På häckens grenverk ser jag kattens rörelser, hennes halsband hörs inte genom pälsen. Två gröngölingar ropar till varandra från den unga eken på andra sidan om grusvägen och tre droppar kramas ur skyarna. Lindhäcken börjar skottas, rödstjärthannen har magrat och syrenerna blommar. Ute doftar det av grönt, lila och gräddvitt och den tjockaste tröjan ligger bredvid mig på platsen där en kompis snart ska få sitta. Ska det bli regn nu igen, när jag just har plockat fram madrasser och duk. Ja, det är sommar.
Nyss hemkommen från första dusten med terapeuten, igår fick jag första vaccinsprutan och för två dagar sedan avslutade jag arbetet med presentationen, den läggs ut när chefen är färdig med inledningsorden. Drar på mig tröjan och tänker på vad jag ska skriva, låter det komma utan att leta efter ord, tankarna far som en tornado och ibland sluter jag ögonen och känner på dropparna. Luktar på verkligheten, samlar ihop smulorna, dricker en skvätt kaffe och beslutar mig för att plocka in alltsamman.
Trettio sekunder senare. Sitter under taket på dubbla madrasser och lyssnar. Koltrast, taltrast, rödhake, svarthätta och rödstjärt fyller regntystnaden. Ladusvalor. Framför mig hönorna, de äter på maskrosbollarna och jagar fram, litet framtunga i det våta, höga gräset. Det ser så gemytligt ut, vem orkar tänka på ondska när man har djur? Obegripligt, sådant överstiger förnuftet och tar makt över orken. Tänker på fågelsång och insekter istället, sådant som inte tillhör någon, till alla för lust och färgring. Försöker verkligen hitta tillbaka till glädjen, den som stals och patenterades. Hoppet, som grusades efter att sista stenen hade vänts till småsmulor.
Där kom solen. Och där försvann den.
 |
| Nordisk kärrtrollslända, för alla och envar |
Jag läser Sockerormen, av Karin Smirnoff
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar