I ett förhållande är man vanligtvis två, inte sant? Två personer som vill bära upp och hjälpa varandra att må väl. Två som tillsammans (detta magiska ord) har allt att vinna på att relationen ska bli behaglig, samarbetar genom det som Zygmunt Bauman kallat för närhetsprincipen. Närhet ger trygghet, tillit, omtanke och ansvar. Ponera att relationen istället går ut på att två singlar, som var och en på sitt håll och utifrån sina särskilt utmejslade premisser och möjligheter, försöker bära upp ansvaret för den gemensamma tryggheten genom på förhand fastställda krav på mys, är det då inte enklare att vara singel? Mitt svar är busenkelt.
En gång i tiden var vi fyra vänner som dyrt och heligt lovade varandra att aldrig gå in i en relation om den enbart handlade om att vara till lags och duka upp smörgåsbord inför den andres ankomst. Jag tänker fortfarande mycket på den pakten och vet att vi var något på spåret. Med åldern har jag funnit att män som har korsat min väg har blivit alltmer inriktade på att må väl, och mindre på att ge väl. Jag ser det i näringslivet, yrkeslivet, nöjeslivet och, såklart även i kärlekslivet. Det handlar om samma generation. Måhända kan det bero på åldern, att människor kanske med tiden blir alltmer desperata. Måhända är det så enkelt att de som är kvar på köttmarknaden är idioter. Måhända att vi måste ha tur, måhända är det vad många skulle kalla för karma, men en sak är jag säker på; ju mer en människa äger, dess mer vill hon ha. Om man ser på ett förhållande som på en investering blir konsekvensen att man försöker få ut så många personliga fördelar av sin input som möjligt. Pakten har blivit en ekonomisk maktbalans och snart dör den av sig själv, allt enligt termodynamikens andra huvudsats.
Är det så konstigt att Sverige idag ser allt fler ensamhushåll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar