knep

CJDG, min vardagshjälte

 När jag sitter inomhus och försöker få ihop den där texten, och när förkylningen inte vill släppa greppet om hjärnan och lederna, då tänker jag en stund på dagens utflykt. Inte för att det hjälper, men underlättar det gör det. Idag lekte fyra knipor vid kvarnruinen, precis där vattenflödet delas upp av kvarnön och två olika hastigheter skapas uppstår en virvel som är ganska så häftig, det syns på det tillfälliga bråte som sugs ner och plötsligt poppar upp igen som en kork ur en champagneflaska. För mig var det uppenbart att kniporna hade valt platsen för att de hade kul, för de tog sats vid fläcken och bredsladdade sedan som en mopedist i lösgrus, tvärs över flödet, och stannade där en efter en för att kolla in näste knipa på plan. Och när alla var klara och färdiga dök de, en efter en, under virveln och alltsamman började om igen. Tre hanar och en hona var det, och vad jag kan minnas var honan också med i leken men jag kan ju missta mig. Får väl kolla om de är kvar imorgon igen. 

För tre dagar sedan såg jag årets första tranpar, de gick och letade mat vid fältet bakom gården vid stenbron och såg ut som om läget var fullständigt normalt. Normalt är det knappast om man jämför med tidigare år, men normalläget förändras och vi har en benägenhet att normalisera det mest aparta. Jag orkar inte gå in på allt som sker i världen, inte heller tänker jag gå in på tankegångar som handlar om natur eller kultur även om det finns hur mycket som helst att skriva om denna Götterdämmerung! men normalt kommer jag aldrig att tycka att orättvisor och snedfördelning är, oaktat hur normalt eller naturligt en politiker anser det vara. Knepet är att hålla sig till etiken, den övergripande förhållningen som skiljer en paragrafryttande byråkrat från en äkta människa. Det som också gör mig skiträdd för AI. Vad händer när etik förväxlas med moral, och då angiveri ses som rätt väg och premieras medan civilkurage blir fel och straffbart? Arbetsmoral kontra yrkesetik, det är den stora frågan - fråga bara kniporna.

Doris, tack för musiken.

Lutra lutra

 Utanför fönstret går mina skator och pickar i gräsmossan, de ser så prydliga ut i sina grafiska dräkter, rör sig graciöst på långa ben, pepparkornsögonen skuggade av en rak panna, och med den långa stjärten som aldrig någonsin nuddar marken efter sig. Plötsligt ser ett par av de kloka pepparkornen på mig i fönstret och så flyger de båda iväg in i närmaste hasselsnår. Snart är det tid för deras påbyggnadsplaner, förra året plundrades boet uppe i eken av en kråka som fick med sig deras unge under stort ståhej, och året dessförinnan var det jag som gjorde det fatala misstaget att peta bort deras bosättningsförsök i körsbärsträdet. Sådant kan straffa sig, skator är liksom andra kråkfåglar riktiga minnesekvilibrister och ett felsteg kan straffa sig i flera generationer efteråt. Nu matar jag dem och hoppas att de ser min djupa ånger. 

Det regnar igen och jag försöker få till en innedag för att bota hostan och snuvan, tanken är att jag ska vara kry till helgen. Jag gillar regnet, det bekommer mig inte alls och särskilt inte under duggregniga dagar, när fåglarna inte behöver gömma sig. Under gårdagens promenad sken ändå solen en stund och vattennivåerna som nu har börjat sjunka undan efter den första vårfloden täcker djurstigarna vid ån och man vandrar i samma nivå som vattenytan. Vårfloderna kommer med allt fler och tätare intervaller, de hastiga övergångarna från lågt till högt vatten har gjort att flodbankarna har utsatts för kraftig erosion och de första floddagarna är vattnet alldeles brunfärgat av slam. Nu har färgen återgått till sitt vanliga svartröda men flödet är ställvis fortfarande ganska vildsint, det kluckar och låter, viskar och pockar, detta ljud som kallas brunt brus och som sägs lugna nerver. Vilket fantastiskt sinne hörseln är, direktkopplat till minnet och känslorna kan örats funktioner få dig både lugn och livad, beroende på vad som behövs. Varje gång jag vandrar längsmed ån, inte bara i flodtider, kan jag känna hur kroppen slappnar av och hjärnan kopplar ner. Det blir möjligt att koncentrera sig, och jag får syn på saker, sådant som jag bara har haft på känn eller ser i ögonvrån. En utter som satt vid strandkanten var så upptagen med något, att när jag såg den dyka i var jag bara några meter ifrån. Vattenkammad och prydlig slank den smidiga lilla kroppen ner i vattnet och sam vidare innan den försvann ner i djupet. Sådana minnen kan man leva länge på.

John Coltrane - A Love Supreme 

Jeff Beck (vila i fred) - Cause We've Ended as Lovers

Kämpa

Hoppets färg

 I går kväll invaderade Bolsonaroanhängare kongressen i Brasilia, när jag loggade in hade händelsen eskalerat och tusentals människor, små som myror i fotbollskläder, sågs krylla runt i Niemeyers brutalistiska byggnad. Det såg så surrealistiskt ut, och samtidigt, trots allt... Här sitter jag på tusentals mils avstånd och tar del av en batalj som är förödande, inte bara för demokratin, utan för hoppet om framtida liv, för rättvisa, jämlikhet, alla goda ting. Det är förmätet att se något som är så brutalt och ödesdigert som väntat, men min sedan ukrainakriget startade så nyhetsinfekterade hjärna kopplar in detaljsinnet och blir rationell. Att Bolsonaro är ivrig anhängare av Trumpismen och tog Steve Bannon till hjälp det vet jag, detta kopplat till grundläggande kunskaper i folkloristik och idéhistoria gör att jag ändå, i efterhand, kan förstå handelsutvecklingen logiskt. Inte gör det det som har hänt logiskt, ändå. Inte på något sätt. Det är galet, ett känslomässigt kaos som följer sitt särskilda narrativ.

Jag tänker på filmen om Flotten som tände en falnad glöd och fick mig att se det goda hos människan igen. Om det goda samarbetet, och om motsatsen. Och om hur lätt vi brusar upp men alltid strävar tillbaka till lugnet och ron, ett stadigvarande Status quo som liknar lagen om entropi. Att plocka bland nyheter så som jag har gjort det gångna året är inte bra, inte för någon, det har blivit som en drog för mig, tidvis förlamande och jag måste nu finna en balans. Även om jag vet att nyheterna fordrar klickar och lägger fokus på action, så påverkas jag av det jag läser, för saker händer även på andra håll i livet, i det lilla som det stora, och lägger sig på högen av saker att bearbeta. Men, eftersom jag vet att avtrubbningen är en viktig del i avdemokratiseringsprocessen ser jag till att uppdatera mig, jag ser det som en plikt att vara en medveten samhällsindivid. Inte bara Bacon sa - och socialdemokraternas paroll i en tid när allmänbildningen var viktig, och när folkbildningen var ett led i samhällsformeringen - att kunskap är makt. Så, tricket är att på ett ansvarsfullt vis ta sig an samhällsfrågor utan att slukas helt. Ansvarsfullt och långsiktigt, och inte känslostyrt under stormens öga inför ett val, vilket har varit anledningen till vår egen, svenska utveckling mot avdemokratisering.

Livet består av så mycket. Liv är det som pulserar, men även det som vilar. Liv behöver både vila och kamp för att kunna finnas, det är inbyggt i systemet. Vi kämpar för att kunna vila, och vilar för att kämpa. Det är den prosaiskt enkla förklaringen till allt liv. Men ibland måste vi kämpa mer. Demokrati, jämlikhet, rättvisa är inte bara tomma ord - de har formats av strider och uppoffringar och kan raderas av desamma. Men jag tror på människan. Jag litar på hennes inneboende kraft att vilja det goda, att vilja njuta, skratta, kivas och älska ihop med andra som inget hellre vill än att vara i balans och leva fredligt - och allt det kommer att lysa igenom en vacker dag. Går det att tänka annorlunda? 

Det ser mörkt ut, men utan mörkret syns ingen gryning.

Galenskapens färg, eller hoppets?

ilska och hat triggas i de sociala medieföretagen genom algoritmerna. Regler och samhällsansvar efterfrågas. SvT 10/1 -23

Machonalism

en diktad hjälte av Mårten Eskil Winge, 1872

 Över två timmar i sängen, med en hel kanna te med honung och citron och radion påslagen, sedan orkar jag ta tag i frukosten och sätta en brasa. Tre radioprogram om vetenskap och historia rullar på medan jag tittar på väggarna. Någon form av motstånd hänger där, inom ramarna slingrar sig kroppar och landskap i olika stadier av njutning, några av dem skulle med stor sannolikhet få en person med lågt självförtroende att kuka ur här. Jag känner igen mig, det är som att jag själv hänger på krokarna. Min smak är det i alla fall, eklektisk och nästan lika fördomsfri som Gaudí. Ibland får jag för mig att plocka ner alltihop, byta ut och hänga om, men låter det vara. Det finns viktigare ting att ägna sig åt, det finns alltid något som är viktigare.

Jag hör rösterna diskutera från den lilla radion i köket. Det känns tryggt att det de diskuterar stämmer överens med mina uppfattningar, och att jag ändå är någotsånär à jour med vetenskapen. Man får försöka hålla sig i trim, hjärnan behövs mycket mer i mitt kommande liv. Under det gångna året har det inte hänt mycket som är värt att skvallra om, men lugnet har varit nyttigt för hjärnan och sömnen är nästan tillbaka igen. Tjugo år av sömnproblem sätter sina spår, och ja, det känns som att vakna med en ny människa varje dag. Särskilt påtagligt är det när man är förkyld. Man får se dagarna som ett litet äventyr, inget storslaget för mänskligheten, men ett stort kliv för mig. 

Jag funderar och jämför med det som sägs på radion. Det talas om vikingar. Ordet är en grammatisk förskjutning av att gå i viking, som ursprungligen innebär att resa. Substantiveringen började användas under 1800-talets början, det var som en del i ett propagandistiskt program och startade i en herrklubb bland överförfriskade studenter i Uppsala. Boken Rönndruvans glöd beskriver händelseförloppet väldigt fint ur ett kulturhistoriskt perspektiv, den kan jag rekommendera. Sverige hade nyligen förlorat landegendomar i Finland och den nyvalde kungen kom från Frankrike och behövde en ny ursvensk urtidsperson att luta sig mot, så man fann vikingen passande och sen rullande allt på. Med stor hjälp från Wagnerismen några årtionden senare kom idén om en manhaftig muskelbyggare med behornad hjälm. Allt var naturligtvis väldigt kul och tramsstudentikost till en början men tanken fick stort genomslag och snart sågs vikingen på allvar som en rest av fornstora dar. Alla tankeluckor och djupare resonemang försvann, och de knappa historiska bevisen gav upphov till de mest spektakulära former av hjältar. Plötsligt skulle vadsomhelst med muskler och dolda intentioner rädda världen från att sluka en (lika påhittad) elit. Populärhistorian och populärkulturen fullkomligt vimlar av barbarer och blodtörstiga övergrepp, varje ny tid behöver sin vikingversion. Idag kan vi tillföra schamaner, häxmästare och whatnot, inte minst karaktärer inom spelvärlden till skrangelbygget. Att mana till handlingskraft och bygga en nation ur ett storslaget, men fullkomligt påhittat förflutet, är ingen nyhet, renässansen och barocken hade sina egna versioner. Historieberättelsen blir aldrig färdigskriven. 

 

Cladonia stellaris, en skir överlevare

 1973 gjordes en avancerad antropologisk undersökning om konflikter där elva personer stuvades in i en specialbyggd stålflotte som skulle driva tvärs över Atlanten. Den manlige forskningsledaren ville skapa så många konfliktfält som möjligt och satte samman olika personer "med vitt skilda ursprung". Han beskriver sig själv som erfaren och beläst, hade själv varit vittne under en flygkapning och var därmed både expert och erfaren, nämligen. Kvinnorna skulle vara i numerärt överläge och tilldelades de högsta posterna för att "göra männen frustrerade", och deltagarna unga och sexuellt aktiva. Inget fick lämnas åt slumpen. Vad som utspelades under 101 dagar blev inte riktigt som förutsett, utan resan kom snart att benämnas sexflotten av en road press. Den alltmer desillusionerade forskningsledaren tog allt personligt, gjorde myteri för att få till en tillstymmelse av konflikt i den alltmer sammansvetsade gruppen, och drog sig därefter tillbaka efter att ha upplevt sitt livs största nederlag. Det visade sig nämligen att när faran tilltog tenderade detta att svetsa samman gruppen ytterligare, och den ende som blev utfryst och hatad var den som hade ansatt andra. No shit, Sherlock. Ja, så går det med redan på förhand antagna begrepp och stipulationer (och riktigt usel vetenskap). Se gärna filmen Flotten på Play, den är sevärd.

 

mjuk makt

Aretha Franklin - Respect!

Deepfake v/s den subalterna

pixlad, men utan filter

 Det är mytomanernas tidsålder. Vid första anblicken kan man tycka att regeln verkar vara: ju större lögn, dess bättre chans att ta sig förbi radarn, och ju mer status, dess mer kapital att lägga på brasan.

Alltfler väljer att inte läsa nyheterna, de är rädda för att bli förda bakom ljuset av en dold agenda. Samma personer väljer därför att hellre uppdatera sig via sociala nätverk, där kan de spelreglerna och vet att hantera kommunikationen. Vi är i en tid där det är enklare att förhålla sig till en lögn än till sanningen, vi utgår från att bli dragna vid näsan. Jag kan förstå det, samtidigt gör det mig bedrövad. Hur tar man sig fram i ett träsk av lögner, svek och opålitlighet.

Läsningen av långa nyhetsartiklar håller på att ersättas av snabba videoklipp som med teknikens hjälp är enkla att manipulera. Även texter manipuleras och universiteten återinför gammaldags salstentor, det är som en kapplöpning med tiden. Snabbhet kräver massor av energi, men massan är konstant och snart uppnås exergi. Några måste bli utan. Den som ljuger mest får mest. Ju mer du samlar, dess bättre brinner det. Låter inte det dystopiskt, så säg? Men regeln gäller även det omvända. När skiten når fläkten har den underordnade istället för att strida mot väderkvarnarna tagit tillbaka sin egentid. Revolutionen är att arbetsvägra.

Att strida mot en koloss är att be om att bli krossad. Finns det då möjligheter att skala ner, kan man välja att bli en mus och hitta kryphål, och går det inte så kan man bli en amöba. Men därifrån är det inte enkelt att ta sig upp, utan man får hitta på andra lösningar att simma i. Det är vad som kallas intelligens. På personnivå har vi genom generationer evolutionärt lärt oss att hantera lögner, vi känner på oss när något är fel, kan rätta till dem om vi vill, eller undvika det. Vi väljer till vilka lögner vi vill förhålla oss, vilka strider vi tar. På maskinnivå och uppskalat är det svårare, och vi får lära oss att stänga av ibland. Gå ut och se förödelsen på riktigt. Möta kalhyggena, konflikterna mellan stad och land, mellan energi och exergi, mellan jord och vatten. Se, att det som sägs inte stämmer överens med det som syns. Tillverka oss en yxa, sticka en strumpa, läsa en lång roman, baka bröd och känna att det faktiskt finns någonting som hänger samman med det vi kallar existensen. Att den som ger stål och trähandtag även måste ta ut i material. Att en tappad maska måste repas upp och tas om. Att egenhändigt bakat bröd mättar bäst. Att ärlighet varar längst. 

 

Jag tror att vi i framtiden kommer att kräva större sanningshalt, mer äkthet, värme och verklighet, men fram tills dess får vi se mer av det vi redan ser. Lögnerna och sveken ger en förödande konsekvens för natur, kultur, och vårt känsloliv.

Om vi ser till konsten är det främst fotografiet som måste bära hundhuvudet, den är det första vi tänker på när det kommer till manipulationer och har traditionellt förknippats med att bära på sanningar och vara dokumenterande. Det finns en del som inte går att förbise, stora namn, som Anders Petersen som var elev till Strömholm - den senare med osäkra anknytningar till nazismen. Nåja, vi måste vara försiktiga med våra efterhandskonstruktioner här, och sätta allt i perspektiv, vara kontextuella. En genre som börjar vakna till liv igen är 80-talets konstnärer, om du frågar mig om vad det beror på svarar jag punken. Punken hade en förmåga att sätta sig själv utanför, se sig själv som ansvarig och delaktig. Det är den punkiga blicken, även kallad den postkoloniala, som kan vara bot för nutida letargi och slätstrukna ideal. Håkan Elofsson är en sådan som äger en punkig blick, han ser sig själv fotografera och tar ansvar för det han gör. Ingen slafsig voyeurism, ingen låtsad medkänsla med kvinnor och barn, utan bara medvetenhet om barriären som finns mellan den som stannar och den som kan förflytta sig. I boken Questions of Travel beskriver Karen Kaplan behovet av att vara äkta vid en resa. Att ta sig ut i delar av världen där man förväntas kunna ta med sig bilder av en oförstörd verklighet hem, ju mer sliten och fattig den är, dess verkligare har resan varit. För att uppnå rätt exotisk effekt justeras utsnitt och detaljer, ett arv efter kolonialväldet som säger att den som bär på kameran / tekniken äger blicken, och därmed sanningen. Elofsson vet det, han gör sig ändå omaket att nästla sig in bland människor som är upphettade av kolonialt hat och förmår med sitt medvetna utanförskap skapa bilder som är dokumentära och berättande, samtidigt. Med sin postkoloniala blick får han en superkraft, ett mod som antingen handlar om sturskhet eller livsleda. Men oavsett livsledan syns det i bilderna att han vill säga oss något viktigt. Det tackar jag för. 

Det är som vanligt konsten som tar sig an den tråd som andra tappat. Just nu är det konsten som diskuterar allvaret kring naturförstörelser, klimatförändringar, orättvisor och social utanförskap. Det tackar jag också för.

Håkan Elofsson, medvetet postkolonial blick som bränner

 

Shigeru Umebayashi - Yumeji's theme

Det kalla ögat på Louisiana

Julius Bissier, Selbstbildnis eines Bildhauers, 1928

 I bokhyllan står bland andra böcker som jag inte har läst än en röd bok med vitt typsnitt som jag köpte för ca tjugo år sedan. Peter Weiss Motståndets estetik behandlar konstens motstånd mot fascismens förtryck under mellankrigstiden och skrevs mellan 1975-81. Den tyska konsten som formades under Weimarrepubliken hade då länge förbisetts, möjligen för att den var behängd med detaljer istället för att vara reducerad och minimalistisk, vilket var utmärkande för all stor konst efter kriget. Möjligen för att den är avbildande och kräver en aktiv blick från insidan för att riktigt förstås. Konsthistorieskrivning fram till åttiotalet skulle behandla form och färg, den fick inte tala om ett ställningstagande, allt sådant ansågs vara komprometterande. På sin höjd kunde berättelsen handla om sexuella preferenser, helst manliga, som ett arv efter surrealisterna, som egentligen behandlade samhälleliga problem med stora sociala konsekvenser. Sinnessjukdom, orättvisor, institutionaliserat våld och övergrepp. Och precis som med artonhundratalets detaljrika konst skulle den moderna, kalla och fotografiskt mekaniska blicken även misskreditera och underordna Den Nya Sakligheten, samt anpassa den till historieskrivningens snygga efterhandskonstruktioner. För det är så det vetenskapliga paradigmet har fungerat när det ankommer humaniora. Vissa saker måste försvinna till förmån för den stora berättelsen; städas upp och göras presentabel för en antagen publik. Konst skapad av kvinnor, de obildade, fattigarbetare och de med 'avvikande' sexualitet - kort sagt alla som aldrig skulle kunna bli genier, benämndes pejorativt och förminskades - om de ens beaktades. Innan Den Nya Sakligheten fick en egen hyllrad i biblioteken och visades på museerna, måste den frigöra sig från expressionismen och modernismens nät. Kategorierna hade hunnit nötas in i det allmännas medvetanden och blivit kanon. Seglivade hjältemyter får enkelt fäste, sådant tar tid att ändra på och kräver nya nycklar och metoder, kategorier är särskilt svårhanterade. Övergångar flyter och smetar ut sig och gör konstruerade eror och ismer suddiga och svåra att underhålla. Om historikern menar att tolkningen är objektiv, vetenskaplig, universell - vilket har gällt för all historieskrivning fram till postmodern tid - har han snart bortrationaliserat sig själv, och när reduktionen slutligen är gjord är det svårt att återskapa helheten. 

 

Otto Dix, detalj av Rothaarige Frau, 1931

Men allt har sin tid. Idag kontextualiserar vi. Därmed läggs stort fokus på att forska kring konstens orsak och verkan under sin uppkomsttid. Vi försöker att förstå den inifrån. Kulturberättelserna har övergått till panegyrik, gått från form till innehåll, och fler röster har fått ta plats i kanon. Detta har fört med sig en bredare palett av smaker och uttolkningar och på så vis har konstsynen breddats. Erwin Panofskys gamla öga för detaljer gör det åter möjligt för personliga och subjektiva tolkningar. Det paradoxala med detta är just att ju mer personlig och subjektiv en beskrivning är, dess närmare sanningen kommer vi, och dess mer allmängiltig blir läsningen. Människor är människor om så i nötta skor. Hon skiter, pissar, äter, skrattar och gråter, och har hud och hår på ställen där vi inte ser. Det är den uppriktiga blicken hos en konstnär som verkligen har något att berätta vi möter. Den Nya Sakligheten är kunnig, ärlig, elegant, raffinerad, samt tillräckligt dold för att väcka intresse och nog så kroppslig för att vara sant mänsklig. 

 

Wilhelm Lachnit, Schwangeres Proletariermädchen, 1924/26

För det finns mycket dålig konst... För egen del gillar jag att se på handlag, teknik och estetik i samverkan, för det går att urskilja en tidstypisk stil i processen. Det går även att upptäcka den nerv som är typisk för utövaren, och mitt urval berättar lika mycket om mig som om konstnären. "Tidsanda och geist". Om uttrycket känns argt eller glatt, tillbakadraget eller hämmat, är det lika mycket konstnärens som mitt behov som avgör berättelsen. Att bygga en utställning kräver både mod och intellekt, för det vi kallar fingertoppskänsla är inget mindre än kunskap och erfarenhet. En utställning ska aldrig skriva oss på näsan, den ska lita på betraktarens intellektuella förmågor och vara lika tillåtande och inkluderande som det som visas, det är precis som ett välfungerande demokratiskt samhälle. Under accepterande förhållanden är uttrycksmöjligheterna bredare, man kan då tydligt se hur självförtroendet flödar i penseldragen och färgkombinationerna, liksom ämnena och motiven som tar ut stegen och blir fantasifulla och gränsöverskridande. Det är sådant som får tiden och livet att expandera. I perioder då människan måste vara dold måste även konsten bli det. Det kan vara nog så intressant, men enkelt att manipulera.
 

Anton Räderscheidt, Selbstbildnis, 1928

Det är med hudlösheten och självdistansen som en skicklig person kan forma det personligt upplevda till något medmänskligt och varmt. Att betrakta bra konst är som att bli en del av en annan existens för en stund, det är som en festbankett av erfarenheter. Det ska kännas i magen. Under mellankrigsåren lyser livet igenom, ofta humoristiskt och distat, men aldrig kallt och trist. Allt handlar om existentiella ting, saker som förenar oss oavsett era, ålder eller kön. Gränsöverskridande sexualitet, omkullkastade maktrelationer, ett testande av olika samhällsfenomen, och framför allt - tillit till dig som betraktar, och en smittande kärlek till det levande livet. Berlins underjordiska verksamheter lockade udda personligheter och original med behov av att utforska sina sociala gränser. Folk kom från alla håll för stadens dragningskraft, hon var som Babylons sköka, omättlig och generös gav hon plats åt de utstötta och illa sedda att bli strålande stjärnor. Och de intellektuella firade deras frodiga livsvilja, levde av den, med den, i den.

 

Otto Dix, Bildnis der Journalistin Sylvia von Harden

Att kalla en utställning för ett kallt öga inviger oss i frestelsen att redan på förhand bedöma uttrycket som kallt och beräknande. Och jo, visst finns det där, men Von Oben. Den strikta gränsdragningen, de snäva definitionerna, uteslutningsmekanismerna och övervakningsmanin som konstnärer tvingades leva under i allt högre grad, skapade en mänsklig kraft att motsatta sig, hävda sin rätt. Det som Weiss kallar motståndets estetik handlar om Existensen på bild. När konsten är bra, då lever den. Den leve!

Okänd fotograf, Graf Zeppelin, del av samling

 

Nu ska jag läsa Motståndets estetik, en delfinpocket i översättning av Ulrika Wallenström, av Peter Weiss.

 

Ny saklighet

Otto Dix, detalj av Rothaarige Frau, 1931

 Livet är väldigt mycket av och på. Å ena sidan, och så å den andra sidan, som om man lever olika liv. Som när julen är över och alla roliga gäster och infall tagit slut och plötsligt hörs kylskåpet brumma, eller så är det min tinnitus efter en lång dag. Har jag någonsin tänkt så förut, när livet löpte på med arbete, uppgifter och händelser? Man väntade på sin höjd på ett tåg, en försenad vän eller ett brev, aldrig på något ovisst. Och är det att slösa när man låter den egna tiden gå?

 

George Grosz, detalj av Porträt des Schriftstellers Maz Herrmann-Neiße, 1925

 

Jag har nu lämnat tösen vid stationen efter en lång dag på Louisiana. Fantastisk konst, och spekulativ konst. Två utställningar som, om man är hygglig, kan sägas komplettera varandra genom fullständigt disparata uttryck och meta-perspektiv. Den nya sakligheten berättas i sju kapitel, det är en en hänförande samling konst som uppstod under Weimarrepubliken och som avslutades abrupt vid nazisternas maktövertag 1933 och vid det laget har slagorden hygien, rationalitet och fantasi fått en helt annan innebörd. Det är en kraftsamling att få ihop en sådan omfångsrik vittnesbörd från en tid som länge har kallats dekadent och glad. Efter det ohyggligt brutala första världskriget knöts värde direkt till kroppar. Man hade på nära håll bevittnat hur kroppar kunde förfalla efter muskelförtvining eller amputation. Maskinerna skulle vara människans räddning, om hon inte var svag eller sinnesslö, och likt proteser utgjorde tekniken framtidens hopp om ett fritt och jämlikt liv. Drömmen om ett jämlikt samhälle visade sig vara en utopi, det maskinerna skapade skulle snart bli säck och aska för flertalet, och när Alex da Corte visar sina nutida alster är det billiga maskinkopior av bric-à-brac som har tagit över våra liv. Maskinerna, med sin energiska potential och kraftfulla repetitiva förmåga har skapat ett överflöd av billiga ting för tillfällig förströelse, bara att slänga och byta ut. Men hur hamnade vi här?

 

Hans Mertens, Stilleben mit Hausgeräten, 1928

 

Nyckeln, så som utställningen vill visa oss, eller som jag har förstått det, är August Sander. Fotografen från Köln hade en stort inflytande på sin samtid genom de foton av människor som han med samtidens okritiska blick sorterade in i, och typifierade enligt strikta kategorier. Blicken ovanifrån passade det objektiva narrativ som blev förhärskande under 1900-talet och som kom att styra industrialismen in i strukturalismen. Människotyperna i Sanders katalog är oerhört detaljerade, särskilt på toppen, men kom att bli alltmer generaliserande och svepande ju närmre bottenskrapet man kommer. Människan sågs som en kugge i ett välsmort maskineri, hennes yrkesroll var ett med hennes yttre, var det arv hon bar på, och sorterades enligt en indelning hämtad från det medeltida skråsamhället. Ordningstanken fick fäste under mellankrigstidens weimarrepublikanska virrvarr av gränsöverskridande identiteter. Berlin, huvudstaden, som förkroppsligade detta märkliga sammelsurium och menageri, kunde med hjälp av typifieringen enkelt beskäras, amputeras, eller sopas under mattan. Under Weimarrepubliken hade konstnären högst status, så god var hans ställning att den snart stack i ögonen på andra "kategorier" som inget hellre ville än att rida på framgångarna som indelningens makt förde med sig. Nationalsocialismens metapolitiska strategier skapade grogrund för den allmänna oro som antogs bero på samhällssjukdomar, något som måste amputeras ur samhällskroppen. Plötsligt kallades allt som inte passade in i den tillspetsade mallen med strikta ramar av kallt stål, svartputsat läder, och stärkta kragar under uniformerade kroppar, för avarter. Entartet. Istället var det Styrka. Allvar. Hygien. Personkult. Opulens. Ord som även går igen i dagens kulturpolitiska debattklimat.

 

Rudolf Schlichter, detalj av Margot, 1924

 

Weimarrepubliken är än idag synonymt med en röra av tankar och idéer. Mångfald och öppenhet utmålas negativt i politiska ordalag, som en följd av ett slappt styre. Motsatsen (ordning och reda) var enkel att hävda, den krävde ingen som läste partiprogram eller granskade orsaker. Med hjälp av de inarbetade kategorierna och människotyperna kunde nazisterna både höja och avfärda så som det passade för tillfället. Bönder, arbetare, enkelt folk tilltalades lika generellt som kategorierna erbjöd, sen skulle detaljerna styras enligt samma kartotek: ovanifrån. Att avhysa, uthysa och utfrysa var sedan en smal sak. Judar, utländska arbetare, bohemer och blinda (läs alla icke arbetsfähiga) skulle bort, in skulle den rationella, duktiga, friska arbetande människan som ställdes i maktens tjänst. Stad kontra land, en grov förenkling av ett fiktivt samhälle blev den utopi som utmålades som sanning. Den goda människan var en rationell maskin, men för att skapa henne krävdes kalkylerande ingenjörskonst och noggrannhet. Handen gjorde misstag, det måste åtgärdas.

 

Fritz Schüler, Der Mensch als Industriepalast, detalj, 1926

Med utsortering kommer förstås dränage, och efter det andra världskriget skulle Tyskland behöva importera kultur och kunnande. Tyskland blir en hungrig marknad för avkastningen av de lyckobringande varor och fetischer som förfärdigats maskinellt och i massupplagor - det är här den amerikanska popkulturen med sitt religiösa dyrkande av rikedom och framgång tar plats, och slutligen Alex da Corte kommer in. Ironin över konsumtionssamhället har vridits ytterligare ett snäpp. Värdet har förpassats ut i cyberrymdens siffror, kroppen och handens intelligens ersätts av en ofelande hjärna, datorn. Konsten är att sälja. 

Men, är det verkligen en sådan simpel berättelse? Kan en konstutställning visa för oss framtiden, och sia om det vi går runt och känner? Jag har förstås inga raka svar, men så länge vi har vilja att ifrågasätta, och förmågan att göra det, så lever vi i ett gott samhälle. Det vi bevittnar hos kulturen är en dystopisk bild av vad som kan ske om samhällsmänniskan inte ser sig själv i helhet; Att samhället, det är vi, med smuts under naglar, spöken och skelett i garderober, skamfylld kroppslighet och otillräcklighet - och att det är dessa små fel och brister som skapar glädje och igenkänning. Humor. Värme. Kärlek, detta stora ord vars innebörd går utanför det rationella och som vägrar att inordna sig i kategorier. 

Jag får återkomma till konstverken under Weimartiden som jag älskar så - Motståndets estetik.

Lotte Laserstein, detalj av Russisches Mädchen, ca 1928

 

I Am What I Am - Ruth Copeland (full album)