drömmar

jag har det bra jag, som har möjlighet att ägna tid åt att tänka och drömma. När jag har lämnat dottern vid bussen, tagit några disiga morgonbilder och satt mig vid datorn för att ladda upp dem medan radions P1 surrar bakom mig går jag igenom mina favoritbloggar och tänker på vad som måste göras framöver. Vintern kan komma, fönster är monterade och mattor täcker golven. Jag har dessutom för året införskaffat mig två härliga plädar som extra skydd mot drag och råhet och veden tycks vara torr nog för att tända utan att ta alldeles för mycket tid.

Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag tar mig tid att tänka och fundera, inte heller för att jag har en opraktisk utbildning som inte enkelt går att placera i fack. Humaniora anses vara något man får gratis, en hobby som inte genererar arbeten eller pengar. Ju mer jag tänker på saken desto ledsnare blir jag över hur samhället jag en gång litade blint på håller på att sortera ut alla de värden jag håller för goda. Mänsklighet och värme, respekt och medkänsla, likhet inför lagen och rätten till ett värdigt liv - ord som ekar tomma mot plastgolv och nötta betongväggar i Sveriges institutionella madrasstillvaro.

En god vän och granne som sedan länge har en hög befattning inom åldringsvården bekräftade mina farhågor ytterligare igår. Med skämskudde i hand hade han bevittnat sina egna anställda sous-chefer agera precis som förväntat. Efter planen, kalkylen, budgeten. När man anställer ekonomer och strateger i befattningar som skall hantera människor sker det som sker, människor blir betraktade som enheter, blir Brukare. Människor som en gång har haft drömmar, utbildat sig, hanterat andra människor, varit barn, blir plötsligt obrukbara förbrukare av ekonomiska resurser.

Denna fördelning av resurser, med tanken på att allt skall vara lönsamt och effektivt, har spritt sig in i människors medvetande likt ett gift. Jag har nyligen själv känt mig tvungen att avsluta en vänskap på grund av att personen jag en gång känt som en fritänkande själ visade sig vara lika ogint inställd till humanister som de politiker som ser till att de som arbetar skall belönas och de som inte arbetar skall bestraffas. Hur sedan omfördelningen ser ut, vilka som avgör vad som är lönsamt eller bra för samhället är en bisak- jag ser hur giftet sprider sig och känner att jag måste se till att detta får ett slut.

Även om vi inte arbetar som anställda eller har möjlighet att anställa och lyfta en lön har vi behov, känslor, minnen och drömmar, precis som vilken människa som helst.

Dreams