Utanför fönstret går mina skator och pickar i gräsmossan, de ser så prydliga ut i sina grafiska dräkter, rör sig graciöst på långa ben, pepparkornsögonen skuggade av en rak panna, och med den långa stjärten som aldrig någonsin nuddar marken efter sig. Plötsligt ser ett par av de kloka pepparkornen på mig i fönstret och så flyger de båda iväg in i närmaste hasselsnår. Snart är det tid för deras påbyggnadsplaner, förra året plundrades boet uppe i eken av en kråka som fick med sig deras unge under stort ståhej, och året dessförinnan var det jag som gjorde det fatala misstaget att peta bort deras bosättningsförsök i körsbärsträdet. Sådant kan straffa sig, skator är liksom andra kråkfåglar riktiga minnesekvilibrister och ett felsteg kan straffa sig i flera generationer efteråt. Nu matar jag dem och hoppas att de ser min djupa ånger.
Det regnar igen och jag försöker få till en innedag för att bota hostan och snuvan, tanken är att jag ska vara kry till helgen. Jag gillar regnet, det bekommer mig inte alls och särskilt inte under duggregniga dagar, när fåglarna inte behöver gömma sig. Under gårdagens promenad sken ändå solen en stund och vattennivåerna som nu har börjat sjunka undan efter den första vårfloden täcker djurstigarna vid ån och man vandrar i samma nivå som vattenytan. Vårfloderna kommer med allt fler och tätare intervaller, de hastiga övergångarna från lågt till högt vatten har gjort att flodbankarna har utsatts för kraftig erosion och de första floddagarna är vattnet alldeles brunfärgat av slam. Nu har färgen återgått till sitt vanliga svartröda men flödet är ställvis fortfarande ganska vildsint, det kluckar och låter, viskar och pockar, detta ljud som kallas brunt brus och som sägs lugna nerver. Vilket fantastiskt sinne hörseln är, direktkopplat
till minnet och känslorna kan örats funktioner få dig både lugn och
livad, beroende på vad som behövs. Varje gång jag vandrar längsmed ån, inte bara i flodtider, kan jag känna hur kroppen slappnar av och hjärnan kopplar ner. Det blir möjligt att koncentrera sig, och jag får syn på saker, sådant som jag bara har haft på känn eller ser i ögonvrån. En utter som satt vid strandkanten var så upptagen med något, att när jag såg den dyka i var jag bara några meter ifrån. Vattenkammad och prydlig slank den smidiga lilla kroppen ner i vattnet och sam vidare innan den försvann ner i djupet. Sådana minnen kan man leva länge på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar