Idag har jag vandrat under en rokokohimmel målad av Tiepolo. Första trevande dagarna ute har jag förärats ett vackert snötäcke och ljuset ger kraft åt tankarna. Jag tar stigen förbi kanotuppdraget vid Rönne å där kossorna brukar beta om sommaren. Idag är deltat till största delen dolt under ett lätt snötäcke och vattnet täcker större delen av strandängen som brukar vara tältplats. Vattenspeglingarna ger liv åt de döda alarna och jag sneglar litet mot kröken där kniporna och krickorna brukar synas, men det är alldeles tyst. Eftersom jag tog de låga snöskorna undviker jag de mer uppenbara vattenansamlingarna och korsar sedan ängen och tar vägen mot amerikahuset. Vägen har nyss plogats och det är grova märken efter traktordäcken på vägkanterna, även den lilla stigen mot grannens torp är nyligen uppkörd, men kylan lagar så att leran inte blöder genom snötäcket och därför är skönheten intakt.
Bergfinkar på nära håll, lågtsniffande sol. Jag skrämmer upp en fasantupp som flyger tätt utmed sommarens fällda lövkronor över torpets vattensjuka sänka, tills den landar tungt bakom ett ungt ekbestånd. Jag hinner tänka England 1790, Wordsworth, Keats och Coleridge, Gainsborough, Constable, Turner...
Det blir ett par bilder till med mobilen och uppe från krönet vid Svältebacken kan jag genom ekarna och bak stengärdet se på när kvällskölden skapar dimbankar över dammarna bak holländarnas gård. Den frysta fukten gör det annars prosaiska landskapet magnifikt och storslaget.
Hemma har dimman även svept in min nordäng, vars mjuka kullar nu badar i ett skirt rosa ljus och jag bannar mig för att jag lämnade storkameran inomhus. Katten möter mig utanför och tillsammans går vi tillbaka in i stugvärmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar