Stress är subtilt, det handlar mindre om vad man gör, och mer om vad man har för inställning inför göromålen. Tankar på hur jag ska bete mig i olika situationer, vad jag ska säga vid ett bankbyte, hur jag ska ta reda på information och vilka jämförelser jag måste ta i beaktande, vad jag ska ha på mig under arbetsdagen för att sända rätt signaler till kunderna eller kollegorna, hur jag ska få ihop inköp av mjölk utan att den surnar i värmen. Det är alla de inre planerna som sänker min vardag, inte hur jag får dem att bli realitet, och när jag inte har hunnit göra det jag har planerat förebrår jag mig själv. Jag är kass på att ge mig själv beröm, försöker i text men misslyckas i realiteten.
Jag flänger rundor på min lediga tid, sitter nästan aldrig still, att gå på toaletten innebär att jag samtidigt får med mig tvätt in och ut, sätter på en maskin, plockar med mig grytan som stått på farstun, in i kylen, plockar upp saker som ligger på soffan, ut igen och hittar ogräs som jag börjar pilla med, tills jag kommer tillbaka till trappan, där jag hittar kaffet som har svalnat. Sätter mig ner, tar fram datorn och börjar skriva. Mina tankar står aldrig still, det är som en tornado här inne.
Min livskampanj - visa att lathet och laid-backness och ett ideal som jag har satt i motsats till duktighetsivern - är kanske en av dessa duktighetssymptom, för kanske, innerst inne, är det jag mest borde bearbeta inte samhällskraven, utan de inre kraven. Mig själv. Duktigheten som sitter som en gifttagg i märgen går kanske inte att operera bort utan stora personlighetsförluster. Är jag verkligen beredd på att förlora min duktiga, präktiga tvilling, som viskar måsten i ena örat och som tycker att prydlighet och renhet är en dygd?
Ibland skulle jag verkligen behöva en god vän som sitter framför mig, och som med lugnande röst och stadig blick säger:
-du, det tar vi i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar