Cressida

Proserpina av Gianlorenzo Bernini

...är förutom namnet på ett utmärkt brittiskt band även en återkommande fiktiv, kvinnlig romanfigur. Cressida, Chryseis, Chriseyde eller Kassandra som hon även heter i rollen som la femme fatale blev en uppskattad romanfigur under renässansen då man gärna betonade hennes falskhet och oförmåga att älska på djupet. Cressida figurerar bl.a. hos storheter som William Shakespeare, Geoffrey Chaucer, Boccaccio och Robert Henryson och har därmed befästs i våra kulturella medvetanden som en evig form av kvinnlighet.

Berättelsen om den fala kvinnan härstammar från den klassiska, grekiska mytologin och är en saga om prinsessan Kassandra som tidigast är upptecknad av Aischylos på 400-talet f Kr och hos Homeros stora krigsepos Iliaden. Här får Kassandra en gudomlig sierskegåva av guden Apollo i utbyte mot sex -  på klassiskt manér - men eftersom hon avvisar sexguden tycker han att hon svikit löftet, så han spottar henne i munnen och förbannar henne på så vis så att hon aldrig någonsin mer blir betrodd. Ja, så går det när man står upp mot en pilsk gud. Resultatet får sedan svåra konsekvenser för Trojanerna, för när Kassandra ska varna för den trojanska hästen blir hon inte betrodd utan betraktas som galen och undergången är ett faktum.

Låt oss fundera på hur detta kunde se ut i teorin.
De fyra klassiska, grekiska hjältedygderna Tålamod "Sophrosyne", Försiktighet "Fronesis", Mod "Andreia" och Rättvisa "Dikaiosyne" tillhör underförstått enbart män. En kvinna ansågs inte äga mänsklig tankeverksamhet (= manlig, eftersom hon enbart sågs som ett kärl för alstring av barn och därför inte human) och ansågs inte heller besitta några känslor, därför kunde du (om du var man) gladeligen ta en besegrad mans kvinna som sexslav i krigsbyte och således och efter behag fördela henne som en trofé mellan dina övriga hjältar i vinnarlaget. Och givetvis, oavsett om det handlade om en syster, hustru eller dotter till någon i förlorarlagets team, var det av högsta vikt att hålla på dygden, för utan den var du inte värdig epitetet man och människa. Och dygd det erhåller du bäst i krig och blodiga fältslag.

Detta var nämligen precis vad som hände Kassandra. Och många fler kvinnor, berättas det. Proxena, Pentilesia, Briseis... kvinnor som blev så illa tilltygade efter gruppvåldtäkter, deras ansikten så vanställda att de senare fick offras till gudarna (läs: mördas). Det enda vi moderna människor minns av historien om Kassandra är uttrycket Kassandrakomplex som har fått stå för någon som trots stor övertygelse måste finna sig ignorerad. Och det kan vi hålla med om.

Tarquinus och Lucretia av Titian

Under renässansen återupptogs de antika idealen som polerades upp till en ny skinande kunskapsmassa för att anpassas till samtiden. Renässansfurstarna blev därpå förebilden för barockens härskarideal och när 1800-talet inträder, särskilt under århundradets senare del, återupptas dessa gamla klassiska sanningar och omskrivs i sin klassiska skepnad som något oomkullrunkeligt och naturgivet. Att dygder var manliga var en självklarhet, det manliga könet besatt av naturens hävd och med Gud som förebild självklara fördelar. Det visste vi redan. Hur sexslavinnan Kassandra, som hade blivit brutalt överfallen och utnyttjad, med tiden har utvecklats till att bli Cressida; den känslokalla och skrupellösa manliga fällan, är en intressant betraktelse som Ebba Witt-Brattström gör i dagens debattinlägg om kulturmannen.

Än idag figurerar Kassandra/Cressida under epitetet Femme Fatale, Maneater eller She-wolf och vi älskar att gotta oss åt klassiska sanningar i romaner med henne som pikant krydda. En upprorisk kvinna är och förblir i männens våld en person som skall straffas, för hur vi än vänder och vrider på saken så är en kvinnlig uppenbarelse i mannens värld en gåva och en frestelse som bör skylla sig själv om hon råkar illa ut på grund av sina korta kjolar eller röda mun, sitt glada sätt och högljudda skratt.

Att påstå att flickor och kvinnor är inbjudande är en sanning med konsekvens. Någons konsekvens, om så denna någon är någon som saknar offentlig röst.

Kom ihåg att en bra historia alltid sker på någons bekostnad, det minsta en kan begära är ett litet erkännande. Särskilt från dig som diktat och nått framgång med hjälp av klassiska sanningar.

Lucretia av Bartolomeo Veneto

Dream City - Love under Control
Aynsley Dunbar/Peter Green - Stone Crazy
Groundshaker - Got those Blues

Status

oansenlig, fast med kvaliteter

jag sitter i trädgården, min livsoas. Kaffet är urdrucket och några statusar lämnade på fejan. Inombords är jag tom, urholkad. Kanske det beror på solen som vägrar ta av sig molntäcket, men mest beror det på en gnagande känsla av otillräcklighet, det vet jag. I morse lämnade jag tösen och hennes pappa på stationen i Höör, de är nu på väg till Spanien. En vecka innan skolavslut, eftersom det passade hennes pappa.

Jag tänker på vardagar, på regndagar, på kortspel och gölbad, fågelkoll och promenader, på musik och  relationssnack, på födelsedagar och middagar, på söndagspizzor och presenter. På allt sådant som hör till vardagen men som inte räcker till för att läggas ut som statusrad. På att jag är en snäll individ och inte missunnsam, avundsjuk eller svartsjuk. Nej, det är jag inte. Aldrig.

Det är bara det, att ibland känner en sig genomskinlig. Osynlig. Men en ska alltid jämföra...

Hoppas att solen snart är tillbaka. Handduken är redo och packad och göken gal från öst.
Om en vecka är tösen tillbaka!

Nils Lofgren - Keith don't go


Det började regna och jag slapp klippa gräs, tvätten hängdes upp under taket till lillstugans farstukvist. Nu har jag simmat i badhus och bastat, ätit middag och kommit på att jag får trevligt besök i morgon, sådant lättar upp. Skamset ser jag tillbaka på morgonens gnäll, men så ser mitt liv ut för närvarande. Ömsom vin och ömsom vatten, helst varje dag och med korta intervaller. Jag ska inte klaga, inte alls. För tösen har det bra och jag är nu torr och varm igen och tänker jag efter så ligger det en goöl kvar i kylen. Och nu är den framför mig och snart i kistan. Skål!

APA från veckans sillåpäror

Katla lagar sju sorters APA - Mammas nya kille

premiär

så hände det äntligen.
Värme och sol hela dagen, cykeltur i klänning och shorts till första doppet i gölen.
Vår första trollslända för året, en guldtrollslända, och traditionellt fotnafsande grodyngel vid bryggan.
Snacka om ketchupeffkt!
Och som om det inte vore nog; boken har utvecklat sig till att likna något jag inte kommer att vilja släppa på ett tag.

Nu ska vi packa resväska åt tösen som åker bort en vecka med far sin. Själv kommer jag lyxa hela måndagen, bara vädret tillåter. Annars blir det gräsklipp eller häckansning, för attan vad det växer...

pingst appeal

jomenvisst. Idag tänkte jag bjuda på något vackert och jag tänker inte be om ursäkt alls. Lägg dig tillrätta, litet skönt tillbakalutad och tune in the groove för nu ska jag visa hur en alldeles vanlig lördag i de centralskånska skogarna kan se ut.

Morgonen inleddes av att den lilla grusvägen plötsligt fylldes av en karavan av gamla traktorer som majestätiskt ringlade sig förbi torpet. Vilken härlig syn! Jag blev så exalterad när jag sprang efter kameran, att jag sedan fick leta efter spelkorten jag hade haft i handen. Blickar av uppskattning, vinkningar och busvissel, rost och rödlack, maskinmuller. Nörderier...

Efter en lång promenad i fuktig grönska och med öronen fyllda av fågelsång hade jag helst velat kröna upplevelsen med ett dopp i gölen, skogen var ljum och jag hade blivit svettig av tempot och fleecejackan. Imorron tar jag med en handduk och lägger på bryggan medan jag vandrar runt, vattnet är klart och inbjudande, och tar jag cykeln dit kan jag se till att trampa mig varm tillbaka, om det skulle behövas. Nu när hemmet inte behöver värmas upp med brasor har jag mycket tid över för annan njutning. 

Vid snåret där näktergalarna bor träffade jag östgrannen i korsvirkestorpet som jag inte har sett förr. J som bor där, ensam med barn i sin backstuga - precis som jag - höll på med stenläggning, precis som jag hade planerat, så vi stod och pratade en stund och delade erfarenheter. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt. Världen är bra liten.

Det kan bli en bra sommar. Nej, det ska bli den bästa!

Master's Apprentices - Easy to Lie

Odysseus var också ute och seglade

Sofia Sandström
om cykloper och ambivalens

Storm i ett vattenglas?
det händer så mycket inom kulturdebatten just nu att jag inte vet var jag ska börja. Kulturman eller kulturkvinna?  påhopp eller försvar? om du frågar mig tycker jag förstås att både Ebba Witt Brattström och Karl Ove Knausgård både har rätt och fel och att ambivalensen skall regera. Ebba gör helt enkelt sådant som män har gjort så ofta före henne, tar sleven ur Victor Malms torra grötmyndiga akademikerstil ("det anstår inte en litteraturprofessor...bla bla bla") och slätar till honom med en rejäl dräpa. Det får hon naturligtvis sota för, för den som sig i leken ger... men visst har hon fog för att ge svar på tal och likaså Knausgård, även om jag kan tycka att hans harang blev en smula pinsam i sammanhanget, men det står för mig. Malm använde sig av EWB för att få kulturellt kapital, och så fortsätter det. En lavin av kränkthet som för med sig läsare, skribenter, tyckare och twittrare.

Många vill alltså vara med och ta del av kakan, än svänger svansen hit, än dit. Men viktigast är det livaktiga samtalet och att svansföringen är hög. Vore det inte för Witt Brattström så hade morgntéet varit lika ljummet trist som alltid. Hon vet mycket väl vad som krävs för att få igång mediadrevet, för det är här allt händer idag. Tonen har skärpts, dialogen är kladdig, eftersom det säljer.

Ebba Witt Brattström har anklagats för än det ena, än det andra, för att hennes debattinlägg skulle innehålla personliga kvaliteter och att hon anlägger en hätsk och mästrande ton, men hur är det då med de män som känner sig kränkta av hennes tigersprång? i högerns tidskrifter blir deras haranger omhuldade som klassiker, medan hennes bör stå vid skampålen. Hos vänstern är det tvärtom, här välkomnas hennes ilska medan kulturmannen liknas vid fascistisk monokultur. Någonstans mitt emellan - om man orkar och har tid att läsa mellan raderna av dessa spaltmetrar - kan jag tycka att alla har rätt, konst är och förblir fiktion och den som inte förstår det kanske bör ta om en klass. Men viktigast av allt är att vi äntligen har fått en kulturdebatt som glöder! för utan den skulle vi dö av törst i en öken befolkad av manliga kulturgenier.

Litet humor har väl ingen dött av, eller?

Satin Whale - Desert Places
Octopus - We Are Losing Touch

önskelista

idag lovade jag terapeuten-beteendevetaren att göra en sak jag borde gjort för väldigt länge sedan. Jag ska försöka fokusera på mina egna önskemål, på sådant jag behöver, vill ha och som får mig att bli glad. Genom livet har jag lagt fokus på andras trivsel, jag har tom nästan doktorerat i att förstå andras behov. Att ägna livet åt konstvetenskap och bildtolkning är i princip sådant jag har gjort annars med, bara det att jag som yrkesperson har kunnat fördjupa mig i saken teoretiskt och på så vis faktiskt fjärmat mig från mig själv, praktiskt.

Att tolka andra har alltid varit mitt sätt att förstå omvärlden. Jag har vid ett tidigt stadium fått klara mig på egen hand och egentligen alltid saknat någon att fråga om råd, det har gjort att jag även har blivit utan beröm från någon som noterat vad jag har åstadkommit och därför även saknat gränslinjer. Utan att ha någon som speglat mig, talat om mina styrkor och svagheter, har jag fått gå genom livet som en blindbock. Jag har trevat mig fram och testat, och eftersom jag aldrig har förstått hur jag skall bete mig eller ställa frågor har jag alltid fått söka efter svar hos mig själv. Det krävs en hel del kunskap för att kunna ställa rätt frågor... och det krävs självinsikt för att kunna ställa krav och sätta stopp, säga nej.

Jag kommer inte att kunna ändra på mitt beteende, men jag kan försöka ändra fokus. För jag vet mycket väl att det är lättare att förstå och gilla en person som vet sitt värde och kan ställa krav än en osäker människa, eftersom det är enklare att förhålla sig till världen med fasta gränser. Jag måste försöka, även om gränser, hierarkier och fasta, absoluta värden ger mig krupp.

Så många minnen väcktes till liv idag, det finns så mycket att göra och så sent i livet. Men jag vet att det lönar sig, för jag är värd ett liv där jag kan se mig själv i bilden, där jag inkluderar mig själv i en gemenskap och kan meddela mina behov. Med början idag.

En lista på vad jag gillar... hur sjutton beter man sig? detta är utan tvekan det svåraste beslut jag har fattat, någonsin.

det är faktiskt enklare att börja bakifrån,
som vad jag inte uppskattar

Mammas havre - Havets måsar

tur

jag mellanlandar i bokläsningen med en blogg. Läser om en lidande själ, om att skribenten måste ha det. En lidande själ. Jag har ofta tänkt på samma sak, och om varför det är så enkelt att lida och så himla svårt att njuta. Det finns så mycket vackert, ändå väljer en att beskriva det som gör ont i själen, och skriver man ner det så stannar det i minnet och kan plockas fram igen och igen. Dumt, men så funkar jag med.

Svärta är visserligen vackert men det får inte ta över. Just nu märker jag att jag kan vara farligt nära branten och tvingar mig själv att se till att jag inte halkar i.

Igår tog jag cykeln till Jällabjer för en vandring, ville titta på naturen och känna av lugnet under de gamla bokarna. Fick några bra bilder men de flesta blev kass, suddiga och oigenomtänkta, ointressanta. Ändå raderar jag bara ett fåtal av mina bilder, för jag använder dem som dagböcker. Inget röjer humöret bättre än foton, och när jag återkommer till dem vid ett senare tillfälle kan jag radera de bilder som inte talar till mig längre. Jag låter dem få några chanser först.

En liten kattuggleunge satt blickstilla vid stigen, jag tog ett par snabba bilder och skyndade mig undan. Strax innan stötte jag på flera orkidéer och årets första gulplister. Bilderna blev suddiga, jag tycker inte att glasögonen för 30 SEK gör något bra jobb. Eken blommar nu, på kvistar med blanka, rödkantade bladrosetter, och så fick jag rädda ett lamm som hade lyckats ta sig ut från hägnet. Mamman stod på andra sidan och ropade, det var hjärtknipande.

Solen höll i sig hela vägen hem och en bit in på eftermiddagen, så middagen togs utomhus. På ridskolan regnade det först, nu är badsäsongen slut så jag får titta på tills utebadet öppnar igen. Nästa termin får vi se oss om efter en ny ridskola eftersom ridläraren skall flytta verksamheten till Örkelljunga. Synd, för hon är väldigt duktig. T rider nu på skolans störste hingst, han dundrade förbi med långa, tunga steg och flög över hinderna. Jag blir alltid både rädd och sugen när jag ser på...

Idag har jag haft en bra tisdag, mina elever skötte sig, och min nya, mer fyrkantiga roll som lärare börjar ge resultat. Niornas killar tycker att det är ballare med färg och form än de vill erkänna, jag kommer att lämna efter mig en avgångsklass utan ett enda underkänt i bildämnet och det känns bra.

Nu ska jag se om vädret håller i sig för att grilla, jag har riggat parasollet och elden verkar ta sig.