på glänt

med vedspis klarar vi av
att hålla dörren öppen trots regnet

så var det äntligen semester. Avslutningen blev sådär lågmäld som jag tycker om, efter gruppvisning av lokala slottet och en god buffé skingrades vi för privata äventyr. Hemma kunde jag njuta av veckans sista riktigt varma dag, och vi tog oss en långpromenad i nejden, genom numera välkända beteshagar och skogspartier. I trädgården har några jungfrusländor letat sig upp ur vattnet och torkat till blåskimrande skönheter, en bålgetinghona letar boställe under vindstrappan men får finna sig i att upprepade gånger bli utsjasad. Kökets vedspis värmer smalbenen och det går att ha dörren på glänt trots att regnet lägger tunga moln över oss. Sådant gillar vår nya katt, en lågmäld tös som har fått en fristad här efter en kortare tid av påtvingad och hatad innevistelse. Grannar kan vara till förtret... men även alldeles underbara. Om några dagar fyller vi frysen med grannstyckat lammkött och på andra sidan bor det hjälpsamma paret med de stora hundarna. Jodå, grannskap kan vara underbart, särskilt om man inte behöver känna sig orolig för att inte orka bjuda till, för tacksamhet är en boja och kommer den inte från hjärtat får det vara.

njutning i mitt format

En vän skickade mig en bok igår och idag kommer en av mina utlästa böcker tillbaka i den stockholmska brevlådan, vilket får mig att tänka på den lilla jordbruksorten Mirinaleda i Andalucien där borgmästaren har beslutat sig för att byn ska präglas av samarbete istället för konkurrens. Att dela med sig, ta delat ansvar, lämna utrymme och respektera varje individs egenskaper utan baktanke, personlig vinning eller förtjänst borde vara lika självklart som friskt vatten åt alla och envar. Lika livsviktigt är det i alla fall. Och här går det att läsa The Guardians version.

Vår nya katt boar in sig och under tiden hon visar sina egenskaper och behov lämnar vi dörren på glänt. Jag tror på oss, vi har samma behov av ett eget rum i värmande gemenskap, och med tiden lär vi oss av varandra.

hennes val

summer feeling

"Jag går ingenstans. Jag är bara på väg."

det är helg och jag bläddrar vidare bland bokbladen, nu från sängen med ytterdörren vidöppen. Solkatter, fågelsång och insektssurr. Hängmattan kommer att bli en favoritplats i sommar, jag har för säkerhets skull skaffat den ett regnskydd i form av en prasslande presenning så att det inte ska behöva väntas på upptorkning mellan varven.

I natt regnade det igen, så rosorna blev glada, det tar inte många minuter innan solen torkar upp uteplatsen där vi snart ska ta frukost. Fåglar och blommor, kaskader av sommarblommor pryder nu mina lagom trassliga rabatter och fåglarna häckar om. Det är bråda dagar! Men själv ska jag vila in de två dagarna jag har kvar innan den här lärarvikarien tar semester (jo, jag kallar det så även om den inte är betald).

Nu frukost i det gröna, sen får vädret avgöra var någonstans jag läser vidare eller vad vi gör. Liksom Hesse är jag glad att jag har vaknat och försöker förlika mig med verkligheten som varande en komplex person, just idag är det inte svårt.

Jag lever på sparlåga, och jag ska vara stolt över min bedrift denna terminen. Att ge sig i kast med ett nytt yrkesområde, utan att ha rutiner att luta sig tillbaka mot när en har en svag dag eller stund, är svårt nog för en person utan stressymptom och trauman. Jag är värd en klapp på axeln, en stund i solen, en timma i hängmattan, eller två.


Jonathan Richman - That Summer Feeling
Blue Cheer - Summertime Blues

rutin

soft

idag är en bra dag. Jag sitter framför brasan och tänker snart borsta tänderna, ska bara varva ner en smula först, på samma vis som mamma brukade göra, och morfar. Älskade morfar, som alltid satt och läste vid köksbordet med lampan tänd. Han gillade när jag kom och frågade, vi kunde prata om allt mjöligt han och jag, just som jag kunde göra med mormor. Det var bara det, att vi pratade om olika saker. Med morfar pratade jag om livet, mode, vetenskap, jorden, politik, krig, historia, konst, filosofi. Mormor och jag pratade tjejgrejer, och hon brukade uppmana mig att ha kul, ha massor av kul, ut och skaffa dig en pojkvän, tyckte hon, den du gifter dig med ska inte äga hela dig. Så sa hon, mormor. Med båda pratade jag om familjen och middagsdiskussionen brukade handla om släktkrönikor. Både mormor och morfar kände varandra väldigt väl, de pratade ofta om släkten och personernas egenskaper, deras dumheter och brister, deras smak och brist på omdömen, hur de dött och vad de levde av. Intressen och infall, personligheter. Jag kan mycket om min släkt på mammas sida, tack vare de där middagarna. Jo, jag gillar att lyssna, att lära mig och att ta in atmosfären i en till synes vanlig omgivning, sådant som många skulle kalla rutin eller vardag. Det är en av de saker som hamnar på listan över saker jag gillar. 

Massor av glada saker har hänt idag, solen sken och kollegor och elever har summerat terminen på ett alldeles naturligt och rutinerat vis; städdag, niorna mot lärarna i fotboll på Gröningen, lärarspexinspelning av en sliten slagdänga med ny text, fika, utebad på bryggan, rabarberpaj med vaniljsås, grillkväll, snickesnack, skvaller och skratt med vänner, brännbollsturnering och sedan hemmets lugna vrå. Välkänt och ändå är allt som på nytt. Nya samtal, nya konstellationer, nytt väder och en alldeles ny sommar. Tänk vad skönt att få leva mitt i livet och veta att varje liten gång vi genomför något gammat och välkänt blir det ändå något litet, nytt och okänt att ta med sig hem i bagaget. Jag är så nöjd med det lilla livet här i skogen och ser fram emot att få uppleva många fler, likadana alldeles vanliga, otvungna och rutinerade dagar och kvällar till. De för med sig så mycket i mitt liv, nämligen. Rutiner.

Just idag har jag inte tänkt en svart tanke. Inte en enda faktiskt.

Ty riket är ditt

dammar av ett gammalt alter ego

...heter en bok jag beställde idag. Jag hoppas bli belyst och upplyst i ämnet som berör oss alla som har varit i en relation som inte lämnar en i fred och ro. Jag brukade aldrig älta förut, nu kan jag inte släppa taget, även om jag borde. Eller borde jag? En vän till mig som också har varit utsatt berättade att det råd hennes omgivning hade gett henne var att lägga ner, inte gå i klinch, vara förstående. Förstående?

Det är inte lätt att förstå hur en person kan slå en annan blodig med knytnävar och vasst tillhygge och sedan dra upp den medvetslöse i håret för att dunka huvudet i diskbänken tills näsan krasar. Det är inte lätt att förstå hur en person på 100 kg kan ge sig på någon och med full kraft stampa på en kropp vägandes 50 kg, särskilt inte som den ene är mycket medveten om sin styrka och framhåller detta som något värdefullt. Det är inte lätt att förstå hur en person efter den långa misshandeln kan sitta i timmar och orera över den slagnes uselhet och sin egen storslagenhet och därmed sin egen rätt att slå och slå. Det är inte lätt att förstå hur en person kan lägga sig och sova i närheten för att bevaka den slagne, hålla hen gisslan i sitt eget hem. Det är inte lätt att förstå hur personen under rättegången framhåller sina egenmäktigt tillfogade skador som jämförbara med de foton som framställts av rättsmedicinska och sjukhuset. Det är inte lätt att förstå att en person kan fortsätta trakassera efter domen, eller att domen mest liknar en eftergift.
Det är inte lätt att förstå att svartsjuka kan te sig så sjuklig att den mer liknar kontrollmani än kärlek.
Det är det inte lätt att förstå heller. Så vem gnäller?

Om man inte sätter fallet under lupp, ger förövaren en diagnos och ett domstolsutfall som visar på fallets allvar är det lätt att bli tagen för gnällspik. För om förövaren anses vara förstagångsförbrytare blir domen oftast ytterst ringa. I Sverige 2014. För att ge fängelsedom krävs hårda bevis... likadant krävs för att förövaren ska få vård. Riktig vård, som hjälper. En brottsling är brottsling, för att samhället ska förstå den som har blivit utsatt krävs en eftergift som står i parietet med skadorna. Men som så ofta med misshandelsfall och övergrepp mot kvinnor ses det mellan fingrarna och män kan gå fria utan att behöva be om ursäkt eller känna att det de har gjort är fel.

För att anmäla en misshandlande sambo krävs inget hjältemod, däremot får du varken vara rädd eller feg. När du gick in i förhållandet var du modig, samma mod krävs för att gå ur det.
Använd det modet.
För alla kvinnors skull, i framtiden.
Amen.

San Fransisco's Shiver - Tough as Nails
Nick Waterhouse - (If) You Want Trouble

Original

på farfars begravning fick jag höra att jag inte var lik någon i släkten. Det uttalades med blandad humor och förvåning, åtminstone valde jag att känna så då, för jag kan själv se många likheter mellan mig och mina släktingar.

Näsan är mormors, det ser jag tydligare för var dag, håret är en mix, kroppsform och ansiktsdrag har jag fått av farfar, den undre tandraden liknar kusin Kickis och därför har jag alltid gillat den, färgerna är pappas, han liksom jag fick en svartbrun hudton i solen, dock hade han mycket ljusa ögon och mina har ofta tagits för bruna eftersom de är mörka.

Idag spelar utseendet mindre roll för släktidentiteten, men för inte så längesedan var faktiskt saker som näsans form, antalet fingrar och tår, hårfärg och hudton, avgörande för hur vi togs emot av släkt och omgivning. Släktporträtt har fungerat som legitimation sedan renässansen och ibland kan jag tycka att vi är tillbaka i det tänket, åtminstone när det ankommer självbild och relation till omgivningen. Släktband är, som sagt, sekundära idag.

Mixen av mig, det som utgör mitt yttre, är jag stolt över och jag skulle aldrig kunna tänka mig att ändra på de egenheter som utgör mig, och med tanke på hur utveckligen ser ut idag; med all fokus på skönhetsideal och jämförande, kommer framtiden kanske se en våg av likadana åldringar och sådana som jag själv kommer kanske att ses som udda fåglar med våra rynkor och fel. Men jag undrar ändå, för i takt med att skönhetsidealen ändras kommer vi säkert att se en återgång till egenheter, och vem vet, kanske folk en dag betalar för att få operera sig till en unik person med sned näsa, sneda tänder och ögon med mongolveck?

farfar är fjärde pers, översta raden. 1930

Shocking Blue - Venus

6 juni

summerar nationaldagen: första åskskuren, omhängning av tvätt, ny fräsch flagglina och fräsch vimpel dagen till ära, tillverkning av rabarberpaj och rabarbersaft i ett överhettat, vedeldat kök, kaffe däremellan och mer kaffe till pajen när gästerna anlände, dock utomhus eftersom solen nu skrämt undan de grå molnen. Efter en stund med boken för egen del, och tösen umgicks med pojkvännen, tog vi cykelturen till badstället och fick en skön stunds lat vila med fotosession på bryggan. Hemma blev det grillafton med somrig fördrink och därefter en riktigt bra film.
Tack för en ljuvlig 6 juni. Tack för solen, den behövdes.

Bo Hansson - Solen (parallellt 90 grader)

Sandlåda

jag undrar hur det känns att leva ett liv utan att känna ånger eller skam. Jag undrar också hur livet skulle se ut om vi inte hade skam i kroppen. Det undrar jag verkligen.

På vägen till arbetet slölyssnade jag på radion i vanlig ordning, tankarna vandrade, dels mot dagens uppgifter, del mot sådant som jag personligen kan relatera till i förhållande till det som sades. Rösterna berättade om skam och att ge skamkänslor, och jag höll inte med berättarrösten som tyckte att det var värre att ge skamkänslor än att angripa, inte enbart verbalt. Varför?

Det finns nog inte en människa som inte känner skam ibland. Skammen är för mig en slags kroppens kompass eller GPS för moraliska ställningstaganden, och utan skam hade vi inte haft något samvete och utan samvete vore både livet och världen en kaotisk plats. Samvete och skam i förening gör oss till civiliserade varelser, utan dessa hade små flygande leksaker och spelteknik kunnat bli effektiva krigsvapen och bollspel politik... dessa ständiga tävlingslekar. Sandlådesnack. Jag är så trött på det.

Skam behöver upprättelse. Fram för skammen, mer skam! jag vill se äkta, stark, manlig skam. Helst ska den framkalla pudlar. massor av pudlar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Skamkänsla