njöt av varandras närvaro. I värmen och maten från det öppna vattnet kunde hon riktigt höra hur de njöt, hade det inte varit för semlan, sällskapet och allt det andra runt omkring så hade kanske dammen bara varit en fyrkantig damm och fåglarna endast ett nytt själlöst årskryss.
Dagen kunde inte få en bättre inramning, innan den grå dimman lagt sig över nejden och över den betande skocken gäss och mufflonfår de körde förbi, lyste en värmande sol och när de anlände till Krankesjön fick de se hur en magnifik havsörn jagade tätt över vattenytan och hur änderna och skarvarna tog skydd i vikarna och vassruggarna. Uppe på fågeltornet stod ett par långväga skådare, det var ett par av de där pensionerade männen vars fina utrustningar och långa resor bekostats av besparingar, enkla matpaket och kaffe i termos, och som troligen hade umgåtts och delat intressen sedan tonåren. Grabbarna som gärna delade med sig av sina erfarenheter och tankar kring fåglar de hade sett, satte utan att bli ombedda genast igång med att ställa in och fälla ner tubkikaren, så att en kortare person fick lov att ta del av det vackraste de visste. Idag var det de rödhövdade dykänderna, ägretthägrarna och salskrakarna som hon fick se på och beundra vid strandkanten på andra sidan sjön, det hade inte varit samma sak utan kikarsiktet. Av snålblåsten eller ösregnet som tydligen hade fallit den dagen kommer hon faktiskt inte ihåg ett dyft.
 |
| det var en gång en ärtsoppa |
När hon nu själv är ute och går blir tankarna färgade av omgivningarna, men upplevelserna trängs också in med det hon har lärt sig och av den lilla värld som hon känner till. Och trots att det emellanåt dyker upp något smått hänförande och helt fantastiskt, som en kungsörn eller en kungsfiskare, så jämför hon det mesta hon möter med vad som varit och hade kunnat bli. Det är kunskapens baksida, det är lätt att bli cynisk om ingen utifrån bryter tankarna. Cynismen började ta onödigt stor tankeplats i hennes liv, men så var det också senvinter och hon var faktiskt ganska trött, och litet ensam. Hon ser på den nedlagda skolan och lanthandeln och tycker att det som en gång hade varit för allmänhetens nytta och glädje nu har blivit onödigt stora lägenheter för alldeles för få människor, och när hon vandrar i den privatägda skogen kan hon inte låta bli att förargas över hur gamla slingrande djurstigar beläggs med tegelkross bara för att en enda traktor ska kunna fälla ytterligare ett träd. Där som det en gång har varit ett träsk står nu granarna tätt, det är fult och tyst som i graven, endast vinden hörs och det låter så ohyggligt kallt.
 |
| det var en gång en stig |
När hon är ute och vandrar behöver hon ett glatt utflyktsmål, något som kan jämka för de enorma kalhyggen som har blivit planterade med gran och lärk, eller de hårt gallrade ekbackarna där bara de rakaste stammarna har skonats. Som väl är finns det ett par platser kvar där tankarna får vandra på slingrande stigar och slipper fyllas av oro över framtiden eller påminnas om samtidens hårdhänta och ekonomiskt styrda verklighet. Det är små spillror av natur här och där, små plättar som skall räcka till för sådana som hon, och till djur och insekter som måste fly hit för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Det är med dåligt samvete som hon smyger sig fram, hon vill inte störa det lilla vilda som finns kvar, och hon tänker att här finns det något att ta fasta på. Om hon måste vara hänvisad till en sådan liten plats i världen, och dessutom känner sig marginaliserad av den, hur är det då inte för djuren? Den enkla rättvisefaktorn måste vara politikens ensak, orättvisa och snedfördelning får inte hända i ett rättvist samhälle och går inte att bortförklara med BNP eller hög levnadsstandard.
Högt uppe på toppen av en vulkan ser hon stammarna av hundraåriga bokar vaja i vinden, några har fallit och lutar sig trött mot varandra och på marken ligger fallna jättar där hackspettar letar efter föda under mossiga täcken. Under fötterna välver sig ett mjukt lager doftande jord med ett myller av osynligt liv djupt inunder, men så snart hon ser upp igen och strax bakom allt detta underbara, livgivande och nervlugnande galler av knotiga, krokiga grenverk, står de där dystra granplantagen som mörka kolosser och glor tillbaka, däremellan små ljusare områden av strikt ordnade björkdungar med rasslande klenved, tätt och ogästvänligt. Februari och mars kräver särskilt mycket vänlighet och sällskap för att orka med. Det är nu som allt som har skett under året ställs på sin spets och alla lager och skafferier är i det närmaste tömda. Men det är så det måste vara.
 |
| det var en gång en vulkan |
Det var en gång en tid när tid inte räknades i pengar. Innan orden Arbetstid och Fritid mätte upp våra liv i Nyttigt och Onyttigt. När livstid inte var ett straff. Långt därborta hörs spillkråkans rop, ekot mäter den exakta ratio som krävs för att ljudet ska ta sig fram mellan stammarna och kullarna till en annan spillkråka. Det är verkligen allt som behöver mätas. Och över Natthall skiner två solar. Hon kisar och får fram en grimas som faktiskt liknar ett leende. Jo, det är fortfarande vackert att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar