vid vägens slut

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

Kristian Gidlund

min egen pappa gick bort strax innan han skulle fylla 35, Kristian hann inte bli 30. Bland det sista han säger på en radioinspelning handlar om tankar kring dem som överlever honom. Hans föräldrar som blir av med sin minste son, om de som måste bli kvar med tankarna och sorgen, om att han aldrig fick leva för att själv få barn. Jag undrar om det inte är så ändå, att en människa som har fått stå ut med djupa kval blir en empatisk person med förmågan att se andras sorg, vid sidan av sin egen. Jag undrar om det är därför som morfar, trots sina umbäranden i sibiriskt fångläger, var en sådan tillitsfull och klok person och om det är därför min pappa tyckte det viktigaste man kunde ge sina barn var självaktning, respekt och kärlek. Jag undrar om en person som har sett nackdelen med livet och fått uppleva slutet, likt morfar som blev skenavrättad, pappa som dog under en operation och fick livet åter för ett tag, Kristian Gidlund som kände sitt slut, inser vikten i att visa kärlek. 

Tiden är för kort för att bråka och gnälla om småsaker, vara småsint och nedlåtande. Vi har bara ett känt liv, låt det inte bli en besvikelse. 

Jag avslutar med Tomas Bryttings ord från Tankar För Dagen idag att kärlek, respekt och demokrati ökar med slöseri. Det är materia som försvinner.

nej, jag lämnar sista ordet till Kristian
till mitt barn i drömmarna
Landet jag lämnar