När nu stora delar av den västerländska befolkningen går på semester och kopplar av, stänger de ute de band och anknytningar som brukar kallas för omvärlden. Jag är själv bara en knapptryckning på radion, och ett par sladdar ifrån att bli kallad världsfrånvänd. För mindre än ett hundra år sedan var världen en mycket liten plats, och den krymper ju längre tillbaka vi ser på människan ur ett historiskt perspektiv. Bara ett mycket litet fåtal var unnade att se det vi idag kallar världen, och de flesta visste inte ens vad motsvarigheten till dagens nation, stat eller kommun var och familjeband och klaner styrde gemene mans handlingar och tankar. Närheten till de människor och den omgivning vi är i behov av är viktig för att vi ska kunna känna och ta ansvar. Ju längre bort från källan vi är dess mer tycker vi att det finns någon annan bakom spakarna, besluten och handlingarna. Anonymiteten och individualiteten som samhället har strävat mot, har vid sidan av det vi kallar valfrihet även skapat rotlöshet, ondska och besinningslös brutalitet. Ofta har den riktats mot kvinnor i en form av hämndaktion för något förlorat paradis. Paradiset existerar inte i naturen, läste jag nyss i den dystopiska men fullkomligt briljanta boken Väggen av Haushofer. Jag tycker mig se en parallell i hämndaktionerna, när naturen måste betala för det ökande priset på drivmedel och energi. Men vad är kostnader annat än en motsats till behoven, och vad är behoven annat än längtan? Längtan är en evig resa med skiftande kuster och varierande horisonter, men om längtan har blivit ett egenmål kommer resan att vara som att segla i en glasburk.
När jag nu sitter här med min kopp te och lyssnar på småfåglarna som nyss har lämnat boet, och på bondens harv som vänder årets första höskörd, är jag så nära jag kan komma mitt eget liv. Bakom mig har jag lämnat åtskilliga stadier, utvecklande kanske, men framförallt har de varit oundvikliga. De neurotransmittorer som finns i min hjärna, och som utför mina reaktioner och handlingar, består av kemiska substanser som på pricken liknar de som svamparna sänder ut. Det är ingen slump att moderträden känner av vilka hennes avkommor är och försörjer dem längre än hennes levande materia. Det som kallas arv och miljö finner vi hos alla levande organismer, och med det menar jag allt som har en metabolisk funktion. Bortom den tanken kan jag inte uttala mig eftersom jag är begränsad till en kropp som består av mjuk och hård vävnad, och hör till en kultur som anser att död är något negativt och definitivt. Men allt levande (ja, all materia) är underkastat förfall och död, och även min trötta hjärna har likt ett dött träd gjort så gott den har förmått. Jag är en stolt moder.
Att kunna ta ansvar för mina handlingar och se konsekvenserna av vad jag har gjort är livsviktigt och avgörande för att jag ska må bra, och jag vill tro att det är samvetet som gör oss till goda individer, medborgare och organismer. Det är inte förrän jag känner att jag har gjort allt som står i min makt för min avkomma som jag kan vara nöjd med livet, det gäller till och med i ett postkommersiellt* samhälle som vårt. Att se på min egen värld med kritisk blick, vad annat kan jag göra för att bli en god medmänniska? Det går inte att skylla ifrån mig och säga, att om inte företagen ska ändra sig, ska väl inte jag? Företagen lever på grund av att jag gör det, och lever av mina livsval. Precis så skulle vår omvärld säga om den hade en röst och ett språk som jag enkelt kunde förstå; hackspetten, strömmingen, bastardsvärmaren och den gamla eken.
Jag läser nu Allt jag lärt mig av träden, av Suzanne Simard: "Kan lidande stärka de relationer som håller oss samman?" och jag tänker att både ja och nej, eftersom lidandet måste först erkännas och tas på allvar innan vi ens ser det som ett gemensamt problem. Med pengar och status har problem kunnat ersättas med andra, statistiskt mätbara problem, och istället för att enas har vi skilts åt i synen på behoven. Låter det inte dystopiskt? *Med postkommersiell menar jag att vi känner till problemen med en genomkommersialiserad livsstil, och trots att vi vet vad detta gör för miljön och klimatet, liksom vad det gör för freden och jämlikheten, håller vi kvar vid tron på en framtid som bygger på samma gamla urholkning av värdena och resurserna. Skogen och naturen har visat att konkurrens inte är den rätta vägen till framgång, men marknadskrafterna säger det motsatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar