slacking

jo, jag försöker att samla ihop mig och fästa någon av de lösa trådarna jag är så bra på att spinna. Vi är alla bra på något, somliga har en förmåga att bearbeta och få saker gjorda genom att delegera och släppa på kontrollen, medan andra tror att de är oumbärliga och försöker att säkerställa sin egenart genom att hålla på med detaljer och fördjupa sig i dem. Jag tillhör kanske båda, men mest den andra sorten. Dilemmat är bara att i bristen på möjlighet att imponera eller övertyga andra, dalar självförtroendekapitalet och jag blir rädd för att fortsätta på något som jag tidigare trodde på, och istället för att tro på mig själv ger jag upp. Man kunde kalla det för en tillgång, att inse sina begränsningar, men jag är övertygad om att jag säkert hade haft ett stimulerande arbete idag, bara jag hade gjort som jag tänkte initialt. Nu sitter jag här med ett otal påbörjade tankeprojekt och förmår inte riktigt att mobilisera styrkan att påverka andra i den riktningen jag tror på.

Jag kan skylla på bristen av nätverk, men det stämmer inte. Jag kan skylla på ekonomisk oro men jag har haft ett år på mig! Jag kan skylla på att jag är ensamstående, men å andra sidan var det svårare med planeringen när jag hade fler att ta hänsyn till... nej, jag skyller på att jag har blivit en slacker och att jag trivs med det. Så enkelt är det. Och jag håller med Martin Kellerman. Man blir skönt lat av ett eget hem, en egen säng och möjligheten att kunna men inte behöva. En slacker, helt enkelt.


Men bara för att rentvå mig och slippa onda ögat måste jag tillägga att jag inte har något dåligt samvete, jag ligger inte någon eller samhället till last. Detta har arbetsförmedlingar och arbetslöshetskassor klargjort genom att tydliggöra min situation som "stora möjligheter att finna arbete i regionen". Jag får vare sig ekonomiskt stöd eller konstruktiva tips. De tre arbeten/vecka i genomsnitt - situationen för en kulturarbetare och humanist såg faktiskt väldigt lovande ut ett tag! var helt på eget initiativ. Snart barskrapad på mina egna tillgångar, och som hemmansägare utan bostadslån eller hyra kan jag se i stjärnorna efter bidrag. Men... min filosofi är som den alltid varit - med kryckor går du aldrig rakt. Skaffar man sig bidrag eller lån kommer man aldrig att vara helt säker på sin framtid, eller fri. Endera dagen har bestämmelserna eller reglerna ändrats och då står man där... jag är en slacker som förespråkar frihet i form av möjlighet att få existera utan att be om lov. Därför anser jag att Karthago borde förstöras. Fram för medborgarlön.

För på det viset kan jag fortsätta slacka och förkovra mig och mitt barn genom läsning och odling av natur och kultur. Istället för att vara någon till last som socialt utbränd odugling kommer jag en dag få ork till att visa att ställtiden jag använt kan komma samhället till del. Det finns så många fler värden än de monetära, så mycket mer som kan kallas livskvalitet, än strikt lönearbete, än en anställning, än att tillverka ytterligare något som kommer att läggas på hög eller anrikas i en fågelmage.