Deepfake v/s den subalterna

pixlad, men utan filter

 Det är mytomanernas tidsålder. Vid första anblicken kan man tycka att regeln verkar vara: ju större lögn, dess bättre chans att ta sig förbi radarn, och ju mer status, dess mer kapital att lägga på brasan.

Alltfler väljer att inte läsa nyheterna, de är rädda för att bli förda bakom ljuset av en dold agenda. Samma personer väljer därför att hellre uppdatera sig via sociala nätverk, där kan de spelreglerna och vet att hantera kommunikationen. Vi är i en tid där det är enklare att förhålla sig till en lögn än till sanningen, vi utgår från att bli dragna vid näsan. Jag kan förstå det, samtidigt gör det mig bedrövad. Hur tar man sig fram i ett träsk av lögner, svek och opålitlighet.

Läsningen av långa nyhetsartiklar håller på att ersättas av snabba videoklipp som med teknikens hjälp är enkla att manipulera. Även texter manipuleras och universiteten återinför gammaldags salstentor, det är som en kapplöpning med tiden. Snabbhet kräver massor av energi, men massan är konstant och snart uppnås exergi. Några måste bli utan. Den som ljuger mest får mest. Ju mer du samlar, dess bättre brinner det. Låter inte det dystopiskt, så säg? Men regeln gäller även det omvända. När skiten når fläkten har den underordnade istället för att strida mot väderkvarnarna tagit tillbaka sin egentid. Revolutionen är att arbetsvägra.

Att strida mot en koloss är att be om att bli krossad. Finns det då möjligheter att skala ner, kan man välja att bli en mus och hitta kryphål, och går det inte så kan man bli en amöba. Men därifrån är det inte enkelt att ta sig upp, utan man får hitta på andra lösningar att simma i. Det är vad som kallas intelligens. På personnivå har vi genom generationer evolutionärt lärt oss att hantera lögner, vi känner på oss när något är fel, kan rätta till dem om vi vill, eller undvika det. Vi väljer till vilka lögner vi vill förhålla oss, vilka strider vi tar. På maskinnivå och uppskalat är det svårare, och vi får lära oss att stänga av ibland. Gå ut och se förödelsen på riktigt. Möta kalhyggena, konflikterna mellan stad och land, mellan energi och exergi, mellan jord och vatten. Se, att det som sägs inte stämmer överens med det som syns. Tillverka oss en yxa, sticka en strumpa, läsa en lång roman, baka bröd och känna att det faktiskt finns någonting som hänger samman med det vi kallar existensen. Att den som ger stål och trähandtag även måste ta ut i material. Att en tappad maska måste repas upp och tas om. Att egenhändigt bakat bröd mättar bäst. Att ärlighet varar längst. 

 

Jag tror att vi i framtiden kommer att kräva större sanningshalt, mer äkthet, värme och verklighet, men fram tills dess får vi se mer av det vi redan ser. Lögnerna och sveken ger en förödande konsekvens för natur, kultur, och vårt känsloliv.

Om vi ser till konsten är det främst fotografiet som måste bära hundhuvudet, den är det första vi tänker på när det kommer till manipulationer och har traditionellt förknippats med att bära på sanningar och vara dokumenterande. Det finns en del som inte går att förbise, stora namn, som Anders Petersen som var elev till Strömholm - den senare med osäkra anknytningar till nazismen. Nåja, vi måste vara försiktiga med våra efterhandskonstruktioner här, och sätta allt i perspektiv, vara kontextuella. En genre som börjar vakna till liv igen är 80-talets konstnärer, om du frågar mig om vad det beror på svarar jag punken. Punken hade en förmåga att sätta sig själv utanför, se sig själv som ansvarig och delaktig. Det är den punkiga blicken, även kallad den postkoloniala, som kan vara bot för nutida letargi och slätstrukna ideal. Håkan Elofsson är en sådan som äger en punkig blick, han ser sig själv fotografera och tar ansvar för det han gör. Ingen slafsig voyeurism, ingen låtsad medkänsla med kvinnor och barn, utan bara medvetenhet om barriären som finns mellan den som stannar och den som kan förflytta sig. I boken Questions of Travel beskriver Karen Kaplan behovet av att vara äkta vid en resa. Att ta sig ut i delar av världen där man förväntas kunna ta med sig bilder av en oförstörd verklighet hem, ju mer sliten och fattig den är, dess verkligare har resan varit. För att uppnå rätt exotisk effekt justeras utsnitt och detaljer, ett arv efter kolonialväldet som säger att den som bär på kameran / tekniken äger blicken, och därmed sanningen. Elofsson vet det, han gör sig ändå omaket att nästla sig in bland människor som är upphettade av kolonialt hat och förmår med sitt medvetna utanförskap skapa bilder som är dokumentära och berättande, samtidigt. Med sin postkoloniala blick får han en superkraft, ett mod som antingen handlar om sturskhet eller livsleda. Men oavsett livsledan syns det i bilderna att han vill säga oss något viktigt. Det tackar jag för. 

Det är som vanligt konsten som tar sig an den tråd som andra tappat. Just nu är det konsten som diskuterar allvaret kring naturförstörelser, klimatförändringar, orättvisor och social utanförskap. Det tackar jag också för.

Håkan Elofsson, medvetet postkolonial blick som bränner

 

Shigeru Umebayashi - Yumeji's theme