Kasperteater

 När jag kommer på att jag har lämnat dörren öppen för katterna bryter jag upp och vandrar hemåt. Vägen är kuperad och slingrande, och under de första av de totalt fem minuter det tar att komma hem går jag till ljudet av en varnande koltrast och starkt förvrängda toner av Bruce Springsteens Born in the USA. Redan efter den första kröken klingar allt av och jag kan lämna studentfestens glada gäng och samtal bakom mig för att återgå till min egen bubbla. Himlen är ljus, på vägkantens midjehöga ax och blommor syns det att vi är inne i juni månad, och efter skyfallet som föll igår har gräset vikt sig på några ställen. Gräshopporna har ännu inte återhämtat sig och det är tyst och doftar jord. Tid är diffust numera, det handlar om att vakna och lägga sig, och att jobba litet med trädgården, notera de dagliga skillnaderna i omgivningarna och bearbeta litet texter innan man tar sig en lunch och några koppar kaffe däremellan. Det är gott att slippa tänka på minuter och sekunder, det är så för tösen också efter ett helt liv i skolan, nu väljer hon att stanna kvar på festen för att hon trivs, inte för att hon måste vara trevlig. 

Här inne är det mörkt och jag tänder några lampor, eftermiddagsvärmen har mirakulöst nog stannat kvar. Jag kan höra några myggor ina och vet att det kommer att ta en stund innan jag kan komma till ro och krypa ner i sängen. Att jaga flugfän innan läggdags hör sommaren till, och när jag gör det tänker jag ofta på hur jag stod droppande blöt och helnaken på köksbordet med en flugsmäck i handen, med morfar och mormor pekande ut myggen som hängde i taket. När jag tänker på den scenen är det som att se en skuggteater. Jag ser mig både stående på bordet och från vägen, där jag skådar in genom myggnätet och fönstergallren, förbi de målade krukorna med pelargonierna och in i ett vitkalkat rum på en scen där mörka silhuetter rör sig i en mystisk dans. Ritualen som upprepades varje kväll under en sommar upphörde plötsligt en dag, då det plötsligt inte passade sig längre, och andra ritualer kom till istället. Man är oftast inget mer än en kasperdocka i en ganska löjlig pjäs som någon har författat, och när man har förstått det har mer än halva livet gått. 

I boken jag nyss läst ut har huvudpersonen blivit ensam kvar i världen efter en outtalad katastrof, men istället för att begråta människorna hon har lämnat bakom sig utför hon saker som behövs för den dagliga överlevnaden i de österrikiska alperna. Med tiden blir en dräktig ko, en honkatt och en hund hennes trogna följeslagare, och hon inser snart att det är tack vare djuren som hon har det egna livet och förståndet i behåll. Det ömsesidiga behovet dem emellan, ödmjukheten som kommer med insikten om deras relation, och samförståndet som uppstår i det ordlösa språket mellan djuren och henne är väldigt väl återberättat. I slutet av boken sker en betydelsefull vändning, och två av hennes vänner dödas i ett överfall av en främmande man, han har troligen förlorat vettet under den långa isoleringen. Vid det här laget är läsaren införstådd med att berättarjaget har antagit Artemis mytologiska skepnad, och boken kan bara få ett sorts slut... Efteråt har jag blivit tvungen att ta en längre paus innan jag kunnat öppna en ny bok. 

Historien skrevs 1962, alltså strax efter att Berlinmuren restes och under en tid som var präglad av ett ständigt överhängande hot om utplåning och miljöförstörelse, och är mer aktuell än någonsin. Den där löjliga kasperdockan som ständigt måste kasta sig in i ett våghalsigt skuggspel, utan relevans för vare sitt eget eller andras liv och lust, har inte ändrats ett dugg - tvärtom är den nu, mer än någonsin i händerna på klåpare.

 

liv och lust