Att bo på ett vedeldat torp har sina avigsidor. Man oroar sig t.ex. ständigt över kommande vinter, hur och varifrån man ska få till vedförrådet är en viktig pusselbit för att få livet här att fungera. Nu har veden blivit så dyr att det inte längre lönar sig att elda om man inte själv äger skog, och priserna kommer inte sjunka ens när elpriset gör det, om och när nu det sker. Det är krigsvinter, och som lök på laxen står jag för närvarande utan inkomst vilket inte gör saker och ting enklare, men nödlösningar är den fattiges lön. Man ska aldrig ge upp en dröm. Jag har med handkraft skrapat ihop så mycket ved jag har kunnat och orkat, främst från tomten och av sådant som har fallit i stormarna i närheten, frågat grannar och grannars grannar om tips, och fått ont i ryggen (utan att erkänna det). I fredags fick jag slutligen nog och kontaktade en god vän som kom för att såga upp björkstammarna som jag och en kompis tagit ned och släpat på förra veckan. Vi satte oss först i det nedkylda huset, pratade, drack kaffe och åt torr köbekaga som är det enda huset äger, och dryftade alla möjliga livskriser, så som man gör på landet när en vän kommer på besök. Efter ytterligare en timme var det som om en foffbomb briserat över allt slit. Allt arbete, klämda tår och blåmärken, svordomar och svett var plötsligt som en hägring i en blå bensinånga. En hjälpande hand med fossildriven motorsåg är faktiskt ändå da shit! säga vad man vill. Igår kunde jag, med lättare kropp än på länge, klyva merparten, och äger i nuläget ett stolt lager som åtminstone kommer att räcka under tre kalla vintermånader. Rena forntidsfasonerna, jag vet, men vad gör man inte för att få litet sympati. Vännen tyckte synd om mig och erbjöd mig att köpa ved, ett lager som skulle kunna räcka för två hela vintrar. Bara den som har yxat, sågat och släpat för hand vet vad det innebär att ställas inför en man med så potenta hästkrafter. Jag tog såklart tacksamt emot erbjudandet, kalla mig våpig. I morse vaknade jag utan nackspärr och under dagens promenad kändes det plötsligt som att vandra på luddiga små moln. Och solen den sken och fåglarna kvittrade. Ja, du fattar.
Idag har jag arbetat litet med en krånglig textredigering, gudarna vet om det blir ett betalt arbete i framtiden, men jag löser det också. Jag löser allt. Just nu är jag faktiskt väldigt nöjd med mina tre surt förvärvade kubik, men mest är jag nöjd med beslutet att ta hjälp - och att få den. Vänner och fossila energier. Vad vore vi utan?
Jag läser The Rise of the Sixties, av Thomas Crow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar