Jag tänker på midsommarafton, och på hur det känns att vara ensam och rannsakad i ett hav av oliktänkare. Nu brukar jag i.o.f.s få klä skott för den dumme idealisten i dessa sammankomster, och även om jag har tröttnat på den rollen har jag ändå tyckt att det ligger något fint i att träffas och umgås som vänner över partigränserna. Jag har stått ut med det fåtal plumpheter som kommer framåt småtimmarna, hittills har det förhållit sig så och det har alltid gått att skratta bort. Ondska begränsar sig som bekant inte till höger eller vänsterpolitik, utan finns i alla läger, och särskilt där fundamentalism florerar. Fundamentalister finns överallt, jag har personligen mött dem i båda läger; vänsterpartister som anser att man inte kan umgås med oliktänkare, och högerpartister som anser att vänsterpartister är parasiter. Det har pekats finger, och med hela handen. Det gemensamma i attityden att du har fel och jag har rätt är att det hittills alltid har varit män som har stadfäst de tankebanorna. Hur enkelt vore det inte att haka på där, och skylla alla sverigedemokrater för all världens ondska, men så fungerar det naturligtvis inte. Hade jag tänkt på så vis hade det varit lika snarstucket och ondskefullt och benäget att dra förhastade slutsatser som det som jag anklagar min motsats för. Så jag har valt att fortsätta gå på midsommarfest, som en i gänget. Men i år hände något som fick mig att omvärdera det beslutet. Kanske det beror på att det är valår, men jag ser hur radikaliserat samtalsklimatet har blivit och i sådana sällskap måste man vara väldigt försiktig.
Ibland måste en ändå dra gränser för vad en tål.
Min gräns är sedan länge passerad vid judeskämt och då folkslag används i pejorativt och förklenande syfte. Jag har väldigt svårt att hålla käft om någon drar fram bilder på "skäggbarn" och kallar åsikter för fakta och brölar om ordning och hårdare tag. Jag avskyr när människor i blint raseri och med höjd näve skriker så att fradgan sprutar att jag ska respektera deras åsikter, och låta dem tala till punkt, för att jag är subba och inte vet vad jag talar om när jag talar om våldsstatistik och övergrepp mot kvinnor. Då har mitt tålamod sedan länge tagit slut.
Under söndagen drog jag till Hallands Väderö med en vän för att läka. Låt gå för att jag kan tyckas vara bakåtsträvare för att jag älskar en miljö som ser exakt likadan ut som då jag satte mina små fyraåriga fötter på ön för första gången. Jag vill vila i den naiva villfarelsen att det finns en plats i Sverige där alla är goda, glada och vänliga. Och sedan vill jag somna i den galna illusionen att jag inte är ensam om att tycka att Sverige förtjänar bättre än ett öde i rasisters och hatares händer. Jag vill ju bara få ha trevligt, en liten kort sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar