Relaterar

Julia Peirone

Söndagspromenaden genom ravinen bjöd inte på några stora överraskningar, däremot har träden nu fällt alla löv och porlet i bäcken kan därför höras genom det kala grenverket, och fortplantar sig nästan ända upp till Kopparhatten. Jag gillar hösten, ja, jag gillar egentligen alla årstider, men på hösten är det lättare att acceptera gråväderslocket än under sommaren. 

A propos väder, ja, så har jag varit i Göteborg och träffat Fille. Man hinner med en hel del under helgen, särskilt om man reser bort redan på fredagen. Resan kunde faktiskt ha slutat med katastrof, för vid kontrollen uppdagades att biljetten var ställd till dagen innan, så min resa var ogiltig. Detta förklarade alltså "dubbelbokningen" av sittplatsen, och jag fick vara god att skaffa mig en ny biljett. Nu är det ju på det lilla viset, att SJ enbart godtar biljetter inköpta på nätet, och med en trött smartmobil utan täckning gick det inte att beställa en ny. Det tog ca 45 minuter innan jag fick kontakt med P som var i Rom, via SMS, och då jag hade fått ett nytt bokningsnummer hade vi passerat Halmstad och var på väg mot slutstationen. Därför, när det nu visade sig att inte heller den nya biljetten var giltig, eftersom den var ställd i köparens namn, och på ett annat bolag (!), så hann jag inte bli alldeles förstörd när jag bötfälldes på vite 1200 SEK för försumligheten. Jag insåg att man inte kunde slänga av mig, men tanken på att ett litet felklick kunde kosta mig halva månadens matkapital fick mig att tappa all ansiktsfärg. Jag måste ha sett erbarmlig ut, för konduktrisen drog faktiskt tillbaka kravet med en lakonisk uppmaning om att ge köparen (tillika min räddare i nöden) en reprimand. Jodå, i bataljen teknik/människa är man inte mycket värd, det finns alltid något högre att skylla på, och i sådana lägen är en vänlig konduktör en sann hjälte. Du förstår, sådant som har att göra med val och ställningstaganden är jobbiga saker för en trött hjärna. Jag avskyr därför verkligen att boka biljetter via nätet... och endera dagen skulle det ju hända, frågan var bara när!

sol i Götet

Men... (det lilla ordet som markerar att det som skrevs före inte är något annat än en parentes) Jag fick en jättetrevlig vistelse i Götet. Fredagskvällen inleddes med middag på indiskt hak och kröntes av en kanonvacker konsert med Amanda Werne på Draken, vars återgivning av Leonard Cohen gav både ståpäls och rysningar. Vi satt på första raden och kunde verkligen relatera till tolkningarna, som i hennes tappning gav de annars lätt gubbsjuka raderna nytt liv. Och på hemvägen var vi så uppfyllda av känslan, att det kalla regnet som skvalade och rann längs ryggraden och droppade ner i skorna inte bekom oss det minsta, utan istället fick oss att gapskratta hela vägen hem. Efter en kopp te och julchoklad från Bräutigams bäddade jag ner mig i soffan och seglade bort i ljuvt romantiska drömmar. För det är sådant som bra musik och riktigt goda vänner kan göra med mig.

Slottsskogen

På lördagen vaknade vi tidigt, för F skulle på tävling, och jag skulle få hela resterande dagen för mig själv. Eftersom jag nu saknade hembiljett låg tiden därför helt i mina händer. Kunde det bli bättre? Och pengar det har jag ju, redan nästa månad.
Solen sken, människor var glada, kaffet på Antikhallarna smakade underbart och när jag kom till Götaplatsen, efter en omväg genom Slottsskogen, påmindes jag om två viktiga utställningar på Konstmuseet som jag närapå hade glömt, och som nu formligen låg för mina fötter. Efter två timmar var jag till bredden uppfylld av bra konstsamlingar och fantastiskt fotografi av två av samtidens bästa fotografer.

Dijkstra

Hasselbladpristagaren Rineke Dijkstra och Julia Peirone är två fotografer som har ett respektfullt och medkännande sätt att närma sig sina objekt, något som är väldigt typiskt för kvinnliga fotografer. Båda registrerar ytterst små, subtila rörelser som får betraktaren att förstå personernas tankar och känslor, och båda går filmiskt tillväga, ofta genom sekvenstagningar. Dijkstra som har följt ett par kvinnor under ett antal år, har gjort porträtt som liknar filmstills, men även film av flickor i sina favoritmiljöer. Peirone gestaltar unga kvinnors självbild med avstamp från samtidens teknikbaserade, ofta manliga perspektiv. Bildsviterna och filmerna som oftast handlar om sex, skam och utsatthet är aldrig utan inkännande värme. Kanske är det i de refuserade bilderna från selfietagningarna som hon är som allra bäst, eftersom vi här hamnar i den så svårgripbara skärningspunkten mellan humor och allvar, precis som i livet själv.

Peirone

Violeta Parra - Gracias a la vida
Mercedes Sosa - Gracias a la vida