gated communities

flickan gick över stenbron hon hade hört vänner berätta om. Kättabro, den kättska bron, där kvigorna korsade ån för att bli betäckta. Naturligtvis var det en omskrivning för den omgivande befolkningen och röjde en tid då området var tätare befolkat än det var idag. Nattliga möten, skratt och fnitter. Nu bodde här mest småbarnsfamiljer och solskensbönder, inflyttade kommunalanställda och enstaka äldre kvinnor som hade bott här sedan de gift in sig på femtiotalet. Från en homogen bygd, till en homogen bygd.

På lördagsfilmen såg hon berättelsen om pojkarna från tätorten, om en gemenskap som präglades av vänskap i motgång och hon kom att tänka på sin prao på regementet, på hur samhället har kommit att efterlikna den militära ordningen och hur människorna där inne umgicks genom att gnälla över de gemensamma problemen. Män i grupp; en sup och allt gick upp för dem, två supar och allt var självklart, tre supar och världen var deras.

Hon vandrade vidare, där vägen gjorde en krök och brukade vara mörk av unga granar hade skogsägaren varit framme och röjt. Nu kunde hon se genom stammarna och dagsljuset silade ner på den risade marken. Snart skulle det växa där under och om ytterligare tre år skulle stammarna vara så grova att det började likna en skog. Tiden går, tiden läker sår, tänkte hon, men när hon kom upp längs stället med den förfallna kåken där kvinnan med hundarna bor, undrade hon om den klyschan verkligen fungerade i verkligheten. Dubbla presenningar på taket, en sedan länge bortriven veranda, dörren skev, plastmöblerna, köksavfallet och husvagnen vid vägen skvallrade om en djup misär, en fattigdom som vida överträffar det Sverige som journalisterna beskriver från sina uppvärmda stadskontor.

Att gå över ån efter vatten, leta efter berörande berättelser på exotisk ort, få ta del av toppen på isberget där flygresor, hotell och hobbys är den självklara livsstilen, tänker hon. Tre supar.

Efter ytterligare en bit kom hon till den lilla tvålängade gården, den som hade köpts upp av den pensionerade skogsbonden från byn längre upp och rustades upp under fritiden. Gräset nyklippt, volvon parkerad, gruset krattat, han var visst på visit idag också. Flickan hade aldrig sett hustrun och om kvällarna var gården mörk. Det var längesedan råmanden hördes från stallängan. På andra sidan vägen hade långtradarchauffören parkerat sin trailer på uppfarten till sin nybyggda röda trävilla. För dagen var Swedörren smyckad med tre ballonger, den enorma uppschaktade gräsmattan nyklippt och på trädäcket stod fyra vita blomkrukor på rad med prydliga etiketter istuckna. En trave planteringsjord skymtade bakom ena kortsidan. Ordning och reda, pengar på fredag, tänkte flickan och skyndade förbi den skarpa kröken där rådjuren brukade passera.

Dungen, med klungan av smågårdar står nu i full blom. Syrén och björk, fåren har klippts och ligger ner i väntan på regnskuren, göken hörs från öst. Runt kröken syns torpet. Lindhäcken har äntligen fått knoppar, snart syns hon inte mer.


Landberk - Why Do I Still Sleep

¡No pasarán!

kvinnor i kamp mot förtryck

jag har varit ute i lillstugan och kollat upp pärmen med domen från september förra året. 15.000 SEK fick jag i sveda och värk plus 500 SEK i domstolsutlägg, plus 50% av den summa som förstördes i mitt hem medan jag låg medvetslös. Undrar vad han kostat samhället idag, med tanke på rättsväsende, utbildning och övervakning, för att inte tala om vad han har kostat i mänskligt lidande. Själv får jag inte ens samtalsterapi.

Jag mår fortfarande väldigt dåligt och undrar ibland om jag någonsin kommer ur detta inferno. Träffade en "vän" från hemorten på grannkommunens musikfestival idag. Han skulle själv medverka och vi pratade litet innan uppträdandet. Han känner till det som har hänt, men är vän och umgås med N som lägligt flyttade till Örkelljunga för att passa sin mammas kåk medan hon var bortrest. Chocken. Jag fick reda på detta av honom själv, i ett triumferande meddelande innan jag hade hunnit blockera honom. Dessutom skulle han få sin villkorliga dom, en utbildning i hanterande av ilska, gjord i samma stad som jag själv arbetade, under samma dag dessutom. Ingen meddelande mig från myndigheterna. Han hade inte fått fängelsestraff så därför betraktas han som fri. Jag? jag måste finna mig i detta, sådan är lagen.

En annan av "vännerna" påstod vid ett tillfälle att jag skulle ha uppviglat N mamma mot honom och tyckte att jag borde fattat bättre efter första gången N varit otäck, att det var mitt eget fel när jag gick tillbaka. Jag kallades hatisk, bland flera uttryck som skulle få mig att förstå att jag skulle vara tyst. Detta meddelades mig kort efter misshandeln. Helt grundlöst, alldeles onödigt. Att slå på den som ligger är inte bara elakt utan fegt, sådant gör man inte bara.

Endast en av våra gemensamma vänner har självmant plockat bort förövaren från facebook efter att personen förstått vad som hänt.

Min egen mamma tycker det är besvärligt och har undvikit kontakt med mig och dottern sedan september och domen förra året. Jag har förstått att det i princip handlar om rädsla för en social repression, att livet bland människor skulle bli för svårhanterligt om dottern visar sig ha varit i klammeri med rättvisan. Oavsett på vilken sida hon står. Flickor får skylla sig själv, ingen rök utan eld, sådana visor. Jo, jag vet, det låter otroligt men jag vet att sådant existerar. I en socialgrupp som den min mamma anser sig befinna sig är det inte alls ovanligt.

Jag får ofta höra hur synd det är om en person i min banemans situation, att det är viktigt att han skall få en chans, kunna göra sig hörd och känna sig normal. Få njuta av vänskap och gemenskap. Få ett jobb, kunna resa och vara som folk. Men inget om hur den som har blivit utsatt ska klara av sitt liv. För det förväntas den utsatta själv ordna. Redan under rättegången fick jag se till att infinna mig för egen maskin, och sedan se till att domen efterföljdes. Eftersom jag själv har haft med kronofogden att göra såg jag till att N fick chansen att betala och slippa bli av med sitt hem, som är beläget i Värmland, ett fysiskt avstånd som var viktigt för mig att bibehålla. Att han kort därefter ändå beslutade att flytta och bo enbart tre mil härifrån gjorde att min historia djupnade, mörknade. Det kapitlet kom att handla om en svartsjuk stalker som skickat hot via olika media, idag utgör detta en latent hotbild i mitt liv. Så jag tog kontakt och då visade det sig att han hade pengarna och kunde kvittera ut domen. En inbetalning bara och så var hans samvete vitt som snö.

Själv lever jag ett liv i ruinerna efter slaget, på golvet i mitt sovrum finns ett djupt jack där datorskärmen fastnade, bara fyra cm från min fot. Och fönstrets djupa märke, där som han fått  kämpa för att få loss skärmen för att kunna fortsätta slå. Mot mig, mina ägodelar, mitt liv.

Så därför har jag idag beslutat mig för att sluta vara den lilla dumma, snälla flickan om så bara för en dag, för även jag har en röst och en berättelse som skall förtäljas. Även jag.

¡No Pasarán!

In the Grip of Tyrefitter's Hand - Budgie

Revelator

betygssättning, check! ytterligare en sak att lägga på minnesbanken.

Efter arbetet hann jag lägga dagens sista soltimmar utomhus med boken, fjättrad vid någon annans romantiska tankar, någon annans intima stunder. Jag funderande ett tag på om jag skulle delge mina egna hemligheter en dag, på om det finns några poänger i mitt liv som jag tycker världen skulle må bra av att veta. Alla bär på en historia, det gäller väl egentligen bara att skildra den på ett tillräckligt bra sätt, sedan spelar det kanske ingen roll vad det är man berättar? men det innebär också att öppna och skänka bort delar av sitt juvelskrin och där befinner jag mig inte. Inte nu i alla fall, kanske aldrig.

Jag läser vidare och minns, drar paralleller och jämför. Jo, visst har jag levt. En gång för längesedan skulle jag flytta med till Korsika, jag hade kunnat bo i Paris, Kiel, Wien, Los Angeles, Lethem... om jag hade släppt taget och följt med en annan persons önskningar, men det har jag aldrig gjort, jag har gjort andra val, mina egna. Kanske för att jag känt mig säkrare nära hemmet och vem vet, kanske jag har varit det. Det enda jag vet är att mina val har skapat två bästa vänner och en dotter som är värd alla världens kval, den saken står klar. Och bara för att en är bosatt i skogen och närmar sig de magiska 50 är inte livet slut.


"Men varför är ensamhet värre än ett dåligt förhållande? Varför var det så hemskt att vakna ensam i rentvättade lakan, sträcka ut sig framför öppet fönster i klar morronbris, själv bestämma när man ville gå upp, läsa hela tidningen i lugn och ro, ställa in det radioprogram man ville lyssna på till frukosten och sedan planera dagen för sig själv eller med andra människor efter egen lust och vilja? varför var detta värre än att vakna i en relation med någon man hade slutat att älska? Vad var det som var så fruktansvärt med att vara på egen hand?
Den heterosexuella tvåsamheten var framförallt en funktion av samhällets kommersialism. Företagen ville till varje pris sälja prylar, och därför bestämde man sig för att haussa parförhållandet och den romantiska kärleken så mycket som möjligt. Love for sale! Kvinnor trodde att de alltid var tvungna att göra sig vackrare än de var, och spenderade miljarder på make-up, push-up-behåar och sidenunderkläder. Männen i sin tur försökte putsa till sig med after shave, slipsar och snygga kalsonger, sedan konsumerade man musik, böcker, tidningar och filmer som hyllade romanser, vilket drog in nästan obegränsade tillgångar åt de företag som sålde dessa produkter. Kärlek befrämjade konsumtion. Ensamhet, eller vänskap, gjorde det inte. [--] Naturligtvis hade männen allt att vinna på att hjärntvätta oss kvinnor om vikten av till varje pris leva i en heterosexuell tvåsamhet och påstå att man annars bara var en halv människa, ständigt på jakt. Denna uppfattning blev som ett osynligt koppel som omöjliggjorde vår egentliga självständighet, så att vi fortsatte att koncentrera vår uppmärksamhet på dem. Det var därför det publicerades böcker som "kvinnor som älskar för mycket", det var därför kvinnor stannade i relationer med män som misshandlade, förnedrade och våldtog dem. Detta skedde för att vi kvinnor sakta men säkert, från Askungen som barn och fram till Pretty Woman i vuxen ålder, hade övertygats om att en man i ett heterosexuellt romantiskt förhållande var själva grunden för vår existens, och att vi aldrig skulle bli lyckliga utan den. I avsaknad av en man skulle vi förbli anställda slavar eller horor, det var sens moralen i dessa berättelser. [--]" 
Skrivet av en författare som senare återgår till ett heterosexuell relation, men tänkvärt, särskilt med tanke på hennes utgångspunkt; den svenska sociala gräddan. Maktcentrum, ekonomer och jurister.

Pretenders - Don't Get Me Wrong
Gillian Welch - Revelator

Cressida

Proserpina av Gianlorenzo Bernini

...är förutom namnet på ett utmärkt brittiskt band även en återkommande fiktiv, kvinnlig romanfigur. Cressida, Chryseis, Chriseyde eller Kassandra som hon även heter i rollen som la femme fatale blev en uppskattad romanfigur under renässansen då man gärna betonade hennes falskhet och oförmåga att älska på djupet. Cressida figurerar bl.a. hos storheter som William Shakespeare, Geoffrey Chaucer, Boccaccio och Robert Henryson och har därmed befästs i våra kulturella medvetanden som en evig form av kvinnlighet.

Berättelsen om den fala kvinnan härstammar från den klassiska, grekiska mytologin och är en saga om prinsessan Kassandra som tidigast är upptecknad av Aischylos på 400-talet f Kr och hos Homeros stora krigsepos Iliaden. Här får Kassandra en gudomlig sierskegåva av guden Apollo i utbyte mot sex -  på klassiskt manér - men eftersom hon avvisar sexguden tycker han att hon svikit löftet, så han spottar henne i munnen och förbannar henne på så vis så att hon aldrig någonsin mer blir betrodd. Ja, så går det när man står upp mot en pilsk gud. Resultatet får sedan svåra konsekvenser för Trojanerna, för när Kassandra ska varna för den trojanska hästen blir hon inte betrodd utan betraktas som galen och undergången är ett faktum.

Låt oss fundera på hur detta kunde se ut i teorin.
De fyra klassiska, grekiska hjältedygderna Tålamod "Sophrosyne", Försiktighet "Fronesis", Mod "Andreia" och Rättvisa "Dikaiosyne" tillhör underförstått enbart män. En kvinna ansågs inte äga mänsklig tankeverksamhet (= manlig, eftersom hon enbart sågs som ett kärl för alstring av barn och därför inte human) och ansågs inte heller besitta några känslor, därför kunde du (om du var man) gladeligen ta en besegrad mans kvinna som sexslav i krigsbyte och således och efter behag fördela henne som en trofé mellan dina övriga hjältar i vinnarlaget. Och givetvis, oavsett om det handlade om en syster, hustru eller dotter till någon i förlorarlagets team, var det av högsta vikt att hålla på dygden, för utan den var du inte värdig epitetet man och människa. Och dygd det erhåller du bäst i krig och blodiga fältslag.

Detta var nämligen precis vad som hände Kassandra. Och många fler kvinnor, berättas det. Proxena, Pentilesia, Briseis... kvinnor som blev så illa tilltygade efter gruppvåldtäkter, deras ansikten så vanställda att de senare fick offras till gudarna (läs: mördas). Det enda vi moderna människor minns av historien om Kassandra är uttrycket Kassandrakomplex som har fått stå för någon som trots stor övertygelse måste finna sig ignorerad. Och det kan vi hålla med om.

Tarquinus och Lucretia av Titian

Under renässansen återupptogs de antika idealen som polerades upp till en ny skinande kunskapsmassa för att anpassas till samtiden. Renässansfurstarna blev därpå förebilden för barockens härskarideal och när 1800-talet inträder, särskilt under århundradets senare del, återupptas dessa gamla klassiska sanningar och omskrivs i sin klassiska skepnad som något oomkullrunkeligt och naturgivet. Att dygder var manliga var en självklarhet, det manliga könet besatt av naturens hävd och med Gud som förebild självklara fördelar. Det visste vi redan. Hur sexslavinnan Kassandra, som hade blivit brutalt överfallen och utnyttjad, med tiden har utvecklats till att bli Cressida; den känslokalla och skrupellösa manliga fällan, är en intressant betraktelse som Ebba Witt-Brattström gör i dagens debattinlägg om kulturmannen.

Än idag figurerar Kassandra/Cressida under epitetet Femme Fatale, Maneater eller She-wolf och vi älskar att gotta oss åt klassiska sanningar i romaner med henne som pikant krydda. En upprorisk kvinna är och förblir i männens våld en person som skall straffas, för hur vi än vänder och vrider på saken så är en kvinnlig uppenbarelse i mannens värld en gåva och en frestelse som bör skylla sig själv om hon råkar illa ut på grund av sina korta kjolar eller röda mun, sitt glada sätt och högljudda skratt.

Att påstå att flickor och kvinnor är inbjudande är en sanning med konsekvens. Någons konsekvens, om så denna någon är någon som saknar offentlig röst.

Kom ihåg att en bra historia alltid sker på någons bekostnad, det minsta en kan begära är ett litet erkännande. Särskilt från dig som diktat och nått framgång med hjälp av klassiska sanningar.

Lucretia av Bartolomeo Veneto

Dream City - Love under Control
Aynsley Dunbar/Peter Green - Stone Crazy
Groundshaker - Got those Blues

Status

oansenlig, fast med kvaliteter

jag sitter i trädgården, min livsoas. Kaffet är urdrucket och några statusar lämnade på fejan. Inombords är jag tom, urholkad. Kanske det beror på solen som vägrar ta av sig molntäcket, men mest beror det på en gnagande känsla av otillräcklighet, det vet jag. I morse lämnade jag tösen och hennes pappa på stationen i Höör, de är nu på väg till Spanien. En vecka innan skolavslut, eftersom det passade hennes pappa.

Jag tänker på vardagar, på regndagar, på kortspel och gölbad, fågelkoll och promenader, på musik och  relationssnack, på födelsedagar och middagar, på söndagspizzor och presenter. På allt sådant som hör till vardagen men som inte räcker till för att läggas ut som statusrad. På att jag är en snäll individ och inte missunnsam, avundsjuk eller svartsjuk. Nej, det är jag inte. Aldrig.

Det är bara det, att ibland känner en sig genomskinlig. Osynlig. Men en ska alltid jämföra...

Hoppas att solen snart är tillbaka. Handduken är redo och packad och göken gal från öst.
Om en vecka är tösen tillbaka!

Nils Lofgren - Keith don't go


Det började regna och jag slapp klippa gräs, tvätten hängdes upp under taket till lillstugans farstukvist. Nu har jag simmat i badhus och bastat, ätit middag och kommit på att jag får trevligt besök i morgon, sådant lättar upp. Skamset ser jag tillbaka på morgonens gnäll, men så ser mitt liv ut för närvarande. Ömsom vin och ömsom vatten, helst varje dag och med korta intervaller. Jag ska inte klaga, inte alls. För tösen har det bra och jag är nu torr och varm igen och tänker jag efter så ligger det en goöl kvar i kylen. Och nu är den framför mig och snart i kistan. Skål!

APA från veckans sillåpäror

Katla lagar sju sorters APA - Mammas nya kille

premiär

så hände det äntligen.
Värme och sol hela dagen, cykeltur i klänning och shorts till första doppet i gölen.
Vår första trollslända för året, en guldtrollslända, och traditionellt fotnafsande grodyngel vid bryggan.
Snacka om ketchupeffkt!
Och som om det inte vore nog; boken har utvecklat sig till att likna något jag inte kommer att vilja släppa på ett tag.

Nu ska vi packa resväska åt tösen som åker bort en vecka med far sin. Själv kommer jag lyxa hela måndagen, bara vädret tillåter. Annars blir det gräsklipp eller häckansning, för attan vad det växer...

pingst appeal

jomenvisst. Idag tänkte jag bjuda på något vackert och jag tänker inte be om ursäkt alls. Lägg dig tillrätta, litet skönt tillbakalutad och tune in the groove för nu ska jag visa hur en alldeles vanlig lördag i de centralskånska skogarna kan se ut.

Morgonen inleddes av att den lilla grusvägen plötsligt fylldes av en karavan av gamla traktorer som majestätiskt ringlade sig förbi torpet. Vilken härlig syn! Jag blev så exalterad när jag sprang efter kameran, att jag sedan fick leta efter spelkorten jag hade haft i handen. Blickar av uppskattning, vinkningar och busvissel, rost och rödlack, maskinmuller. Nörderier...

Efter en lång promenad i fuktig grönska och med öronen fyllda av fågelsång hade jag helst velat kröna upplevelsen med ett dopp i gölen, skogen var ljum och jag hade blivit svettig av tempot och fleecejackan. Imorron tar jag med en handduk och lägger på bryggan medan jag vandrar runt, vattnet är klart och inbjudande, och tar jag cykeln dit kan jag se till att trampa mig varm tillbaka, om det skulle behövas. Nu när hemmet inte behöver värmas upp med brasor har jag mycket tid över för annan njutning. 

Vid snåret där näktergalarna bor träffade jag östgrannen i korsvirkestorpet som jag inte har sett förr. J som bor där, ensam med barn i sin backstuga - precis som jag - höll på med stenläggning, precis som jag hade planerat, så vi stod och pratade en stund och delade erfarenheter. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt. Världen är bra liten.

Det kan bli en bra sommar. Nej, det ska bli den bästa!

Master's Apprentices - Easy to Lie