söndag 5 november 2017

lovlig


 Så har ett höstlov passerat och tösen har blivit ordentligt förkyld. Ordningen återställd. Däremellan har vi hunnit med en mängd saker och rest och träffat vänner och bekanta. Halva veckan var tösen hos sin Dalslandsfamilj och då har jag arbetat. Fem kubik ved har staplats, hängrännor och tak har rensats från mossa, det har täckts över jordgubbar och krattats löv, humle, bräken och nässelsnår har skurits ner och så har jag haft besök och varit på vift. Full rulle, alltså. Det bästa av allt är att jag har kunnat sova hela nätterna, men receptet är enkelt: att undvika ställa klockan.





Idag på sista dagen av frihet drog jag till Wanås. Dagen till ära föll ett stilla regn som smattrade fint mot det gula lövtäcket och skapade ringar på vattenspeglarna. Jag tog yttervarvet längs Jenny Holzers mur, korsade över och gick i stjärnform och upptäckte därför många nya verk som jag hittills hade missat. När regnet faller blir färgerna starkare, reflexer och nya rum uppstår, och på så vis ser verken helt annorlunda ut än i solsken. Idag föll ett ytterst anspråkslöst regn och temperaturen var mild för årstiden, så på två timmar hann jag se lejonparten av skulpturparken utan att bli nerkyld.



Jag genomkorsar skogen och ser nya rum, överraskande verk och häpnar ofta över kontrasterna mellan omgivningarna eller hur väl de smälter in i naturen. Ibland hörs rösterna från verken av Marianne Lindberg de Geer och Robert Wilson, eller från barn som klättrar och jagar, gungar och smyger. Det är som om min hjärna fylldes av andras energier. Ja, att vandra här är verkligen som att göra en andlig resa, jag blir liksom uppfylld av allt högt. Här känner jag vördnad, glädje, skönhet, mening, klokskap och eftertanke, men även lek och bus.



Jag tycker så oerhört mycket om Wanås, och kanske är det särskilt för att utbudet skiftar lagom mycket mellan gångerna jag besöker stället. Min hjärna hinner ta in, registrera och bearbeta allt under tiden jag vandrar från ett verk till nästa. Att gå här är som en skattletning, man måste nämligen leta efter konsten eftersom varje verk har ett eget specifikt och anpassat rum. Den vackra gamla parken av i huvudsak hundraåriga avenbokar har åtskilliga dammar och vattendrag som skickar ljudkulisser och speglar. Dessa naturhinder avgör din framfart, plötsligt skymtar något och du tar en ny väg, så hörs ett ljud och av nyfikenhet vänder du plötsligt helt om och tar en annan tur. Överallt blir du överraskad av hur klurigt och lekfullt, barnsligt utlagt och planerat stället är, och för varje år blir det allt underbarare och underligare. Skulpturparken tycks leva ett eget liv och jag dras in och slukas av dess magiska charm och låter mig beredvilligt förföras.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar