 |
| ena källan till torpets lilla bäckfåra |
För två dagar sedan hördes det första tranparet sjunga duett från Hennys kärr och ängar och igår syntes en ägretthäger i dämmet vid Kättabro, på exakt på samma ställe som för några år sedan. Idag var näsan djupt nere och nosade i den första tibastblomman, det är tradition, och tusentals gula vintergäck med gröna kermitkragar lyser kapp med solen vid ödetorpet igen, det är precis lika mycket tradition det. Det går åt rätt håll, för när jorden hinner bli uppvärmd och solen gassar på mot söderväggarna väcks alla frusna knölar och lökar till liv. Popp, plopp, man kan nästan höra hur det sprakar om cellerna när de små benen vill upp och sträcka på sig. Blå himmel och små moln far snabbt förbi över kalhygget, där svävar en rundnätt rovfågel. Ljus, bukig, breda vingar med mörkare fält. Törs man ens tänka ordet jaktfalk? Fin och värdig, inte lik något jag har sett förut, på en halv minut var det över och den stackars högstubben fick ta emot hela glädjen. Vid dammarna rastade en flock gräsänder, det var som att beskåda hur en ström fåglar stötvis föddes ur träskets mörker och kom utsimmande i ljuset, och när hela den lilla vattenspegeln nästan var full tog de gemensamt luft under vingarna och lämnade endast ett par kvar. En märklig syn, nästan magisk. Fem korpar kretsade vittnande över alltsamman men från granarna hördes en talltitas nedslående toner, fem på rad, som ur ett besserwisserlexikon. Det är en skön tid nu, tycks i alla fall talgoxarna säga, som gör sitt bästa för att övermanna och överraska med minsta möjliga medel, vårvinterns små minimalist-ekvilibrister. Piggelin vitamin, precis lika glada oavsett om vi människor bryr oss eller inte.
 |
| alkärret som delar vattenspegel med Rönne å |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar