energiinjektion

litet suddig i kanten

Det sägs att man skall ge sig upp på hästryggen så snart man har blivit avkastad, så idag var T och jag på turridning i nationalparken. Vädret var kanon, haflingerhästarna fantastiska och jag har väl aldrig sett så mycket fågel i skogen förut. Att skåda fågel på hästryggen är super, likadant var det när vi red i fjällen för tre år sedan. Man kommer alldeles nära djurlivet på ett helt annat sätt än till fots och varför kan man ju alltid spekulera i.

Varje gång jag sitter på hästryggen måste jag tänka varför gör jag inte detta oftare, detta är ju livet. Det är klart att ridning är en dyr hobby, att en hobby kräver en inkomst och så, men fortsätter jag att skylla på annat kommer jag aldrig att göra det där jag drömmer om. Sedan T var liten har jag lovat mig att börja med ridningen igen, så då satte jag upp ett mål. Jag lovade henne att börja när hon kunde galoppera, vilket måste varit för en sisådär fem år sedan... då bodde vi iofs i Stockholm och ridning där är superdyrt. Men ändå. Hur länge ska jag låta ekonomi styra mina val i livet, det är ju både tråkigt och fruktansvärt långt ifrån det jag brukar framhålla som jag. Nej, nu räcker det, nu ska jag börja leva. Är man snart femtio så har man halva tiden kvar!

Livet är så mycket mer än arbete. När chefen kallade in mig förra månaden och bad mig gå upp i tid, fattade han aldrig att jag är effektiv eftersom jag är rutinerad och för att jag inte har tröttat ut mig med en heltid. Mina arbetstider inklusive pendlingen har varit 11 h./dag och det tär på krafterna, familjen och livet, särskilt om man har stressymptom. Under sina sex månader som chef har han sagt upp två personer och en av experterna har gått självmant. Hon stod inte ut längre. Personalen lever under ständiga hot om konkurs och när vi har skrattat och pratat om sådant som inte har varit direkt arbetsrelaterat har han skrikit och gormat och hotat med uppsägning. Ibland har mina kollegor t.o.m. fått utstå detta framför kunder, så detta kom inte direkt som en överraskning. Just nu är jag glad över att jag inte har låtit honom suga ur mig helt, jag har fortfarande mycket att ge. Min ork ger jag inte bort förgäves.

en ska aldrig ropa hej

blev uppsagd idag.

Shakeitoff

ess i rockärmen

jag ligger på schäslongen och pustar ut litet, snart är det dags att laga tjejmiddag. T har bjudit in en kompis på övernattningskalas och henne hämtar jag snart. Ute på långrundan idag fick jag äntligen det där efterlängtade genombrottet. Positiva tankar, värme och kärlek till livet. Nyckeln var omgivningarna och en fantastiskt fin dag i övrigt, tillsammans med mitt gryn. Vi har stökat i hemmet inför kvällen och hon har karvat sin första Jack o'lantern, en Cheshire-katt. Förstås.

Träden står i brand.  Det var perfekt att ge sig ut i eftermiddagssolen och få se skogens och bergens guldiga trädtoppar glöda i kapp med rasmassornas brons. Mossorna är galet absintgröna i det orange ljuset. I bäcken rinner smält guld. Magiskt, som jag kommenterade en dam med kameran i högsta hugg. Det fåtal människor jag mötte var alla rarare än vanligt, alla behängda med kameror och uppslukade av det andliga ljuset som omgav oss idag. Det är aldrig tråkigt här och det är absolut inte synd om mig som måste vandra ensam, tvärtom. Jag tycker om att få gå i mina egna tankar och ta in ljuden från omgivningarna. Idag hördes skogen kanske mer än vanligt, löven som var torra rasslade under stövlarna, bäcken var välfylld och forsade glatt, uppe på krönet blåste en ljum vind och ruskade om de sista torra löven så att ljudet blev sådär perfekt, varken vresigt eller mesigt. Jo, jag älskar verkligen mina omgivningar.

Igår under simningen kom jag på den geniala idén att börja lista glädjeminnen. Efter nära tre timmars försök att sätta ord på sådant jag uppskattar fick jag ge upp, det var oerhört gripande och förmodligen var jag även alldeles för trött. Att sätta ord på känslor är svårt, och det blev bara pannkaka av alltsammans. Till råga på allt grät jag floder. Det finns inget som triggar gråtreflexen lika bra som skönhet, godhet och kärlek och man måste vara mogen och noga förberedd. Idag gick det alltså mycket bättre och medan jag gick där i allt detta underbara kom tankarna. Jag väljer att behålla dem för mig själv ett tag, tankar blir lätt förvrängda och verkar bäst i det fördolda. En hemlighet är ändå mer kittlande än en berättad sanning och den kan aldrig missbrukas. Hjärnan är mitt största erogena centra, mer behöver ingen veta. En har varit med om så mycket vackert i livet och med sådana guldkort i rockärmen klarar man sig alltid.

Om ett träd faller i skogen...

The New Look granskas, okänd fotograf

...men ingen hör det, gör det då ett ljud? Så inleder George Berkeley ett klassiskt filosofiskt tankeexperiment som handlar om objektivitet och subjektivitet. Han liksom jag ifrågasätter materialistiska svar på 'immaterialistiska' frågor och Berkeley vill liksom sina samtida filosofkollegor ge svar på tänkandets gränser. Frågan är aktuell idag med, i allra högsta grad.

Som alla vet är summan av alla laster konstant. I huvudet är det litet rörigt för närvarande så jag testar mig själv genom att skriva sådant som kommer in, utan större redigering. Genom att skriva av mig kan jag få både distans och ordning på tankarna.

Boken jag läser förflyttar läsaren till femtiotalets Europa. Berättarjaget skildrar skickligt och utan pekpinnar en kvinnas villkor och gränsförflyttningarna som görs handlar inledningsvis om utseende och medelklasstatus. På den tiden krävdes det ett större mått av mod än idag, för att utmana det rådande idealet och författarinnan som har ett ambivalent förhållande till sitt kön skyller gärna på sexualiteten i berättandet. Sådant är ju alltid spännande, särskilt i jämförelsen med sig själv. Jag både känner igen mig och inte, och måste givetvis även göra en jämförelse med min mormors berättelser från 1950-talets Europa. Min egen mamma har tyvärr aldrig berättat så mycket om sin ungdomstid, annat än givit svar på de fotoalbum jag hittade uppe på vinden och som jag brukade sitta och bläddra i som liten. Mamma som var en duktig tecknare, gjorde ofta vassa karikatyrer av vännerna och det märktes på fotona att hon levde ett kul liv där i internatskolan i Schweiz och hemma i kroglivet i Düsseldorf. Mamma växte upp i gamla stan, som ensam dotter till hotell- och restaurangägare hade hon tillgång till alla ingredienser som gör livet till en fest. De flesta fotona vittnar om roliga fester,  hon ser ut att trivas bland de grimaserande och pussande vänner som omger henne, vem som fotograferar är osäkert. Kanske en pojkvän eller en väninna. Mamma ser ut som en given centralgestalt, utan att vara uppseendeväckande fåfäng eller utmanande utgör hon en perfekt balans av smak och lättsinne, en kul tjej som man vill ha i sin vänkrets. Min mamma tycker inte om att diskutera, kanske det beror på att hon känner sig underlägsen på grund av språket men med ledning av fotona så umgicks hon inte med en intellektuell krets, utan gillade att ha kul helt enkelt.

Livet var nog roligt på 50/60-talet om man inte ifrågasatte saker och hade det väl förspänt. Mormor tyckte säkert detsamma när hon blåste runt i Europa i sin lilla ljusblå Karmann Ghia. Hon körde ofta till sjödistrikten runt Italien och Schweiz, där besökte hon mamma i privatskolan i Genève och berättade förnöjt för mig hur hon och hennes bästa väninna väckte uppmärksamhet i korta små shorts och platinerat Marilyn-hår under en weekendresa till Italien. Den utsatthet som författarinnan beskriver kontrasterar mot mormors njutningslystna iver att få uppmärksamhet. Mormor litar säkert blint på säkerheten från hotellets loungeatmosfär och befinner sig aldrig längre från hemmet än några timmars bilfärd. I boken däremot, skildras en metamorfos som sker hos rollfiguren då hon reser runt i Europa. När jagets ekonomi rasar, rasar även de snäva inlärda idealen och hennes världsbild förändras i grunden. Det har hela tiden varit ett medvetet sökande, en wallraffande jakt på objektiva sanningar som drivit henne att uppsöka sådant som tidigare skrämde henne. I sin iver att bli författare vill hon skriva och tänka som en man, men märker successivt uppdragets omöjliga karaktär, så hon utmanar sin medelklass-egenbild för att se sig likasinnad, emanciperad med de samtida männen. I ett par av de manliga vännernas jeans och i sandaler känner hon sig mogen att ta sig an uppdraget, men märker ständigt av blickarna som dras mot hennes bröst och till gylfen. Vare sig min mamma eller mormor har varit med om en sådan omvälvande sak som en ifrågasatt social position utgör. Deras världsbild står ännu relativt intakt trots att de har levt mitt i Europa under efterkrigstiden, eftersom de har valt att inte utmana den sociala statusen. Det har aldrig fallit dem in.

När Christian Dior lanserade The New Look 1947-57 och kvinnan åter skulle snöra ihop inälvorna för den karaktäristiska timglasprofilen, var det den nya politiska agendan som utgjorde tankematerial för det estetiska idealet. Under femtiotalet var kvinnor i hög grad uteslutna från sådant som formade människans självbild. Inom filosofi, vetenskap och politik stod den heterosexelle, vite mannen oemotsagd och ville du knysta något annat riskerade du bli stämplad som avvikande och dissident. Det var under 1950-talet De Stora Berättelserna berättades. Sanningar var objektiva, manliga, beundransvärda och allvarliga. Femininitet och ungdomlighet var slogans. Det supermoderna mediet Televisionen spred Marshallplanens handelsideologi, där kvinnorna var konsumenter, männen producenter. Uppdelningen var strikt. Jag tänker TTIP och dokusåpor idag, på hur enkelt det är att slukas in i lättja och enfald och känner igen mig i författarens kamp mot väderkvarnarna... bigotteri, dubbelmoral, och ekonomisk/ ekologisk ansvarslöshet. Tänk vad lätt livet kunde vara med skygglappar och tänk så oerhört meningslöst. Jag fortsätter därför att ifrågasätta, grubbla och revidera, för mig finns inte någon återvändo. Bitterfitta? Menslor?

Anders Petersen, känd fotograf

allvarligt talat

många bäckar små

det är lördag och lovets första dag, åtminstone enligt tösen som igår firade sin 13,5:e födelsedag. När man är 13,5 år räknas dagarna, sådant är jätteviktigt så vi lagade oss en extra lyxig middag och kröp därefter upp framför Tim Burtonfilmen, med choklad och nötter. I morse vaknade vi båda onödigt tidigt, jag kunde höra henne öva på sin gitarr så jag läste litet innan vi möttes i köket inför helgfrukostbestyren.

Frukostar ska vara långa, njutbara. Hennes pappa brukade skämma bort mig med yoghurt och säsongens frukt, hembakt bröd och hett te med påföljande kaffe om helgerna och så har det förblivit. Jag tror att detta var en av anledningarna till att vi blev ett par en gång, jag brukade säga att det berodde på att han hade ugn och badkar, fast det är förstås en sanning med modifikation. Han hade en Thorens skivspelare med. Det där badkaret användes till allt möjligt, tvärhyllan var perfekt vid akvarellmålning och för serieläsning med vinglas för två pers, och under regniga dagar tjänade det som skoställ - utöver att vara badkar, då. Från mina 19 m2 på Spänstliden var denna lägenhet på 25m2 ett lyft, vi hade separat kök med ugn och kylskåp, soffa, fåtöljer, skivspelare, king-sizesäng och en hall med väggfasta garderober. Dessutom; P hade inte mindre än två gamla fina mopeder som vi puttrade runt sjöarna med om somrarna och med min röda Renault5:a kunde vi ta oss vart vi ville på vintern, så länge det fanns pengar till bensin. Inför vårsäsongen avdubbades bildäcken och om vintern hoppades man slippa alltför mycket halka. Spänstliden frestade hårt på min lilla bil. Som namnet röjer bodde jag i Dalslands tuffaste backe, vintertid. Jag lärde mig parkera intill vägen och använda Spänstliden som starthjälp, det gällde dock att bromsarna var kuranta nog för att kunna stanna vid korsningen nedanför. Där nere höll jag en gång på att kasa in under en långtradare som var på väg mot den idag nedlagda Duni-fabriken, en annan vinter höll jag nästan på att hamna i Dalslands kanal som flyter på andra sidan vägen.

Spänstliden figurerade även i en märklig dröm jag hade, strax innan jag flyttade in till P. Det är en av de få drömmar jag länge kunde minnas i detalj och jag har givetvis funderat mycket kring innebörden som har ändrats med tiden och livet. I drömmen fann jag mig inledningsvis stå och diskutera med en väninna, U, om mina möbler och husgeråd som hade hamnat på parkeringsplatsen nedanför lägenheten. Orsaken till att de hade hamnat där var oviktig, vi diskuterade föremålen per se. När sedan alltfler deltog och gjorde diskussionen tröttsamt högljudd tog jag skogsvägen som var genvägen till P:s lägenhet. Ungefär halvvägs in i skogen kom tre affärsklädda japaner vandrande emot mig. Det var här jag upptäckte att jag var naken så jag fick skamset och skyndsamt gömma mig i vägrenen bland buskaget, där jag låg och tryckte tills de hade passerat och sedan traskade jag i skydd av nattmörkret hem till P. Idag är drömmen faktiskt åter aktuell, eftersom P och U är ihop efter en del trassel med skilsmässor och bodelningar. Man kan säga att cirkeln är sluten. Jag undrar ändå vad japanerna gjorde där i skogen, men det återstår att se. Drömmar, ser ni, skall tas på största allvar.



Jack Bruce - The Ministry of Bag

Fuck Cancer!

Somliga människors bortfall kommer som en total överraskning och chock. Kim Anderzon var för mig närmast ålderslös, odödlig, ungefär som en förälder. Tänk om man klarar av att göra sorti på samma grandiost osjälviska och osentimentala sätt som hon.

ViVagina O Skalliga Primadonna! 

torsdag evening

varvar ner efter dagen, whisky och musik, brasa och stilla mörker utanför mina fönster. Som vanligt blev det en irriterande lång kö in till Malmö i morse, fast bakom snöpinnemaskinen som softade på i 40 km/h hann jag spana in några snygga svanformationer som blänkte vackert mot en uppgående sol. Jag tänker ibland på stockholmskollegan L. smarta tips - att passa på att se världen omkring sig vid rödljus. Allt händer ju hela tiden, man blir lätt en förlorare i stressen så det är bara att tänka till och ta över de påtvingade pauserna, göra dem till sina. Pauser är bra.

Idag var det stressigt på jobbet, jag tog fem minuter extra på lunchen och kände mig busig. Pliktade genom att handla en låda kakor till kaffet, Bond-kakor. Kollegan D kunde döda för en påtår, lade två vikta tallriksställ i kors framför bröstet. Guess you had to be there.

Chefen är en idiot. Han är väl en stressad idiot men inte inte mycket mer. Vi fick åtminstone lönelappen denna månaden med, undrar hur länge hans ekonomi ska stå ut. Vinnarskalle, han nöjer sig kanske inte förrän vi alla är neddragna. Träffade A på lunchen, hon berättade var hon skall börja arbeta sedan hon sagt upp sig. Jag lyckönskade henne, hon är värd all lycka, fina människa. Hon lät en annan kollega bo hos henne när kollegans kille fick en psykos, då kände de inte varandra än. Kom att tänka på min namne i Tyresö som gjorde samma sak för mig och på alla dessa ytterligheter man har varit med om.

Brasan sprakar, det är tyst och lugnt. Kylskåpet surrar från köket och jag har inte lust att lägga mig riktigt än. Jag har påbörjat en ny bok och den gör mig glad, tänk att jag aldrig har läst Birgitta Stenberg tidigare, det känns nästan overkligt.