tisdag 31 oktober 2017

skabrös


Man skulle kunna säga att jag har varit riktigt naiv i mina dar. Rest ensam har jag gjort, till storstäder som Paris och Rom, Venedig och Amsterdam, och sett tågstationer ur alla möjliga vinklar och vrår. Året jag bodde i Paris följde jag, efter en sen natt på lokal, med ett gäng libaneser i deras lilla bil. Metron hade slutat gå och det var lång väg till mitt lilla vindsrum på 16 arrondisementet. Jag minns att det kändes en smula kymigt när de pratade sinsemellan och jag inte kunde förstå vad de sa, men jag sa till och de respekterade det. Jag kom hem helskinnad efter en runda runt Paris innerstad i nattljus, tackade och tog farväl och sen såg jag dem aldrig mer. Åtskilliga gånger reste jag ut till universitetsområdet i La Defense på universitetsfester, och delade svarttaxi tillbaka igen med okända individer. På tåget till Rom slog jag mig i slang med en romare som ville visa mig stan, jag följde med honom upp på det tomma arkitektkontoret och därefter gick vi en lång runda som avslutades med en middag med rött vin på kvällen. En annan gång följde jag med ett franskt par på resa runt hela västra Frankrike, från Paris till Marseille. Vi träffades på gatan, språkades kort och därefter följde jag med i deras bil och fick se platser och träffa människor jag annars bara hade kunnat drömma om. Under tre veckor delade vi på allt, och då mindre än en vecka av min interrailperiod återstod blev jag erbjuden en delägarplats på deras företag på Corsica, men avböjde. En gång, då jag var på genomresa och hade några timmar kvar innan tåget gick från Paris, blev jag uppraggad av en amerikansk konststudent på Hard Rock Café och vi började prata. Vi fortsatte att prata hela vägen hem till hans lilla lya, han visade mig sin konst, det blev hångel, och så, när det blev tid för avgång, skjutsade han mig till stationen och tog avsked. Vi har aldrig setts igen. Ett annat år träffade jag fyra glada irländare i Paris, och efter att ha visat dem stan följde jag med dem till London och fick bo hos dem i förorten. Namnet på förorten minns jag inte, men killen jag delade rum med håller jag fortfarande kontakten med. Jag har arbetat som enda kvinnlig anställd svetsare på två företag under fyra år, och kan bara minnas en gång då jag blivit utsatt för något som kan ses som ett sexrelaterat påhopp. Efter att ha tagit upp det med min chef var det snabbt utagerat, och han som hade lagt porrtidningen på min toalett fick skämmas inför sina vänner. Det hände aldrig något sådant igen, killarna på golvet var alldeles för rädda om mig.

Jag har klarat mig bra, trots allt. Kanske för att jag är mörkhårig, eller haft en rak och stolt rygg och tvärsäker hållning, eller sett anständig ut - om nu det skulle ha med saken att göra. Mest tror jag att mycket har handlat om att de människor jag har mött har varit trygga i sina identiteter. Det verkar nästan som om de som vacklar i tron på sin egenställning, eller sin identitet; må det vara av sexuell, nationell, eller könslig karaktär - har ett behov av att göra sig gällande. Osäkerhet gör att människor blir rädda och farliga. Mormor brukade säga att små människor är som små hundar; de måste hävda sig till varje pris och bits därför innan de tänker. Det ligger mycket i det.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar