 |
| Franz von Stuck målade Tilla Durieux, Die Sünde, 1893 |
Det är söndagskväll och jag har just avslutat en närmast outhärdligt trevlig film om Louis Wain, kattmålaren från förra sekelskiftet som blir schizofren. För att inte göra publiken alltför obekväm har man, där det skulle finnas risk för litet mänsklig svärta, satt in en kvinnlig, perky berättarröst, och den kvinnliga huvudpersonen reducerar allt som är jobbigt med uttrycken silly och cuddly. Gud vad jag avskyr infantila och fördummande producenter som tar sin publik för småbarn.
I Hamburg pågår det nu en spännande utställning om konstens Femme Fatale. Den skulle jag gärna se. Tyvärr så har man genom underrubriken Gaze - Power - Gender, safeat helt i onödan, precis när det kunde bli litet spännande och bränna till litet. Som om vi inte visste vid det här laget vad det innebär att bli avbildad och vara kvinna? Gäsp. Kanske det är dags att ta klivet ut från salongen och in i sovrummet, och låta bli att vara så jäkla oroliga för att en konstkritiker kan ha missat grundkursen? Kanske börja lita litet på besökarnas omdömen och upptäckarglädje! Femme Fatale må vara manligt skräckobjekt och freudianskt ögongodis, men hon är extremt fascinerande, säga vad man vill. Om producenten skulle nöja sig med att konceptualisera sekelskiftet, ikläda sig de manliga skorna, läsa på om ockultism och kulturgrupper, och försöka förstå vad det var som drev dessa konstnärer till att ägna all sin tid och pengar åt att avbilda vampen, istället för att vara så förbannat osäkra på sin publik, då skulle vi nog få en mycket mer spännande samhällsdebatt. Och kanske skulle vi i den då även se att det där bigotta, som vi alltid tycks vilja tillskriva dåtiden, faktiskt är vår alldeles egen spegelbild. Dagens betraktare är nämligen avsevärt mindre intellektuell jämfört med det förra sekelskiftets, och kräver därför förklaringar på silverfat, som hos skräpet på Netflix. Nej, vad världen behöver är fler färgstarka och spännande kvinnliga förebilder (som Sally Wainwright's Catherine Cawood) att hålla i när åskan går.
Man kastas mellan ytterligheterna, här är vi i en synnerligen vacker februari och strax österöver eskalerar katastroferna som helvetet på jorden. Tidningarnas inledningsvis heroiserande krigspropaganda är över, tack och lov. Det tycks mig som att reportrarna har gått in i en fas med ett mänskligare, humanare anslag nu. Tag Peter Englund och Paul Hansens reportage i DN från det makabra och meningslösa skyttegravskriget i Ukraina, och Orhan Pamuk som skriver från Ankara om den ofattbara nöd som jordbävningen orsakat för miljontals människor runt Syrien och Turkiet. Det är nära och drabbande läsning. Att FN ännu inte har skickat hjälp till Syrien är en skandal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar