Sylvia atricapilla

 Jag sitter och lyssnar på två duellerande svarthättor. Den ene sitter vid lindhäcken och är mycket virtuos, han väver in rödstjärtens, trädgårdssångarens, ärtsång och törnsång vid sidan av sin egen melodi, medan den andre som har hittat en gren högt uppe i körsbärsträdet låter mer konventionell - även om sången i sig är mycket intrikat och högst njutbar. Den omständigaste hannen verkar vinna, och den andre ser sig övermannad och flyttar på sig. Vissa fåglar är så härligt slösaktiga och det är skönt att bara kunna sitta ovetande och njuta av något som kanske egentligen handlar om en överlevnadskamp. Jag undrar ändå litet om honorna fattar vinken, särskilt då det kan bli fråga om vilken art hon lyssnar på, men så spelar duellerna säkert en mindre avgörande roll i hennes selektioner. Att uppvisa en trygg och stabil miljö för häckning väger säkert lika tungt. Det har sina fördelar att som hane kunna avvisa rivaler, honans preferenser kan vara nog så svåra att förstå sig på.

 Honor och hanar har utvecklat olika tekniker för att fortplanta sig, och kärleksakterna kan ibland dra ut på tiden, för en del arter är det en livslång process. Det förekommer även smygparning, särskilt när hannarna är begivna på sina bataljer för då kan en yngre förmåga passa på. En del honor tycks inte vara så begivna på att vänta på den starkaste, vilket pekar på en av de största misstagen i den mänskligt präglade evolutionsberättelsen. Narrativet om den starke kom till under en tid när i huvudsak män var forskare, vilket har präglat hur synen på hierarkier kring könsfördelning, arbetsfördelning och maktfördelning har avspeglats även i djurlivet. Honornas beteenden är inte lika kartlagd utan tenderar ofta att summeras litet skissartat och utifrån modersrollen. Kanske att en del hannar helt enkelt föredrar att tävla sinsemellan, bara för att de tycker att det är kul och behöver uppmärksamheten män emellan för att känna sig viktiga? Det tycks i så fall främst gälla för den äldre (mognare) generationen, som gärna ägnar tid åt att spela och utveckla intrikata sociala mönster för att vinna andra hannars förtroende. En hona - oavsett ålder - uppskattar att titta på skådespelet men väljer sedan den som visar henne störst intresse. Det hade varit kul att se om detta skiljer sig åt mellan honornas åldrar, kanske de äldre tenderar att vara mer förslagna på att få den bäst lämpade fostraren, eller så väljer hon helst bra sex. När det kommer till primater ser beskrivningen litet annorlunda ut, för ju mer apan riskerar att fara illa av ett promiskuöst liv dess mer begränsade blir de sexuella valmöjligheterna. När det gäller bonobon, däremot, har sex beskrivits som ett familjärt spel som enar gruppen, ur ett mänskligt perspektiv har deras promiskuitet blivit ett verktyg för att särskilja och förhindra att nya hannar eller honor nästlar sig in. Sådant som social utstötning, likväl som risken för veneriska sjukdomar, har hos vår art blivit en av flera avgörande orsaker till att vi måste hålla oss till ett begränsat antal älskare. Ett annat narrativ är förstås att vår avkomma tar oerhört lång tid på sig att bli självständig och honorna begränsas enligt vissa regler som har kallats naturliga. Ritualer, sociala band, sagor och konst berättar om hur illa det kan gå för den som inte behagar förhålla sig till de mänskliga reglerna. Och ju äldre människan blir, dess mer är hon medveten om dessa ramverk, vilket ibland kan få rak motsatt effekt... Socialantropologin är en av de vetenskaper som tillkom för att förklara tingens ordning enligt en rak evolutionär förklaringsmodell, och idag har forskare fullt upp med att åtgärda de skador som en sådan beskrivning har orsakat. Peter Duerr är en mästare på att plocka upp pikanta detaljer som visar på människans irrationella beteenden, särskilt kring hur kvinnornas kroppar har återberättats, beskrivits och förklarats. Det är verklig underhållning när han sätter igång. Mänsklig interaktion är precis som fåglarnas; en mäktig väv av maktmetoder, njutning, spänningsmoment, och trygghetsbehov.

Så för att återgå till den lille svarthättan igen, så har han åtminstone klarat av att både bevisa för sina artfränder som för mig att han är bäst. Nu sitter han där och tycks njuta av att vara ensam på täppan igen, och sjunger så att solen bryter fram mellan de grå cumulucirrussmolnen. Och oavsett vilken framgång han röner hos svarthättehonorna, så nog ger han mig allt en njutning som jag förstår mig på. 

 

Green Onions - Booker T & the MG's

Jag läser Hans Peter Duerr, Myten om civilisationsprocessen band 3, Obscenitet och våld