Så heter ett isberg som kalvade nyss, det rapporteras att en yta stor som Mallorca flyter runt som ett flak i det antarktiska Weddelhavet. Vattennivåer höjs, de matematiska uträkningarna visar att värmepåverkan skenar. Miljö och klimatpolitiken annonseras som en säkerhetspolitisk risk och gränser säkras. Det pekas finger utåt, taggar fälls ut. Antarktis avsmältning skapar utrymme för hamnar. Inte bara i Gaza bombas invånare med fel ursprung, konflikter ökar på fler fronter men vem talar om orsaken.
Nu är det vackert i naturen, om än en smula kyligt, de senaste nätterna på 1° och näktergalen och härmsångaren har inte har hörts på några dagar. Det jag läser smetar av sig på tankarna och jag gråter ofta. Kenzaburo Oe mixar myt, historia och biografi och jag påverkas känslomässigt av hans stil och på ett sätt jag trodde var omöjligt. Det är en krönikeskildring med upprepningar av ikoniska ord och uttryck som är obekanta för mig, och jag tror att det är med hjälp av nyfikenhet som han lockar mig in i skogen, den hemliga dalen, och den märkliga stammen som utvecklades där. Det är kanske en berättelse om en förfluten tid, men hans arkaiska skildring av jättefierade galningar utan moral, så som vi känner moralen idag, skapar tankar kring vad som är rätt, och vad som är fel. När tiden skildras som en gränslös enhet i det mytiska, historiska, och personliga, sker något i mitt huvud. Var vi som människosläkte gick fel är ointressant, utan det handlar om att skaka om burken vi lever i, och börja om från början.
Keef Hartley Band - Too Much Thinking
Traffic - Something To make Us All Happy, live at Fillmore East 1970
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar