kärlekens samtal i praktiken

Känslor påverkar likt kryptonit, särskilt andras känslor. Bland det värsta man kan tackla är kärleksbetygelser, för hur gör man när känslorna inte delas, spontant? Ska man avvärja dem med ett leende eller försöka ta det på allvar? Hur man än gör så förvirrar det, åt båda håll. Äkthet kommer av inkännande, när orden du får inte känns i mellangärdet är något fel, den grundkänslan måste ändå vara min sanningsgarant, även om den är luddig.

Du vill inte skada den relation ni har, eftersom det du verkligen behöver är en vän och förtrolig, och när du känner minsta krav ställd på dig blir du iskall och letar fel. Du blir misstänksam och gemen.

Jag vet att jag är skadad av tidigare erfarenheter, men jag vet också att jag har önskat tvåsamhet ibland, men jag vill kunna välja själv - eller åtminstone känna att jag är delaktig i valet. Jag vill inte känna mig utvald och utpekad eller antagen för att vara någon jag förmodligen inte är, aldrig har varit eller kommer att bli. Stukad, skadad och rädd. Feg.

Frihet; att slippa känna sig granskad, ägd och anpassad - krävs för att göra mig till en snäll, givmild, glad och älskvärd människa, och det är förmodligen för att en känner sig fri som en sänder ut signaler som kan misstolkas. Kvinnor ger. Män tar. Dessa satans bullshitparadoxer.

Jag önskar att livet vore enklare. Jag hoppas att min dotter slipper känna sig underlägsen någons starka känslor. För kryptonit försvagar. Det gör inte kärlek.

Nu ringer telefonen och jag hinner tänka: Ska jag svara?
En signal går fram och sedan är det tyst och jag vet. Det är starka känslor på andra sidan och när jag återvänder till soffan ser jag att jag har satt en ful, blöt kaffering mitt på omslaget av boken om Kärlekens samtal.

Each time you love, love as deeply as if it was forever

-Audre Lorde-


Daevid Allen - She
Madrugada - Majesty