Allhelgona

 Jag går ut och går. Höstlöven är färdigkrattade och det ligger lagom mycket löv kvar. Prydligt passar inte med det övriga intrycket i trädgården. Passar inte mig. Där ute vill jag koppla av, åtminstone när motorsågarna är tysta. 

Det är vindstilla. Jag kan höra löven prassla när de faller och trädkryparnas ljusa röster. Domherrarna hörs allt oftare. Några rödvingetrastar svirrar förbi i klungor, det låter mindre nu än i våras. Regnet gör luggen tung och jag får svepa bort håret från ansiktet ibland. Det är skönt att känna duggregnet i ansiktet och jag gillar verkligen färgen som vassen får när den har blivit fuktig. Vid fårhagarna har flera olika hagvaxingar slagit ut, och hättor och sprödingar som balanserar hattarna på tunna stänglar där de står mellan grästuvorna och fårskitarna. Dimman sveper över kullarna med vresiga tallar och enar, en glada flyger förbi. Över stenbron flyger en gråhäger med benen på släp, den landar fjäderlätt där som ån gör en skarp krök. Det är lugnt och ljumt och tiden är tillbaka på normal. Allt är som det ska vara en dag som idag.

I boken jag läser påminns jag om att se själarna i tingen. Under Mechthild von Magdeburgs tid var det självklart att människan hade ett sinnligt intellekt, eller en intellektuell sinnlighet. Det djupet försvann när vi separerade kroppen från själen, sen följde en kroppslig hierarki och gissa vad som fick stryka på foten. Sinnligheten förstås. Via Aristotelisk vansinnlighet trängdes naturen in i en barock syn på livet. Den perfekta världen liknades vid ett urverk, och den osynlige Röraren fick slippa ta ansvar. Sen kom tiden när allt ljus föll på nyttan, och där är vi... Mechthilds (och Tomas av Aquinos) medeltida Rörare var i allt, genom hennes blick på världen blev Röraren synlig, och de var oumbärliga för varandra. Tanken på att det finns ett ömsesidigt behov som mer liknar ett kärleksförhållande mellan skapelse och skapare gjorde att hon avfärdades som mystiker och glömdes bort.

När jag började skriva bloggen tänkte jag att den skulle handla om sinnligheter, men jag har börjat bli precis lika träig som de flesta andra bloggare. Undantag är pensionerade bibliotekarier eller mycket envetna människor som struntar i vad omvärlden anser om deras djupare tankar. En skogsarbetargubbe jag mötte för ett tag sedan drog allt som inte var rationellt över en kam och kallade naturen för flum. Så enkelt allt är om man avfärdar det man inte förstår, som flum. Maskiner är då inte flum och särskilt inte om de är dyra. Börshandeln är förstås inte heller flum, trots att allt som sker där handlar om magkänsla och tur. Men den gamle skogsarbetargubben valde sitt jobb en gång för att han tyckte om att vara i naturen, och närheten var så viktig att inget fick komma emellan. I hans värld finns det ett hot för den fortsatta kärleksrelationen, och det är den intuitiva skammen över att känna så mycket för en sak som han är bidragande till att förstöra. Det är synd om skogsarbetargubben.

På internet söker jag efter en svamp. Jag slussas via tips på bekämpningsmedel och brittiska gräsmatteentusiaster tills jag hittar en robotwikipediasida med ytterst kortfattad beskrivning utan foto. Hade jag inte känt till Skogens Röst skulle jag inte hitta någon information. Det är bedrövligt att veta hur enkelt enkelspåriga tankar formas. Kritiskt tänkande handlar numera om att jämföra befintligt material, och känner man sig nere finns medicin att beställa direkt. Utan internet stannar hjulen. Ibland önskar jag att det blev ett rejält elavbrott. 

 

Gillian Welch - Tennessee