en fis i rymden

det börjar bli kyligt, temperaturen har krupit ner under strecket. En övertydlig metafor för samhällsläget där ute, inte bara i Sverige. När jag lyssnade på radiointervjun av åldringar från det splittrade Korea, vars efterlängtade och utlovade familjeåterföring ställts in brast något inombords. Jag hör sjuka, längtande åldringar som genom ett trollslag inser att de aldrig kommer att få återse sina älskade släktingar i livet. Människor som blivit utlovade, fått hopp, planerat och vågat plocka upp minnena igen... berättelser om djupa kärlekar, barnsliga kiv, oro för att inte veta den andres status och aldrig komma att få veta. I sådana proportioner ter sig mina egna bekymmer likt en fis i rymden.

Jag eldar, katterna myser på pläden, radion surrar och jag har framtidsplaner. Och även om de inte går att lösa in, har jag åtminstone en chans på miljonen att åtgärda saken framöver. Jag har ännu tiden, geografin och möjligheten på min sida.