Helvete

 Det sitter en man på en hög med stenar. Hans blick skådar långt bortom förtvivlans gräns mot en punkt bakom min rygg. Kameran registrerar ett ögonblick, målar en skärseld av brutenhet och förlorat hopp som materialiserar sig i mitt rum. Grova, bara händer i det knotiga knäet, ben knappt skylda under ljusblå bomull, i mitt rum. Munnen öppen men inga ord kommer ut, i mitt rum. Hur mycket ska människan tåla innan orden tagit slut, orken har runnit ut, sinnet är förlorat? Hur länge dröjer det innan mänsklighetens vagga ligger i graven? Hur många gånger? Hur många liv krävs det innan vi som lever i den digitala verkligheten, som har skapat förtrycket, utsugningen, orättvisorna, kriget, miljöförstörelsen, är nöjda? 

Ett foto. Ett liv. En man. En by, men med hela världens gemensamma helvete i ett och samma knä.

Afghanistan, tre dagar före midsommar 2022

 

Jag har nyss kommit hem från en värdering av ett dödsbo, och när jag sittande i hemmets lugna vrå bryter ihop är det på grund av en bild på min skärm. Säger den inte allt det som jag saknar ord för? Mäklarjargongen, släktfejderna, bråken över småsakerna, den övermannande tröttheten över girighet, dumhet, snålhet, ett halvt liv utan mening. Fördelningen av resurser så totalt skev, att några av oss kan köpa ett helt hem och låta det stå obebott under elva månader, medan andra bråkar om föräldrarnas lösöre, det är det enda som räknas efter ett helt liv. Samtidigt lever större delen av världens befolkning i en sådan ofattbar nöd och misär, att vi som läser och ser omöjligen kan förstå. Det är i sin mening ofattbart att vi vet, ändå vägrar göra något - tvärtom spär vi på orättvisorna med incitament som: jag är värd det, jag har arbetat hårt, jag unnar mig.

Jag läser nu briljanta Psykonauterna av Ernst Jünger.