Det enda som väcker mitt intresse är möten mellan människor. Orden kommer från en vän som beskriver sitt författarskap som en lamentation över narcissismen. Vad han ger uttryck för är något jag själv har tänkt på mycket under det gångna året. Skrivandet har alltför mycket varit ett förhållande till en osynlig kritiker, någon man aldrig ser i ögonen och kan tolka eller diskutera med. Om jag inte fullt ut vågar vara i fantasierna, kommer jag att bli betraktad som en maskin, en idiot som matar flödet åt andra maskiner, så har jag tänkt, och att endast genom att överlämna mig åt någon annans blick värdesätter jag, och uppskattar någon annans fantasi men egentligen har allt handlat om rädslan för att möta mig själv. Det finns otaliga problem med att vara ensam i sitt skrivande, dels eftersom det är destruktivt att hävda gränser genom självcensur, och dels för att allt man skriver, alla impulser, måste komma utifrån. Detta gäller särskilt för fantasierna, fakta går att hämta varhelst man vänder sig. Jag hade länge tänkt att genom att försöka skriva som en människa, med fel och brister, tankar och associationer, göra texten till en spegling av just det specifika som utgör Jag. Men är det njutbart? Kanske det, säkert är i alla fall att den ännu inte kan skrivas av en robot.
För att kunna göra avstamp, bort från det inlärda, från rädslorna och kulturen om man så vill, krävs att man känner dess gränser. Det krävs kunskap för att strunta i kunskapen, ontologi, men kanske framförallt självaktning, den får man bara i mötet med en annan. Allt som skapas är en form av narcissism, även om den är maskerad till fakta. Nu ett år efter krigsutbrottet kan jag inte låta bli att undra, vad är då krig eller politik om den förs för sin egen skull - krig för krigets, och makt för maktens. När nationalism har blivit demokratins motpol är den då inte en mycket ond form av narcissism, och som jag ser det, en spegling av en människa som utan vidare offrar allt och andra för egen vinning, bara för att ha, ta och få rätt. Det blir fyrkantigt. Klaustrofobiskt.
Jag reducerar mig själv till en omöjlig förhoppning, och det skrivna riskerar att bli ett dåligt spektakel. Men det är i alla fall äkta, eller ett ärligt försök att spränga ramar, och skadan är bara min.
Att bli äldre liknar mycket ett husbygge, där de inre gränserna och självbilden byggs upp sten för sten. Utan kritiska möten kan bygget bli som en fönsterlös fästning, och väggarna rigida, enahanda. En fasad utan dörrar blir dessutom ointaglig och ogästvänlig, det är som ett moment 22. Detta gäller inte bara formen utan också innehållet. Där innanför häckar någon som tror sig behöva vingar för att bli fri, någon som har glömt bort hur enkelt det är att riva barriärer när de fortfarande är låga murar. Väggen har blivit en självklarhet efter all möda det har tagit att bygga den, och friheten ter sig som en omöjlighet, trots att du redan har allt som krävs för att skapa frihet med.
Det är ingen slump att så många riktigt framstående konstnärer, författare och musiker har varit unga när de skapat sina bästa verk. De har sluppit gränserna och självcensuren, åtminstone viss kännedom om dem. Debutanterna har kallats lovande av äldre branschkritiker, vars egen publik har matats med en schablonartad framtid, där ytterligare förbättringar alltid är att vänta. Snobbig kritik som förminskar och begränsar en känslig själ gör att det inte är konstigt att Andra verket är svårast - särskilt om du är mottaglig för andras kritik, vilket jag ser som ett gott karaktärsdrag. Mottaglighet är som en mur som ännu går att rasera. Möjligen är det därför som jag inte vill se mig i en kritikers kläder när jag skriver på uppdrag, utan försöker balansera texten mellan betraktare och konstnär. Sen tycker jag att resultatet blir fegt och opersonligt eftersom jag har gömt undan mitt eget ställningstagande i ett fåfängt försök att vara tillmötesgående. Men det finns såklart även bra kritik, som är engagerad, lyfter och är inkännande. Att fånga någons intresse utan att hänga ut, förminska, rama in, eller begränsa, tycks vara det svåraste en skribent kan göra idag. Samtidigt som det är så enkelt att på tangenterna skriva: Ärlighet. För vad betyder det, egentligen? Introversion eller ett tyckande? För egen del är svaret enkelt, men tråkigt. En dålig kritiker tror jag är en person som har blivit bitter och träig av att aldrig ha skapat något i sitt liv.
Vi går in i slutet av februari och mars nalkas, kanske märker du att bakom orden idag tryter orken och kroppen känns tung, att nacken är stel och ryggen värker. Snart kommer en tid för utevistelser och möten igen, det är bara att stå ut en liten stund till. Värmen och ljuset kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar