Handen som föder

 Det händer mycket sorgliga saker på nyhetsfronten och emellanåt tycker jag att allt det goda gällande miljö och klimatet under pandemins inledning inte bara har mattats av, utan nu går i en helt motsatt riktning. De enda positiva rapporterna handlar om börsnoteringar. Eftersom ingen vill notera sammanhangen mellan konsumtion och klimat på Schibsted blir förstås summa, summarum. Jag hittade till Ekonomibyrån en bit in mot mitten av pandemin och har nu sett alla avsnitt, som skapades veckovis och med för tiden rykande färska inslag. För en historiker är det extra kul att se hur prognoser och utfall har stått sig, så kanske det går att se om igen om ett år.

Nu regnar det. Jag är gladare igen, och igår fick jag ork att göra en anmälan hos vårdcentralen via 1177. Inga rubriker passade, inga telefonnummer finns, det är omöjligt att anmäla komplicerade frågor. Ja, alla som har behövt ta kontakt med sjukvården vet hur det är ställt, och börsen fröjdar sig. Här har jag svårt att se att det kommer att bli en förbättring. Jag får vara glad över att mina ångestkramper bara kommer ibland. Kvinnorelaterade sjukdomar, som stress och utmattning, avvisas som påhittade, det är påtagligt när man måste söka, för symptom måste knytas till muskler och vävnader, och helst ska du redan vara inne i systemet. Corona ger klirr. Det är också tydligt. 

Men det regnar äntligen, och jag har planterat luktpion, honungsros, rosenbräcka och två tuvor backtimjan där de gula tuvmyrorna bor. Kanske att jag ändå ser en framtid här, med svingande blåvingar och en vildvuxen honungsros på det gamla stormvräkta äppelträdet, doftande blommor och rika torrängar. Ute i markerna blommar täta bestånd av vitsippor som leder blicken djupt och skingrar förvirringen och mörkret. En respit för en romantiker. 

 

Jag läste igår att städerna urholkas, och särskilt London, som blir som en sockermunk med hål i. Där har bostadspriserna sjunkit upp emot 40%, står det. Mellan raderna läser jag att de rika blir allt färre och förmögnare, och skaffar sig större bostäder utan anknytning till kontor. Mellan raderna läser jag att affärerna blomstrar i de mindre kranskommunerna, där servicen ännu har råd att bo. För visst är det bra att hyrorna sjunker, men jämfört med sjuksköterskornas, sophämtarnas, och lärarnas löner är det en kamp med klart utfall. Mellan raderna syns det, tydligt, vilka som egentligen när, och vilka som verkligen tär, men det är inget som skrivs. Man får inte bita handen som föder. Det är vad som står. 

Snart kommer göken. 

Och näktergalen!

 

Tim Buckley - Make It Right

The Feelies - Slipping (Into Something)
 

 Jag läser Vi for upp med mor, av Karin Smirnoff