måndag 29 juni 2015

pathétique

sommaren fortsätter med sina sköna molltoner. I förrgår tog vi en cykeltur mellan regnskurarna till ett par närbelägna loppmarknader och fick med oss några kul fynd, detta trots att garderingen och försäkringen genom cykel och vår absolut minsta ryggsäck skulle förhindra inköp. Tack vare 2000-talet kan nu torpinnan ståta med en fungerande Beovision, teakmodell. Skitsnygg blev den och vilket lyft för vardagsrummet/biblioteket/matsalen om man jämför med hur det sett ut hittills; ful tjockTV på blåmålad drickaback. Det tar sig!

Ute på strecket hänger nu den sedan två dagar tvättade trasmattan som ska få ligga på tösens rum. Det torkar illa, och vädret passar inte heller för större trädgårdsplaner, så därför kändes det extra fiffigt med en resa i västerled, mot Köpenhamn. Jag har en gammal vän som spelar i Tivolis symfoniorkester och han har sedan sex år försökt att locka mig med på en av deras spelningar. Jag förstår inte varför det aldrig har fungerat tidigare, men nu tog jag mig i kragen och kontaktade exet för att inte hitta en till ursäkt...

På mindre än 2 timmar befinner vi oss mitt i ett ljuvligt, kontinentalt storstadsmyller, fullt av doft och färg och exotiska tungomål och trots att det är söndag kan vi prova kläder och lyssna på musik, dricka kaffe med wienerbröööd och dra några kalla danska emellan. Stan är underbar! jag bearbetar tösens förutfattade mening angående språket, eftersom jag tror att hon skulle trivas som student i Köpenhamn... jag skulle trivas att ha henne där. Jättemycket. Närheten, filosofin, konsten, naturen, folket (om man bortser från folket inom drätsel- och privatekonomi, för dem har jag inte mycket till övers) och allt som tilltalar sinnena, finns här. Inget känns fult, inte ens Vesterbro med sina stukade kvarter och människor. Bakom kulisserna vilar ett skönhetsråd som lever på en mycket lång tradition, uppbackade av ett närvarade konstnärligt intresserat hov, tillika ett folk som har tilltro till myndigheterna och tron på att konsten och lusten kan göra skillnad. En stark identitet. Allt känns oerhört långt från den svenska modellen som mer har handlat om konformism, tvång och tristess än tillåtelse, fantasi och skönhet.



Jag hade inte varit på Tivoli sedan T var mycket liten, har länge sett karuseller, sockervadd, restauranger och barer som påklistrade nöjen och fal verklighetsflykt - På femtio år har jag gått från att ha varit frisinnad liberal till elitistisk socialist, till ett mellanting. Jag vill kunna hantera ytterligheterna, se skönheten i det fria valet och fällorna i detsamma. Vi människor är enkla varelser, vi vill alla vandra genom livet och se mening med det, göra livet meningsfullt. Vi gör det på de vis vi klarar av, i enlighet med våra hjärtan och hjärnor. Varför finna fel?

Livsresan handlar om att tillskansa sig värden, hur vi tolkar detta beror på förutsättningar, epok och tur. Litet som att spela kort. Det krävs medel för att kunna konsumera och det jag har värjt mig från är hur människor lär sig hantera livet genom att betala, men hur skulle vi annars se på saken... oavsett om vi betalar genom arbete, tanke, skratt eller pengar så gör vi rätt för oss enligt den värdeskala som råder för tillfället. Och eftersom människor behöver glädjeämnen, vilka det än vara månde, och oavsett om det handlar om karuseller eller konserter, så kommer det alltid finnas två sidor av myntet.
De som skapar glädjeämnen och de som konsumerar dem. Men likt myntet, så krävs båda sidor för att erhålla helheten. Summan är densamma.

T och pennan som aldrig tiger still
Igår konsumerade jag. Karuseller, sockervadd, storstadsbrus, middag med utsikt och som kronan på verket den konsert som jag så länge har blivit ombedd att bevista; 74 mans samarbete gjorde Beethovens och Tchaikovskys mest ödesmättade symfonier rättvisa. Båda verken är skapade ur summan av djupaste ångest och glädje, både B och T var dödsmärkta vid tidpunkten för komponerandet och bara nio dagar innan sin död dirigerar Tchaikovsky sitt sista farväl av St Petersburgs publik, detta var i oktober 1893. I viljan att ge människor en skönhetsupplevelse och förmågan att se det vackra hos livets skuggsidor har vi idag fått två högromantiska verk som en gång fick kvinnor att svimma av lidelse och män att begå självmord av inlevelse.


Just nu läser jag Anneli Jordahls roman "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)". Romanen beskriver den hemliga, förbjudna kärleksförbindelsen mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen och jag påminns hur smärta och sötma kan skapa de vackraste toner, det vi kallar kärlek.

Om mindre än en timma simmar jag i utebadets varma vatten, under de envisa regnskyarna. Efter bastubelöningen ska jag leta reda på en tjock volym av Goethe. För vem bättre kan med ord skildra den förunderliga dubbelheten i människors känsloliv, förståelsen för sansad besatthet och kärleken till livet?

Kallt och varmt, högt och lågt, lidande och lidelse. Summan är konstant.


Beethovens ödessymfoni, hela 5:a symfonin
Tchaikovskys Pathétique, hela 6:e symfonin

6 kommentarer:

  1. Så härligt att bo så nära en riktigt fin storstad, ändå, och samtidigt mitt ute i klorofyllen!

    SvaraRadera
  2. det är faktiskt en av anledningarna till att vi överlever här ;) litet av båda världar...

    SvaraRadera
  3. Jag förstår det! Lite som att jag åtminstone har en bra järnvägsförbindelse tre minuters gångväg hemifrån... som kan ta mig vartsomhelst! Men... inte så nära som du!

    Förstår också att du vill plantera köpenhamnskärlek hos dottern. Som förälder kan en så små frön, vattna... göda och... så småningom kanske det blommar som man önskat. Eller så blir det inte alls som en tänkt, men gott ändå. ;)

    SvaraRadera
  4. haha! Jo, visst kan en lömskt påverka sina telningar, men det är egentligen inga problem här hemma eftersom T vet precis vad hon vill, av henne kommer det bli en fullfjädrad naturvetenskapare. Vet inte vad jag gjorde fel! ;)

    SvaraRadera
  5. Men så roligt, ändå! :D

    SvaraRadera
  6. ja. Jag är stolt som en tupp :)

    SvaraRadera