Rackelhane

 Det har varit sol idag igen, men först hann jag ta en städdag. Det blir inte så många sådana som man kanske hade behövt, det ska medges, men så blir det inte så snuskigt när man bor ensam, och så är det så tråkigt att städa. En fördel är att det blir extra fint när det väl är gjort. Man måste väl se sitt arbete. Många tycks ha städritualer varje lördag, men det vägrar jag. Ritualer är till för att brytas, och städa det gör jag när det behövs. Bakdagen är avklarad, idag blev det tvätt istället, det behövdes också. Sen satt jag och vilade en stund och funderade på att ta om gårdagens promenad. Den som gjorde att jag hittade en liten magisk sjö med en biotopskyddad skog intill, alldeles bakom de där trista granarna. Men så kom jag på att jag nog ville ta en tur till högmossen istället, dit brukar jag annars styra när det är grått och regnigt, och när jag är allmänt nere, för då är mossen som bästa vännen. Det finns inget som känner mig som en tyst och hemlighetsfull mosse. Träsk och kärr fungerar också.

Det har gått en rackelhane på högmossen sedan ett par dagar och det ska också medges, att jag har undvikit att ta mig dit av den anledningen. Det är synd om den stackaren, särskilt på helgen. Jag ser framför mig alla tusentals nyfikna med sina enorma objektiv och tänker inte vara bidragande till hans hjärtstillestånd. Men så sken solen, och jag var på mossehumör, och packade jag ner simkläderna kunde jag alltid ta vägen om badhuset efteråt. 

 

 

På platsen mötte jag ett rart pensionärspar som jag återsåg flera gånger under min vandring, det visade sig att de visste var jag bodde och att de var lika intresserade av orkidéer och av fåglar som jag. Jag fick ett fint tips på den hemliga mossnyckeln. Rackelhanen stod inne i talldungen, alldeles intill spången, bara tio meters avstånd. Han lät sitt litet gurglande och rosslande läte och puschade upp sig för mig, jag fick mig en liten film och tjugo bilder, sen ville jag låta honom vara ifred. Men hannen tycktes vilja annorlunda och följde efter mig en stund, men beslutade sig ändå för att ta sig en lunchbit istället och försvann bakom en tuva. Han tycks gilla tranbärsblad och lingonblad, det snappade han åt sig och åt med god aptit, även den andra gången jag gick förbi, halvannan timme senare. Vid det laget var det fler skådare på platsen, fler av dem visste vem jag var, jag känner som vanligt ingen. 

 

 

Inne i skogen sjöng mesar och en spillkråka, som satt högt uppe i en torraka och ropade, lät sen höra sitt flyktläte eka genom dalgången. Himlen var alldeles blå och snön låg som ett tunt pudersocker över marken, lärkarna sken som aprikos och de vittrade kalkstensklipporna var som staplar av mjuka kuddar i pastell. Rosa, grön, ljusblå. En mindre hackspett ropade vid kvarndammen, där som en sprucken sten ligger och vill se ut som isen. Inte ens ett flygplan störde vandringen idag, det var verkligen fulländat.