Spot on om du frågar mig.
Idag tycks mig alla stigmatiserade av någon form av dysfunktionalitet och så gott som alla människor jag möter utpekar sig som särskilt utanför, ledsna, behövande eller krävande i förhållande till andra omgivande människor.
Gränsdragningar som definierar särskildhet kan i sin värsta form maskeras till utanförskap. Definitionen sprids och formuleras via våra sociala fora genom dikter, bilder, musik och statusrader. När frågan inte längre handlar om att se på fenomenet utifrån (vem definierar utanförskapet) utan snarare behandlas inifrån (vi är missförstådda) liknar definitionen mer sekterism än något annat, eftersom den skapar en slags gemenskap utan insyn. I kampen mot urbaniseringens och kollektiviseringens konsekvenser och för att definiera sig som unik person har vi idag nått fram till den psykologiserade människan. Idag är det hippt att ha en bostavskombination, man tillhör en grupp som är lika stigmatiserad som de sekter som en gång hade för avsikt att särskilja sig för sin nationellt eller materialistiskt baserade tro. Gränser och gränsdragningar är till för att särskilja människor, inte för att ena eller för att vi vill känna oss betrodda. Tvärtom ser gränser till att hålla tankar kring identiteten tillräckligt snäv. Detta är identitetsskapandets kärna, att vara speciell och utvald, om så i negativ mening. Gränserna upprätthålls genom myter, precis på samma vis som religioner och nationer, ideologier, köns- och rastankar alltid har gjort. När gränser upprättas av rädsla för att inte tillhöra andra luktar det skunk men samtidigt är det enkelt att förstå. Vem orkar med att definiera sig själv idag, när samhället verkar kräva av oss att vi måste tillhöra redan på förhand konstruerade organisationer, klubbar, gemenskaper? Dessutom är det mycket enklare att tillhöra ett gäng än att ställa sig den obehagliga frågan: behövs gruppen och i så fall varför? vågar jag ställa mig utanför och vad definierar mig som person då?
Frågor kring identitet har alltid fascinerat mig.
What´s so Funny About Peace, Love and Understanding?
Spännande och intressant. Just nu (och sedan en tid tillbaka) flödar mitt FB-flöde över av artiklar och länkar och påskrivningslistor och fan och hans moster kring NPF-problematik... En kan inte skriva något utan att råka stöta sig med någon. :/
SvaraRaderaeller hur? jag är allt litet trött på alla lipsillar som kräver respekt för en definition som egentligen stämmer in på gemene man… ;)
SvaraRaderavisst har diagnosen hjälpt många människor att förstå saker som har hänt i livet och varför de inte passat in, men det kan i de flesta fall även bero på att livssituationen är uppskruvad som fan. Skolorna, arbetslivet ställer allt högre krav på individen och gränsen för vad som är Normalt har blivit snävare...
SvaraRadera