perspektivism

världen sedd ur Peter Doig ögon

Sedvanligt spabesök med tösen igår, först simma svalt, därefter riktigt hett duschvatten och som bonus alldeles ensamma i bastun. När vi byter om i omklädningsrummet kommer M in med sin ledsagare. M är förståndshandikappad och ser på världen som ett treårigt barn gör. Vi träffas här varje torsdag och nu känner hon igen oss och kan vara lugn. Ledsagaren går på toa och M står utanför och vill att hon ska komma, hon blir orolig av sådant hon inte ser, säger att hon ska komma NU och då öppnas dörren. - Har du satt in tampongen nu? några vrider sig litet generat, ingen tittar upp men alla ler. M ger perspektiv.

Nu regnar det igen och jag skyndar in med famnen full av ved. Det går inte att plocka in veden med hjälp av rullebören när det ösregnar, för då skulle den snart bli sjödränkt, utan jag får ta det i etapper mellan skurarna. En liten skärva blå himmel glimtar och solen orkar sticka ner två strålar, det blir genast varmt och ljust. Nej, nu kommer det hagel igen! Jag som dristade mig att byta däck igår, se vad jag har ställt till med. April 2016 går till historien som den med minst antal promenader, jag brukar inte vika för väder men vid skyfall under nollgradig temperatur vill jag helst kura inomhus. Säger som en kollega, att en fryser i benknotorna och skelett tar tid att värma upp.

under ett blommigt paraply

Tinar en bulle i vedspisen och har förberett kaffet. Rullar ihop mattorna och inväntar att skuren ska gå över innan jag bär ut dem på farstukvisten. Det är städdag och jag tar alltid en kaffe som belöning när jag är färdig. När solen glimtar in kan man tydligt se askdammet och jag tänker att det har blivit mycket sådant i lungorna på senaste tiden, och skyndar ut med mattorna. Här ute kvittrar fåglarna, det är som om det vore vår! jag bestämmer mig för det, och för att ta den där Gällabjerrundan strax, bannemej.

grönt är skönt

Luigi Ana Da Boys - Horror Suite
Edgar Broughton Band - Love In The Rain

April, april

vi har fått två underbara morgnar med sol på frostnupen gräsmatta och kaffe på trappen. I morse var vitsipporna jag plockade in åt tösen som fyllde år, djupfrysta. De tinade dock snart från värmen av kaminen. 24 april och fortfarande -5° om nätterna, snö och hagel på dagen och nästan inte ens musöron på björken är snudd på skandal, men så är man äldre och otåligare idag än för tjugo år sedan. Nej. En skulle bo i Norrland under sommaren och Italien under vintern för att maximera solintaget... det är svårt att vara mörkpigmenterad på nordliga breddgrader, tänker särskilt på alla stackars tvångsflyttade flyktingsatar. En ska alltid jämföra eländen, sådant är bra för själen sägs det.

Tösen har utvecklats till den bästa vännen och människobarnet jag har upplevt i mitt liv. Tack för att du valde mig för 15 år sedan stumpan, utan dig hade livet varit bra trist!

Ben Howard - She Treats Me Well

en prins är död

Prince, denne store lille man som förkroppsligade allt som heter kärlek, värme, närvaro och energi är borta. För som vi vet, är det inte storleken det hänger på.

Han var oemotståndlig. När jag följde med vännerna för att titta på Purple Rain på Klippans biograf var det motvilligt. Jag var rocker och U2-fan och skulle minsann inte ta in detta glittriga, överdådiga, underliga, men jag kapitulerade, totalt. Han var som jag.

Idag vet jag att Prince var en sann arvinge efter flower-power generationen, i honom svävade Hendrix ande, black power, resilience - och allt som har med njutning, kärlek, känslor, relationer och hormoner att göra ryms i hans musik. Hos Prince blandades kön, svett och tårar, ja alla kroppsvätskor, helt utan skam, band eller några som helst gränser. Prince visste att bara äkta glädje kan förändra oss människor, och han gav oss allt.

Tack för en vacker ungdom!

I Would Die For You

kärlekens samtal i praktiken

Känslor påverkar likt kryptonit, särskilt andras känslor. Bland det värsta man kan tackla är kärleksbetygelser, för hur gör man när känslorna inte delas, spontant? Ska man avvärja dem med ett leende eller försöka ta det på allvar? Hur man än gör så förvirrar det, åt båda håll. Äkthet kommer av inkännande, när orden du får inte känns i mellangärdet är något fel, den grundkänslan måste ändå vara min sanningsgarant, även om den är luddig.

Du vill inte skada den relation ni har, eftersom det du verkligen behöver är en vän och förtrolig, och när du känner minsta krav ställd på dig blir du iskall och letar fel. Du blir misstänksam och gemen.

Jag vet att jag är skadad av tidigare erfarenheter, men jag vet också att jag har önskat tvåsamhet ibland, men jag vill kunna välja själv - eller åtminstone känna att jag är delaktig i valet. Jag vill inte känna mig utvald och utpekad eller antagen för att vara någon jag förmodligen inte är, aldrig har varit eller kommer att bli. Stukad, skadad och rädd. Feg.

Frihet; att slippa känna sig granskad, ägd och anpassad - krävs för att göra mig till en snäll, givmild, glad och älskvärd människa, och det är förmodligen för att en känner sig fri som en sänder ut signaler som kan misstolkas. Kvinnor ger. Män tar. Dessa satans bullshitparadoxer.

Jag önskar att livet vore enklare. Jag hoppas att min dotter slipper känna sig underlägsen någons starka känslor. För kryptonit försvagar. Det gör inte kärlek.

Nu ringer telefonen och jag hinner tänka: Ska jag svara?
En signal går fram och sedan är det tyst och jag vet. Det är starka känslor på andra sidan och när jag återvänder till soffan ser jag att jag har satt en ful, blöt kaffering mitt på omslaget av boken om Kärlekens samtal.

Each time you love, love as deeply as if it was forever

-Audre Lorde-


Daevid Allen - She
Madrugada - Majesty

efter sol

Märta König
Här någonstans

Naturen mår inte bra, det är som om den ville säga mig något under promenaden. Sluten, mörk och tyst, jag vandrar genom ett landskap som är som en gåta.

Den nya Bolmentunneln anläggs på 250 m radie runt mitt torps sydöstsida. Jag ser knäckta grenar överallt. Djupa hjulspår skapar nya och meningslösa vattendiken och abrupta avbrott gör att de gamla mossiga bäckfårorna torkar ut. Nya snörräta granplantage. Intill mig hörs dovt motorbuller och grenar som knäcks. Respektlöst. Småfåglar tycks förtvivlat leta efter sina bon i de upplagda trädkronorna. Lik på lik staplas träden. Jorden skälver.

Det är nu över en vecka sedan jag såg solen under dagtid här. Jag kan inte annat än känna medlidande med naturen och förstår att orken tryter för henne, jag vet hur det känns att ge utan att få och hur det är att bli tagen för given.


Ash Ra Tempel - Schizo

Det mest förbjudna

Misan myser

halv sju kom solen med blå himmel och jag gick ut på promenad. Det blev en åtta i närtrakterna, och för att undvika de värsta kalhyggena som gör mig så bedrövad, valde jag att gå tillbaka en bit och sedan gå mot motstående väderstreck, hade väl inte väntat mig att det skulle vara ljust till klockan 20, så jag vandrade på. Nu märks våren litet för var dag och det gäller att passa på- fåglarna är alltid först att signalera, sen kommer blommor och undervegetation och just nu börjar boken spricka ut. Jag gillar de små detaljerna, likadant är det med våren. Att följa med och notera de små skillnaderna räcker fint.

Under rundan träffade jag på morkulla, rådjur och hare och flera tordyvlar, och jag fick höra gärdsmygen, tranorna, kungsfåglarna, rödhaken, taltrasten och koltrasten, lövsångare och såg åtskilliga stjärtmesar, igen. För snart fyra år sedan hade jag inte sett vare sig trana, gärdsmyg eller stjärtmes och nu omges jag av dem nästan varje dag. Mina favoriter! Sådana saker får mig att omvärdera de mörka dagar då jag ifrågasätter mina val. Idag vill jag bo ännu längre in i skogen, jag vill aldrig mer höra ljuden från en människa igen, inte på min fritid i alla fall. Kultur i all ära, men ibland blir man besviken, och vad i hela friden hände med Lena Andersson*? herrejesus vad pinsamt. Jag vägrar att länka till DN och hennes vansinniga inlägg, det får någon annan ägna sig åt...

Nu tänker jag njuta av en whisky, litet musk och sen blir det Det mest förbjudna på SVT Play. Roligare än så blir det inte.


*En fotnot: när jag läser Roland Paulsens svar förstår jag att jag själv borde ha läst hela Anderssons inlägg innan jag valde att döma ut henne. Jag läste hälften och letade förgäves efter en vändning, men orkade inte... Idag ska jag läsa hela hennes inlägg. Lovar.

** ja, jag är int-e smartare efter detta. Lena är inte känd för sin ironi direkt och nu har jag gett henne fler chanser än jag brukar. Nej, jag står fast: att betala skatter är sexigt, det ska stå på min oironiska gravsten.

Members Blues Band - P.S Elic

Karthago

Diane Arbus
Kid with toy grenade

sitter på den gröna dynan, utomhus, mellan skurarna. Fåglar som sjunger, en gröngöling svarar och den andre flyger genast till mötes. Trastsång, lövsångare, gärdsmyg, stjärtmes och gransångare hörs från min plats på bänken där jag sitter på tvärs med benen på armstödet. Jag läser Oates och har lyckats komma in i slutkapitlet. Det är inte för att hon är långrandig, det är Oates aldrig, utan för att jag har dagsljuset till min hjälp. Ögonen tycks tröttna fort vid elljuset, och under vintern läser jag få böcker numera. Jag tröttnar fort på saker.

När tvätten är klar börjar det småregna, jag lämnar min plats på bänken och plockar undan dynorna. Börjar plocka sten och slänger dem i bäcken, hittar fler och större stenar och en del rivsten som surgrannen hade dragit upp den sommaren innan jag flyttade hit. Jag öser tillbaka dem i vattnet, frenetiskt. Det är som om jag vill hämnas på något och jag känner mig litet fräck. Även om bäckpartiet är mitt, även om surgrannen hade gjort fel, känns det som om jag gör något busigt. Jag är väl en mes.

Nu låter det från hästhagen bakom granet. Fyra speedwaymotorer av olika storlekar brummar helvetiskt, det skär genom märgen på mig och jag stegar ut för att kolla vad som står på. Hästarna blir ju rädda, för fan. Det visar sig vara grannen själv som grinar elakt. Vänta bara tills han tar fram den stora motorn. Jag blir ledsen och får sätta mig en stund när jag är tillbaka på tomten. Fan, våt om rumpan av regnvattnet som stannat kvar på aluminiumstolens fåror. Byter jeans och hänger tvätt, nu kom solen en stund. Fortsätter plocka småsten ur gräsmattans utsparkade mullvadshögar, det är ett sisyfosarbete. Tröttnar och plockar fram dynan igen, lägger boken på bordet och vill in och brygga kaffe. Snart fyra, måste ju äta! Soppan är nästan upptinad, så jag tvekar om jag ska värma den på elspisen eller tända en brasa. Tar en apelsin istället.

Nu är det gråväder igen, motorljudet har avstannat och jag går ut. Fåglarna tycks strunta i sådant som störande buller och människor. Jag borde lära mig göra detsamma.

Karthago - String Rambler