Sympathy

 en udda fågel har landat på Bjärehalvön. Baltimoretrupialen - sinnebilden för all världens ensamhet, sitter där den sitter sedan den 11 december. Troget har den låtit tusentals skådare fotografera och annonsera den alldeles unika plats i världen de själv bebor. Det har värmts korv och firats, det har körts lång väg. Någon kallar det vi bevittnar för freakshow, och på många vis är det så. Vad vi har framkallat genom vår överlägsna metod att skapa viktiga ting ur en annars stagnerande tillvaro och sen sprida den egentligen ganska påvra upplevelsen till andra upplevelsehungriga, är inget mindre än en upplevelseindustri. Något som vi tycks leva för. Målet är en fågel som inte har något annat val än att överleva vintern och flytta tillbaka till Amerika, vilket den förmodligen inte kommer att kunna göra. En fågel, vars livsuppgift är att kunna fortplanta sig och bygga sig ett hem. Baltimoretrupialer sägs vara monogama, jag läser att de lever högt uppe i träd och älskar övermogen frukt som de sörplar i sig genom att sticka hål med näbben och suga i sig med hjälp av tungan. Inget av detta kommer att bli bjäretrupialens öde, denna märkliga vinter som vi som lever på fel sida om Atlanten kallar anno 2022. 

Jag var själv där. Kände vibrationen runt händelsen som delades med tolv andra skådare på platsen. Tyckte att jag hade haft tur som av en slump stannade till ca 20 m från truipalens senaste rastplats. Fick ta ett foto av den, och sen köra hem igen för att registrera mig som en av de övriga, och på så vis dela min upplevelse för fler som jag. Man kan inte mindre än att tycka synd om den lille fågeln. Och samtidigt, är det synd om oss, som behöver en ensam fågels närvaro för att uppfylla det giriga hål av längtan efter det där ovissa je ne sais quoi som vi går runt och bär på. Tragiskt är det, i sin skönhet.

Rare Bird - Sympathy

Floating Bridge - Crackshot

God stämning

det blev ingen stillbild på smådoppingen, tyvärr

 Det ligger en smådopping i ån sedan ett par dagar, den är så liten och så tuff med sin fluffiga akter och en min som om den alltid hade kul. Plötsligt dyker den och så får man leta efter nästa plats där den poppar upp. Man vet aldrig riktigt var. Eftersom den verkar ganska skygg måste man ha tur och det hade jag idag, för den letade mat på min sida om den lilla ön som delar flödet, och jag kunde stå hjälpligt gömd, hukande bakom de höga strandväxterna. 

Isen har nu lagt sig över större delen av ån och det har varit så bitterkallt under två dygn att jag har haft koftan och raggsockorna på mig i sängen. Idag steg temperaturen hastigt, det gick på ett par timmar. Från att ha legat konstant på -17° fram till lunch var det plötsligt sköna -6°. Temperaturskillnaden fick isen att smälla och knaka. Ibland ljungade det till som av rikoschetter och jag trodde först att det jagades på min sida av ån igen. Flera fåglar trängs ihop där vattnet strömmar litet och det ännu ligger öppet, som runt öarna och de häftigaste meanderkrökarna. Idag låg där tolv sångsvanar sida vid sida med en mängd änder och den lille smådoppingen. Det var jag som störde friden, för efter att ha tittat en bra stund på vyn tog det inte mer än ett par sekunder från det att en gräsand som fått syn på mig hade splittrat gänget i en kaskad av kroppar, vatten och nasala kväkanden. Alla for åt alla håll, det var som hela havet stormar fast på himlen och på ett nix var allt alldeles stilla och tomt. Ungefär som vädret. Om några dagar blir det visst plusgrader och grått igen. Man får trösta sig med att vattnet ute i lillstugan inte fryser då.

Det politiska då? ja, ibland överraskar jag mig själv men jag läser Klas Östergren - en guldkille som alltid får mig på humör. Just nu läser jag Den sista cigaretten. 

Magic Potion - Open Mind

 

Dålig stämning

Det är bistert kallt, -17,3°. Fy fan för att vara hemlös nu. Folk gnäller så mycket över småsaker. 

En hemlös måste vara pragmatisk, det går inte att tänka på semesterplaner eller färgvalet på strumporna när man saknar tak över huvudet. Och har man en inkomst men inget eget hem, då är det det förra som måste prioriteras. Minsta sociala kontakt med andra innebär skillnaden mellan att vara levande död eller vid liv. Fråga dig själv, vem skulle du vara om du tvingades lämna allt? Jag har möjligheten att tänka på annat, det går när man har det bäddat för sig och slipper oroa sig för det dagliga, det är vad som utmärker ett gott samhälle. Att allt jag skriver numera har en politisk udd, det beror på att det inte går att skriva annorlunda. Inte i tider när Henrik Vinge kan flankera migrationsministern på pressträffen i regeringskansliet. När flyende och hemlösa avvisas som kostnader. När natur och kultur delas upp i nyttigt och onyttigt. När det gemensamma betraktas som egendom. När den som har skall vara given. När den som åberopar yttrandefriheten vill förbjuda andra åsikter - och därmed hatar demokratin och all form av mångfald. Det är en iskall tid vi går till mötes. 

Fick du dåligt samvete nu? Bra. Då finns det livstecken.

Pink Floyd - Time (Breathe Reprise)

Latour & retour

Warhol's box, eller är det hulténkopian?

 

När världen inte känns igen och man inte gillar utvecklingen kan man bromsa de skenande tankarna med hjälp av andras. Det var Dan Jönsson som påminde mig om Bruno Latour i måndagens OBS-essä och om du inte har läst eller lyssnat än så rekommenderar jag att du gör det genom att klicka här. 

Antropologen och tänkaren Latour sitter på Mars och ser ner på Tellus. När han beskriver det han ser på platsen är det en absurd berättelse med invånare som gör allt som står i deras makt för att motarbeta sin egen värld. Den vackra blå planeten är en plats som hon ser som ofullständig, och farlig. 

Alla har väl fattat hur fel det är att tänka inifrån boxen, men går det att göra annorlunda? Blotta tanken på att likna livet vid en box föddes med modernismen - en tid där vi som kulturvarelser hade större möjligheter att blicka ut från vår belägenhet och se alternativa livsstilar, än någonsin. Vi kunde resa, meddela oss, se bortom planeterna i vår egen Vintergata och kalkylera vår belägenhet som aldrig förr. Efter de inledande stränga definitionerna av vad skönhet, renhet och struktur var för något, skulle tankarna kring vad en radikal förändring innebär blotta en annan sida av mänskligheten. Några år därpå tog det ironiska över och snart kom ett avmätt skämtande, kanske för att släta över det faktum att allt vi kan se är yta? Resan från den vita rutan till Brillo-boxes - en tid vi fortfarande hyllar som avantgarde - tog oss 100 år och vi håller fortfarande kvar vid den mystiska auran som vi kallar modernitet.

Kazimir Malevitjs svarta ruta krackelerar

Det är som om jakten efter perfektion kompenserar för alla högst mänskliga och personliga misslyckanden, och att dessa slumpmässiga händelser som livet egentligen består av måste döljas eftersom de är så pinsamt kroppsliga. För när alla lösa trådar plötsligt vävs samman till en perfekt berättelse utan hål, misstag eller avvikelser, är det inget mindre än en simpel konspirationsteori vi ser. 

Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden.

Långessän från i somras: Dan Jönsson skriver om vår patetiska samtid.

 

Country Joe & The Fish - Death Sound Blues, Electric Music For The Mind and Body

Tur

manegen är krattad

 Att skåda längs Bjäre- och Kullakusten en råkall dag i december kan vara en bister erfarenhet men det kan också bli den ljusaste upplevelsen på mycket länge. Om man står på en badbrygga där barn har lekt för bara ett halvår sedan kan man i decemberljuset få se en horisont som flimrar av tusentals och åter tusentals övervintrande änder. Och kikar man närmare på de flytande öarna mitt i bleket så kan man se att de består av tätt packade grupper av bergänder, alfåglar och gräsänder som hjälps åt för att hålla kylan stången. Visst kan man ta en kaffe nu också, men istället för en kanelbulle blir det en lussekatt. På en iskall brygga kan man träffa andra som kikar fågel, eller så står man bara där och njuter av den hisnande utsikten över ett hav som ser ut att ha stelnat som på ett fotografi av Hiroshi Sugimoto. Vid en av ett otal flikiga vikar som finns häromkring tar man sig en varm sopplunch ihop med en vilande knubbsäl, och har man då lika mycket tur som skicklighet kan man få se och höra hur fyra lappsparvar flyger över dig och landar på en tångruska i närheten. Det finns särskilt omvittnade skär där en toppskarvskoloni färgar stenen alldeles vit med guano, och på ett rev inte långt därifrån kan en sten plötsligt vakna till liv. Det visar sig vara en vintergästande skärsnäppa som flyger upp från strandkanten och landar fullt synlig framför dig så att du i lugn och ro kan få se på när den går och letar efter sandmask, bara tio meter från dina fötter. Och från basen av en brygga, där vassen växer hög, kan du höra den vackraste körsången av alla, storspovar! och så en trudelutt från en skäggmes till det, om du har tur. 

Det är också tur att man har en vän med kunskap och tid, och en förbannad tur är det att vännen vill dela med sig också. För ingenting är självklart längre, kanske allra minst en onsdag i december. 

 

mitt livs första skånska skärsnäppa - på mobilhåll!

 

 The Action - Brain

The Chocolate Watch Band - No Way Out

Mountain - Climbing

Frankfurter Allgemeine frågar sig (med anledning av de långtgångna "Reichsbürger"- attentatsplanerna) hur idéburen högerextremism kan hindras av polis och miltiär.

LXXX

 Idag är det din födelsedag. Var du än befinner dig och hur du än har valt att residera så lever du i mina drömmar. I mig. För det är ett ofrånkomligt faktum att det du har sått och skapat både lever och verkar genom mig, så må du leva! Minnena bleknar, det är nödvändigt för att misstag skall läka och glädje ska spira ur det gamla, men i bleket syns andra saker, vackra ting. Genom dina ögon har jag lärt mig se sådana saker, men kanske ännu mer att jag har lärt mig se din frånvaro. Jag har kunnat bilda mig en egen uppfattning om livet utan att styras av dina könsbestämda förutfattade meningar eller rädslor för att jag skulle kunna råka ut för något. För jag vet hur orolig man är som förälder, och hur man ständigt försöker att vara steget före katastrofen. Du vet, det där katastroftänket som kommer med storken. Och jag kan bara föreställa mig hur det måste vara att vara en man som har fått en dotter. En förstfödd dotter, dessutom. 

Jag tror att vi delar på en del yttre egenskaper men vet instinktivt att vi delar de inre egenskaperna i högre grad. Jag söker mig till det poetiska i allt, till färgerna och det ordlösa skimret i konsten, och till den vilda och okomplicerade skönheten som bara finns i naturen, och samtidigt som jag drömmer om att somna och vakna bredvid någon en dag så klarar jag mig inte utan min ensamhet. Mina eviga vandringar i tomhet, gör jag dem för att jag är rädd för livet, eller är det av rädsla för att dö? Och när jag kontemplerar sådant som det saknas ord för och gillar att tala utan att bli tillrättavisad och sen ångrar det jag har sagt, men låter det vara och ber hellre om ursäkt för att jag inte tycker om att vara orättvis och simpel, har jag det från dig?

Jag tänker en del, jag tror också att du gör det även om du egentligen är något som jag har fabulerat ihop. Som varande din avkomma, och som jag kommer att vara även efter att döden har tagit mig med, får du ta mig som jag är. Som jag har blivit. Som jag har blivit. 

Jag tror,

det jag vill tro,

det jag önskar. 

Det är att du skulle älska mig ändå. Att du älskar mig, ändå. Precis som jag älskar dig. Ändå. 

 

I Contain Multitudes - Bob Dylan

Manipulatören

Med smicker kommer man långt, med pengar kommer man längre, så ungefär skulle man kunna sammanfatta världsläget, men rubriken är ingen historisk braksensation eller kioskvältare. Machiavelli som var en skicklig manipulatör levde under boktryckarkonstens första år, han hade som enkelt knep att förstärka fåfänga och narcissism för att nå personlig framgång och boken Fursten används än idag. Med enkla tricks, som hämtade från skolgårdens intriger, förkastade han gängse etiska och moraliska regler och tyckte att samvetslöshet var enklaste vägen till det enda målet: makt. Fursten skulle nå makten genom att förleda och vilseleda andra och med hjälp av hemlighetsmakeri och intriger så split och rökridåer som inte gick att förutse. Lika oförutsägbar som en ställföreträdande Gud med andra ord, så som Guden var under tider av svält och farsoter.

Under tider när bildsymboliken är stark och ord kan spridas och missbrukas till sin motsats kan ingen bättre än en god manipulatör bedra folket. Machiavelli hade hamnat i onåd under ett politiskt maktskifte och för att slippa landsförvisning måste han göra avkall på sina tidigare värderingar. I det vakuum som uppstår vid plötsliga omkastade maktskiften är samhället ofta en grumlig plats där hopp och ränker kan smidas, det är väl dokumenterat och synliggjort på ett historiskt-politiskt plan men samma mekanismer existerar förstås även långt nere på personnivå. 

Jag är gammal nog för att minnas de där tråkiga diabildskvällarna när man samlades för att titta på någons personliga reseupplevelser. Bilderna delades för en särskilt inbjuden publik och var i lika mån för att imponera som för att tända en gnista av hopp. I mörkret av ett levande ljus, en slurk öl med salta pinnar och litet stämningsfull bakgrundsmusik kunde ett tillsynes banalt bildminne från familjernas gemensamma fjälltur, eller ett för en utomstående oskyldigt besök på ett naturhistoriskt riksmuseum, kryddas med de mest obskyra undertoner. Vibrationerna från diabildsprojektorn kunde få enskilda att rysa av vällust och andra ville bara krypa ur skinnet, vilket var kvällens huvudsyfte. Bildvisningen var i första hand avsedd att roa fotografen själv, då främst genom att ge några i publiken dåligt samvete, få andra att känna sig underlägsna och ett utvalt fåtal att känna sig invigda. Att det underförstådda inte alltid var så subtilt ingick i spelet, eftersom subtilitet inte är manipulatörens arbetsredskap. En god manipulatör arbetar utifrån helt andra premisser och bejakar därmed ingen annan intelligens än sin egen, bryr sig inte om något annat än sin egen lycka och framgång, helt enkelt. Intrigerna som uppstod efter en sådan afton kunde bli grannskapets stora nöje och resulterade i ett avslutande samtalsämne i sängkammaren innan lampan släcktes. Ibland gick dock dramerna överstyr och familjer splittrades. Fait accompli.

Bild- och musikmanipulatören, gillestugskungen eller -drottningen har idag släppts lös från sitt svartmögeldoftande skymningsland och regerar nu överallt där det finns en bildskärm. Niccolò Machiavelli visste att det inte finns något starkare än en tänd förhoppning hos en fåfäng individ, men jag undrar ofta om han verkligen förstod vidden av vad för slags ande som skulle kunna släppas fri när flaskan gnuggades. Troligen icke. Han var ordens, inte handlingens man och kunde därmed avsvära sig allt ansvar. 

Svante Pääbo som är paleogenetiker och årets nobelpristagare i medicin, är verkligen en handlingens man för att dra litet i den parallellen. Pääbo kan tänka sig att neandertalaren dog ut på grund av en genetisk brist på viljan att imponera på andra, parat med en stark trygghetskänsla. Neandertalaren flyttade inte runt och spred sina gener eller kultur och dog så småningom ut, säger Pääbo, medan den framfusigt vildhjärnige och fantasifulle Homo sapiens sapiens sakta men säkert tog över världen, driven av charm och nyfikenhet. Detta är förstås ett biologiskt svar på personframgångar, men även ur ett kulturellt perspektiv går det att förstå att arrogans är något som vi kan tänka oss att omge oss med för skojs skull men samtidigt helst vill undvika i en mycket nära relation. Pääbo beskrivs som en underbar person, charmig och rolig och driven av en lust att skapa en bättre värld ser han inga problem med att vara polyamorös, och hans arbetsplats präglas av öppna kontorslandskap där folk kan få lyssna, flika in och lämna efter behag. Jag respekterar hans framgångsrika visioner om hur människan bör fungera, men själv föredrar jag ett privatliv. Man är väl som Rhendalsbördig nästan neandertalare trots allt.

Christine Perfect - No Road Is The Right Road

DN: Svante Pääbos forskning är ingen triumfatorisk enmansshow