söndag 3 april 2016

tankar kring ilska


Min kollega berättar att hen behöver bli riktigt förbannad ibland för att må bra. Jag skulle också vilja bli riktigt arg och flippa ut och slippa få dåligt samvete för det efteråt. Varför är det så svårt? eller kanske jag skulle vända på frågeställningen och säga att varför är det så att inte alla får dåligt samvete av att bli arga? Hur kommer det sig att en del av oss, oftast den manliga delen av den mänskliga populariteten, inte känner av samvetskval när de har blivit arga, utan tvärtom känner sig lättade och styrkta av ilskan? Är det medfött, eller är det inlärt? Kanske det är båda delar?

Samvete, (om jag googlar ordet) handlar om rättskänsla och är enligt definitionen delvis medfött och delvis inlärt. FN:s konvention bygger på samvetskänslor som kallas samvetsfrihet, ett ganska märkligt ord eftersom frihet är ett ord som i sin tur handlar om viljan, och möjligheten, att agera som man vill. I Pablo Escobars fall skulle definitionen frihet och samvetsfrihet vara av ett helt annat slag än i mitt. Visserligen går det att negera frihet som en avsaknad av något... som samvete, men frihet är även en en tillgång till något, som yttrandefrihet.

När samvetet sätter gränser som en känner av, är det då frihet? deterministiskt sett så nej, i en fatalistisk syn är frihet en illusion eftersom vi tvingas in i vissa konventioner för att kunna fungera i samhället, alltså är frihet både en rättighet och en skyldighet. Det är här vi kommer in på personlig integritet, ego eller altruism.

Graden av skyddad integritet är en politisk fråga som delar upp samhällsindividen i två fack - populärt kallat en högerfalang och en vänsterfalang. I det ena facket trängs människor med stor tilltro på samarbete och på människors inneboende och naturligt ärvda godhet, i det andra facket trängs människor som litar på gränser och begränsningar och vars tilltro på människan grundas på miljön. Alltså å ena sidan naturmänniskan i Rousseaus Idealstat, en socialistisk utopi - å andra sidan kulturmänniskan i John Lockes teorier kring Tabula rasa, en liberal utopi. Båda är i grunden europeiska samhällskonstruktioner, sprungna ur behoven av att definiera den tillväxtproblematik som föddes i städerna under den tidiga industrialismen, något vi bör hålla i minnet. Arv och miljö är en falsk dikotomi och kulturellt betingad, uppdelningen kommer från den grekiska antikens dagar och är alltså inte alls en syn som delas av hela världen - hur fint det än må låta ur ett FN-perspektiv. Att födas eller läras handlar om ett synsätt som har styrt vår syn på andra människor och resultatet har varit ett förblindat hat gentemot allt som vi inte har kunnat sortera in i Ordningen. Det är just i det hatet, den ilskan, som samvetet borde ha fått ta plats istället. Hade samvetet varit medfött skulle kolonialism, slavhandel eller knarkhandel inte funnits. Om samvetet vore inlärt skulle vi förstå att krut är något vi använder för att bygga samhällen av, inte för att döda med.


Kort och gott: Där den ena sidan tror på arv, tror den andra på miljö. Paradoxalt nog har den ena sidan dragit stor nytta av den andra för sina framgångar, medan den andra ser sin motsats som orsak för sin belägenhet. Fast å andra sidan ser människan inte ut så som politiken framställer oss. Och tur är väl det... Dikotomier är grafer, inte sanningar.

Så för att återknyta till frågan om ilska går det inte att ge svar annat än genom kulturella och etiska glasögon. För en kulturmarxistisk feminist är ändå svaret glasklart: uppfostran och tid. Kanske somliga en dag skulle slippa bli arga för att må bra... och ännu bättre: om vi en dag slapp bli utsatta för ilska skulle vi alla verkligen må bra.

Och så för att sätta punkt avslutar jag med en gammal god plattityd; Genom sig själv känner man andra.

ETC, Weronika Grzebalska - Kriget mot jämställdheten



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar