torsdag 22 september 2016

Män i grupp

orsaken till debaclet
jag lämnar en tumultartad arbetsvecka bakom mig, där jag från första stund på tisdagens morgon möttes av en milt sagt tryckt stämning. Det visade sig att ett av mina personliga inlägg på fejsboook hade tagit skruv, och att min forne kollega på Bukowskis i Stockholm, nu ägare av auktionssiten Auctionet och det bolag som min egen chef betalar för en plats på nätet hos, har hört av sig utan min vetskap. Man vill att jag ska sluta göra illojala inlägg som smutskastar deras företag.

Dagen innan jag börjat min arbetsvecka startar således ett verbalt krig, där jag utmålas som företagets spion. Min på förhand antagna illojalitet används som slagrä och verktyg i ett illavarslande scenario, med mytbildning och lögner som ingredienser. Jag har då jag anländer inte en chans att rentvå mig eller förklara vad inlägget handlar om för när jag är på plan står det redan klart; jag är skyldig och oavsett vad jag säger ska jag bara lyda. I mina öron låter det som ett hot, och när jag frågar får jag återkommande och repetitivt samma svar: det är olämpligt. Vi i styrelsen tycker att detta är olämpligt. Med "styrelsen" avses han själv, hans odåga till son och hans fru, som jag ännu aldrig har träffat.

Min chef är en svag punkt i en svag länk, han har redan visat hur han kan sparka nedåt, så där är jag inte alls förvånad. För tre månader sedan slutade en kvinnlig kollega efter åtskilliga av hans angrepp, som var av såväl fysiska som psykiska slag. Hon blev upprepade gånger anklagad för stölder och sabotage och fick vid ett tillfälle själv bekosta ett sjukbesök efter att ha skadat sig allvarligt vid matthanteringen, och hon fick sy tre stygn. Idag är hon så knäckt, att när en annan kollega ringde henne och ville ursäkta sig, lade hon på luren i antagandet att hon åter var ansatt av häcklande kollegor. Till saken hör att hon var anställd som resurs, och lönen betalades till 80% av arbetsförmedlingen. Tidigare hade hon varit journalist, men gått in i väggen.

Ägaren av Auctionet som alltså tillika varit min forne kollega från Bukowskis i Stockholm, verkar rädd och går till attack. Varför? Kan det ha att göra med hur han har blivit fostrad av pennalismen och den hierarkiska manlighetsnormen där som anser att namn går före rätt, kanske han varit bidragande orsaken till att jag slutligen gick in i väggen för tio år sedan. Jag låter det hänga, det har ändå gått några år. Och vad är det som gör att de övriga kollegorna på min arbetsplats inte ifrågasätter varför man tar upp debatten i min frånvaro, utan glatt sväljer betet och gärna går upp i falsett med ordval som jag helst inte skulle vilja använda här på bloggen. Mina kollegor - varav en har fått korgen, nobben, och blivit ifrågasatt av undertecknad - består till 80 % av vuxna medelålders män. En av oss är kvinna, men hon spelar glad och tacksam och blundar hellre.

Är svaret så simpelt: Kvinnor ska underordna sig, le, vara snälla och helst inte avslöja att de tänker. Är logiken så entydig: Kvinnor är bräckliga, och om de inte det redan är knäckta, ska man se till att de blir det.
Är svaret sålunda: Kvinnor som är starka, klarar sig själv och reder sig ekonomiskt på egen hand är häxor.

Jag har arbetat som ensam kvinna på ett verkstadsgolv under tre år, och har aldrig behövt ställa mig sådana frågor förrän nu.

Serviceyrken är och förblir arbetsplatser där människor undervärderas och kritiseras ovanifrån. Personalen är som brickor i ett spel där regeln heter Konkurrens. Samarbete, det är när man lyder utan att blinka. I en sådan organisation ryms vare sig förnyelse, uppfinningar eller genidrag, utan här straffas den som visar sig ha ett samvete.

Nu undrar du förstås vad det var som tände gnistan, så här kommer därför det inlägg jag skrev på min personliga feed på fejan.

"köpte en bricka på auktion i veckan och skall nu få den hemskickad. Leveransen sker med Schenker och uppgår till samma belopp som brickans slutpris, vilket känns ganska orimligt. Nu är visserligen brickan ett litet fynd men inte dess mindre en enkel sak att skicka eftersom den varken är skör eller ovärderlig. Om jag går in på Postnords sida, vilket jag naturligtvis gör, och kollar upp brevförsändelser upp till 1000 g kan jag snart läsa att en sådan försändelse inte skulle kosta mer än 53 spänn och jag kunde få den i brevlådan. Varför ska jag acceptera en lastbilsleverans utöver postens, som inte bara är dyr utan även frestar på miljön?" 

Den forne kollegan som jag hade taggat och önskade svar från, valde att tilltala mig som professionell - inte som den anonyme köpare jag skrivit inlägget som. Har han svårt att förstå nyanser, eller finns det en orsak till ivern att till varje pris trycka in företagslogotypen i diskussionen? Notera gärna att jag inte har skrivit ut något företagsnamn mer än transportörerna. Den forne kollegans svar, som bestod av ett inklippt nonsenssvar från hemsidan med tydliga logotyper och länkar, samt en lång harang om hur auktionsbranschen måste följa med sin tid - är nu borttagna, liksom taggen med hans namn, men den oredigerade texten står kvar. Tilläggas bör att inköpsstället inte var Auctionet utan Dalarnas auktionsbyrå som jag vid det laget redan hade varit i kontakt med.


Det är torsdag och jag är ledig, solen skiner och jag har skjutsat tösen till en arbetsplats där sådana tankar verkar miltals från verkligheten. Jag är verkligen glad över att jag har kunnat visa henne att det finns arbetsplatser där kvinnor värderas för sina meriter och där tid och arbete mäts i prestation kontra förväntan. När ett arbete är utfört kan man gå hem, oavsett om klockan är en timme före utmätt tid. En arbetsplats som präglas av ömsesidig respekt och tillit är likt en familj en god plats, och åtnjuter naturligtvis även spontan lojalitet. För lojalitet ska komma från alla led, lojalitet är något som måste förtjänas.
Och då jag kör vägen mellan Forestad och Perstorp, förbi alla de vackra stengärdena och beteshagarna runt Sorrödsjöarna, får jag plötsligt se en av alla de vackra ormvråkarna som kryssar till synes bekymersfritt mellan trädroppar och husgavlar, och jag tänker som jag så ofta gör när jag tittar på fåglarna här nedifrån... att de måste tycka att vi människor måste vara korkade och trista djur som väljer att sitta inklämda i små plåtlådor, begränsade av vägar och ljusslingor, när det finns så mycket annat och mycket vackrare att se.

Vi omges av så mycket frihet och skönhet, för oss svenskar är det bara att välja synvinkel. Varför gör vi det då inte?


About "Memory Hacking" and how to Plant False Memories in Persons Minds
Hotade kulturutövare ofta dubbelt utsatta

2 kommentarer:

  1. För helvete... :/

    En av mina tidigare relationer. Allt det starka, udda, självständiga hos mig, som han sa sig finna så attraktivt i början förvandlades också, i hans hjärna, till allt det hotande och farliga som också blev slutet på förhållandet... "Häxa" var ett milt uttryck, i sammanhanget...

    Gott att höra att tösen funnit sig en god plats att praktisera på! Det är hopp om'at! :)

    SvaraRadera
  2. att behöva "ligga lågt" är något som har blivit mig allt mer uppenbart med åren. Nu senast fick jag rådet av en manlig god vän, i all välmening. Fast ändå. Skulle man behöva säga detsamma till en manlig kollega/vän/partner? probably not.

    Jag som hade sådana höga förhoppningar på män i min egen generation, vad hände? möjligen att det handlar om "varannan-regeln" och att tösens generation blir vår motsats? Mina föräldrars generation kämpade mot förtryck, min egen befinner sig i stormens öga... kanske hennes generation kommer stå upp för sådant vi idag reagerar mot. Jag hoppas verkligen.

    SvaraRadera