 |
| Tyra Kleen |
Inte ett moln på himlen, men turen till utebadet går via vindlande småvägar genom skuggig skog och buskagelummiga hagar. Vid Wessmantorp håller en grävmaskinist på att lägga kabel och tre män i gula jackor står och diskuterar något i dammet. De ser glada ut, vi vinkar. Raksträckan mellan Spången och Ljungbyhed är en cykelbana utan skuggpartier, jag brukar ta omvägen genom bostadskvarteren och småvägarna istället. En man vattnar odlingarna, i övrigt är det folktomt och öde, och när jag passerar de vackra gamla träkåkarna intill Rönne å slår det mig att det faktiskt bara är juni och att flertalet inte har gått på semester än.
Nästan alla krokar i den nymålade omklädningshallen är fullhängda av tunna sommarkläder, och vid duscharna får man vänta på sin tur. Musik och skratt hörs från gästerna utanför och brummet från en maskin som renoverar tennisbanorna. Jag stiger ut, dörren är rätt så tung så två små barn i brokiga baddräkter passar på att smita under armen. Här ute äter man glass och dricker kaffe, solar och vilar sig. Det är här alla lediga är, naturligtvis! Jag passerar några bekanta som har tagit sig dit efter arbetet, och mött upp med gamla kollegor och delar av släkten. Det blir några små ord om vädret och värmen innan jag rundar barnbassängen, en badvakt ropar åt några barn med flytleksaker som har förlupit sig in i motionsbanan. Fortfarande inte ett moln på himlen. I vattnet är det svalt och några vindpustar piskar upp små fina vattenkaskader i ansiktet och gör så att det känns som om jag forsar fram.
Vid plantskolan och skogen utanför Wessmantorp är det nedförsbacke, annars känns vägen som en räcka mindre uppförsbackar, så jag tar det lugnt. Än står solen högt och jag vill inte bli svettig. Exakt två timmar tar rundan sen står jag åter i det svala köket och fixar middag. Smörstekt mangold som en god vän kom förbi med blir tillsammans resterna från räkpastan en riktigt god rätt. Jag dricker mig otörstig med hjälp av massor av vatten med frysta bär i. Sitter i köksdörren, på golvet, och ser några turister passera. Läser litet, och lyssnar på musik och efter några bitar bitter mörkchoklad drar jag igen dörrarna för myggen. Klockan är nu halv elva och mörkret har lägrat sig. Än är det så varmt att jag måste kasta av mig täcket i sömnen, i drömmen bor jag i tropikerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar