En ensam trana ropar från ängen intill, det kanske är den med ett skadat ben från häckningen i våras. Ropet låter vackert och ödsligt, men i soluppgången ter sig allt skönt. Gärdsmygens sång, och humlans surr som kommer inifrån digitalisens solbelysta bulldoggsgap, fyller sången med bredd och meningen djupnar. Där, en muntergök, och allt förändras. Jovialiskt nästan, och nu vill den svartvite vara med. Plötsligt, som i ett trollslag hörs de små ropa inifrån sina reden och holkar. Fladder från vingar, mjuka rundor, vajande kvistar. Hönsen har också vaknat, de skrockar litet sömndrucket från sin nattpinne medan lövsångaren ger sken av att ha vakat hela natten.
Midsommarnatten är som gjord för oss insomniaker, magin får puls av hjärndimmorna och är man ledig har fantasin ett skönt ramverk. Det är inte stressen som hetsar, inga måsten som ställer krav, nej hjärnan och omvärlden badar i ett skönt allomfattande rus. Tiden existerar nu, då, alltid. Jag läser Psykonauterna och inser sådant som jag nog alltid har vetat, att sensibilitet och mottaglighet inte är alla förunnat. Den bästa lyckan är ogrundad; den kommer som en överraskande våg. Jag har haft turen att kunna förnimma ruset utan psykofarmaka, det är en av mina godare egenskaper som jag odlar. Doften av schersmin, fläder och den första rosen räcker för att jag ska försvinna bort till lyckolandet för en stund.
Jag läser vidare. Till Jünger passar Pink Floyds Meddle, Ummagumma och Atom Heart Mother som samtidigt är min sommarmusik. Om vintern blir öronen mest irriterade, det är som en slags synestesi mellan solsken, starka färger, milda dofter, blommor, värme och utomhusvistelse som höjer upplevelsen, jag kan då tränga in i den och förstå. Taktfastare musik fungerar bäst om vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar