Socialantropologen och dilettanten

Veckans höjdare: violettkantad guldvinge

 Plötsligt en dag står det en man utanför min grind och ropar försynt. Jag har strax innan noterat att en bil sakta smyger förbi och stannar till, så jag hinner tänka på en kompis som har betett sig ovanligt klumpigt nyligen, och att hon har säkert varit trött och haft det jobbigt och är här för att snacka litet. När det är en helt okänd person blir det därför en överraskning, så när jag tar honom i hand över grinden är jag ganska perplex och utbrister: ah, du är här för rapporten? Han: [säger ett namn som jag inte uppfattar eftersom vi pratar i munnen på varandra], varpå han strax replikerar, tämligen förvånad: - å, så du vet vem jag är? Jag: oj, nej, men jag antar att du är här för sparvugglan? jag såg din kikare och det är inte så många som har vägarna förbi här. Han: åh, ja, om jag inte stör? men kunde du visa var du hörde den? Jag: Javisst, kom in! Vill du ha en kopp kaffe?

Så började det alltså, något som har kommit att bli en rätt spännande inledning till en ny bekantskap. Han bjöds in i trädgården på en kopp, och så började vi prata. Det visade sig ganska snart att vi hade en del gemensamt, han är socialantropolog och anställd vid Köpenhamns universitet, bor i en sommarstuga i närheten och är fågelskådare på fritiden - men som sådan har han alltså inte kryssat en svensk sparvuggla än i år. Vilket sammanträffande, sa jag, och under tiden som jag pekar ut var jag hört fågeln berättar jag litet om mina senaste läsningar (Duerr och Simard) och vad jag håller på att skriva om. Efter den tredje koppen kaffe skrockar vi åt både postkoloniala teorier, postmodernism, Saïd och Darwin, och det var riktigt trevligt även utan sparvuggla, och medan sparvarna svirrade över huvudena på oss på sin genväg mellan husen, sken solen och tiden gick. När tiden gått ytterligare litet till och kaffet tagit helt slut lovade han att återkomma med ett boktips och en artikel han hade skrivit om fågelskåderi för den danska antropologiska tidskriften. Många goda skratt blir det, både igenkännande och aha-upplevande, så håll till godo!